Ploforeg —e6 sot ote sr KABogog kg eta on RR ; NN u a YR ” S Å | | ; | ÖPVERSIGT af Finska Vetenskaps-Societetens | Förhandlingar. XVII. 1874—1875. MINA STA AA A&, j or ÖPVERSIGT af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. XVII. 1874—1875. HELSINGFORS, tryckt hos J. Simelii arfvingar. "eka NN vd j JA Mi - hole JAR FAN ON d PN ig I 1 vac SE -— dy— | RANG mm Innehåll: Öfversigt af förhandlingarne: Sammanträdet den 28 September 1874. 26 Oktober = 16 November =», 14 December =». 18 Januari 1875. - Sc REN : » 15 Februari SE ENA NES 3 » 15 Mars 3 Åt FL21 April 3å ” 2” 29 ” sa LG Maj 35 Vetenskapliga meddelanden : En utveckling af f(y) —/£(z) och fly) FF (xc) efter ve niteterna af y -- z, af S. Levänen . Ett bevis, att polaren till en punkt i ndgönde till en konisk sektion är tangent kordan till de ifrån punk- ten till koniska sektionen dragne tangenterne, af S. Levänen Mineralogiska och PoOBTAdsEa meddelanden, af F. T Wiik Redogörelse för en i uppdrag af Kejserliga Alexanders- Universitetet i Helsingfors utförd vetenskaplig expe- dition till Persien 1874. af W. Fabritius . Analyser af finska mineralier, utförda på universitetets ke miska laboratorium under ledning af prof. J. J. Chy- denius. sammanställda af F. J. Wiik, I. : Anmärkningar beträffande några förut beskrifna Cautha" Tider, at iBr. We Möäklip): : Om Knplosinka undersökningar i Finland, a 0. Donner. En finsk konstidkare, af C. G. Estlander Om bindevokalen i Finskans lånord, af Aug. hld vist Om finska ordet pelto, af Aug. Ahlqvist : Tabeller för reduktion af barometer- och DN kro in eler observationer, af L. Lindelöf Ett sannolikhetsproblem, af 5. Levänen XT, XIII XIV. XVI. XV XVII 51. IV Medeltemperaturen och nederbörden i Helsingfors under året 1874, af H. G. Borenius Månadtliga medelhöjden af hafsytan Sad Hulladds ler år 1874 i jemförelse med det årliga medeltalet, af A. Moberg 5 Sammandrag af de iklimatolossskt anteckningarne. i Fin- land år 1874, af ÅA. Moberg . : Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 Apel 1875: I. Tal, hållet af ordföranden S II. Årsberättelse, afgifven af fckretoraren : III. Om mammut-fyndens förekomst och öbsedaine at om vilkoren för detta djurs forntida existens. Före- drag af A. J. Malmgren Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Ve- tenskaps-Societeten förärade från den 1 Juni 1874 till den 1 Juni 1875, af A. Moberg ARA Sd: 121. 124. 125. 129: 132. 139. 155. i ILL LIBRARY UU sv Öfversigt af förhandlingarne vid Vetenskaps-Societetens sammmanträden. Den 28 September 1874. Sekreteraren anmälde, att Societeten under loppet af sommaren fått emottaga föräringar af skrifter från nedan- nämnde lärda samfund och enskilda personer: Vetenskaps- Akademierna i S:t Petersburg, Berlin, Wien och Paris, Säll- skapet pro Fauna et Flora Fennica, Finska Litteratur-Säll- skapet och Finska Läkaresällskapet härstädes, Commission Archéologique i S:t Petersburg, Universitetet i Dorpat, Na- turvännernes Sällskap och Société des Naturalistes i Moskwa, Byrån för Sveriges geologiska undersökning i Stockholm. Universitetet i Lund, Videnskabernes Selskab i Köpenhamn, Oberlausitzisehe Gesellschaft der Wissenschaften i Görlitz, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Astronomische Ge- sellsehaft, Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften i Prag, Naturwissenschaftlieher Verein 1 Bremen, Medicinisch-Natur- wissenschaftliche Gesellschaft i Jena, Geologische Reichsan- stalt, Zoologiseh-Botanische Gesellschaft och Anthropologiche Gesellschaft i Wien, F. Dämmlers Förlagsbokhandeli Berlin, Institut météorologique des Pays-Bas i Utrecht, Société ento- mologique de Belgique i Brässel, Société mathématique de France i Paris, Hr C. Settimanni i Florens, The Litterary and Philosophical Society of Manchester samt The Zoologi- eal Society of Philadelphia. Tillika meddelades barometer-observationer för år 1873, gjorda af provincialläkaren Edgren i Kittilä, äfvensom obser- - eg ä VI vationer öfver vattenhöjd och vindar, anstälda af hr Elmgren å Munkholm i Esbo skär under Juni— Augusti månader detta år. Härefter förekommo följande vetenskapliga meddelanden: En af lektorn d:r E. BONnsporFF ingifven afhandling med titel ”Några betraktelser öfver konstruktionen af reguliera månghörningar”, föredrogs af sekreteraren och godkändes till införande i Akterna. Hr LINDBERG, som var hindrad att personligen närvara, anmälde skriftligen, att han vore sinnad i Akterna offentlig- göra ett arbete med titel: ”Hepaticae in Hibernia mense Julii 1873 lectae”. Ordföranden uppläste en af professoren J. A. ESTLAN- DER författad och till Societeten inlemnad afhandling ”om is- vattnets inverkan på berggrunden under glacialperioden”, och beslöts, på tillstyrkan af Matematisk-Fysiska Sektionens vid sammanträdet närvarande ledamöter, att denna afhand- ling med åtföljande karta ocb planche skulle intagas i Ak- terna. Hr MÄKLIN meddelade ur ett bref från prosten FELLMAN i Lappajärvi, att enligt en å orten fortlefvande tradition de förut omtalade i Universitetets anatomiska museum förvarade fossila benfragmenten blifvit funna i trakten af Wisula hem- mans ägor i Lappajärvi sockens Savo by vid södra ändan af Lappajärvi sjö. Hr LAGUS redogjorde för de åsigter rörande ursprunget till kaldeernes magi, som blifvit framställda af LENORMANT i ett nyligen utkommet arbete. Författaren har häri fäst syn- nerlig vigt vid den öfverensstämmelse, han trott sig finna emellan akkadernes magiska formler och finnarnes besvär- jelserunor, samt deraf velat härleda den slutsatsen, att Tura- nerne varit de, som gifvit upphof åt asiaternes magiska före- ställningar, Hr Wukr föredrog en af magister K. P. SOoLITANDER för- fattad afbandling, innehållande ”Några geologiska iakttagel- ser vid en vandring långsmed Hyvinge—Hangö jernvägsan- läggning”, med 4 plancher; och godkändes densamma till införande i Bidragen. VII Sekreteraren anmälde, att han under sommaren tillsändt Societetens observatörer, Assessorn Westerlund i Uleåborg och Apotekaren Wacklin i Torneå hvardera en barometer af Wetzers nyaste konstruktion i utbyte mot äldre, som af våda blifvit förstörda, samt att f. d. provineialläkaren d:r Ehbrström i Brahestad likaledes, enligt Societetens derom fattade beslut, blifvit försedd med en barometer, en sprit- och två qvick- silfver-termometrar, och provincialläkaren Edgren 1 Kittilä med en sprit- och en qvicksilfver termometer. Den 26 Oktober. Societetens bibliotek hade fått emottaga föräringar från nedannämnde samfund: Vetenskaps-akademierna i S:t Peters- burg, Berlin, Munchen och Paris, Finska Litteratursällskapet, Finska Läkaresällskapet, Videnskabernes Selskab i Köpen- hamn, Société Entomologique i Briässel, Société Mathéma- tique de France i Paris, The Smithsonian TIustitution, Office of the Chief Signal Officer och U. S. Geological Survey of the territories i Washington, Academy of Natural Seiences samt Board of public edueation i Philadelphia, Wisconsin State Agricultural Society, Connecticut Academy of Arts and Seiences i New Haven, Lyceum of Natural History i New- York samt Boston Society of Natural History. Undertecknad refererade en af Hr E, von Qvanten i Svenska Vetenskaps-Akademiens förhandlingar nyligen införd afhandling, innehållande ”Några anmärkningar vid Hemholtz” vokallära”. Emot denna lära, enligt hvilken hvarje vokal skulle karakteriseras genom en eller i vissa fall två öfver- toner af konstant höjd, anför förf. bl. a. den erfarenheten, att hvarje vokal kan sjungas äfven på sådana toner af ska- lan, bland hvars öfvertoner den af Helmholtz uppgifna ka- rakteristiska alls icke förekommer, äfvensom det fysiologi- ska faktum, att när samma vokal t. ex. a sjunges med oför- VIII ändrad ställning af munnen skalan uppföre, struphufvudet derunder successivt höjes, hvarigenom således munhålans resonans måste förändras och blifva högre för en högre grundton, samt slutligen att munhålans rymd och följaktli- gen dess karakteristiska ton äfven är olika, när samma vo- kal uttalas på samma ton men med olika timbre, dof (dun- kel) eller skarp (klar). Af allt detta sluter förf., att den ka- rakteristiska öfvertonen för en vokal icke kan vara konstant, utan måste variera med grundtonens höjd och timbre efter någon lag, som ännu återstår att utreda. Hr Wukr föreviste en af vicelandtmätaren Inberg utförd geologisk karta öfver en del af Uleåborgs län emellan 66? och 672 lat. och hemställde å författarens vägnar, huruvida icke Societeten ville i sina skrifter inrymma plats åt nämnda karta och några dermed sammanhängande teckningar med åtföljanda beskrifning. Ärendet uppsköts till nästa samman- träde för inhemtande af Fysisk-Matematiska Sektionens ytt- rande i ämnet. Ordföranden föredrog en af biblioteks-amanuensen ÅA. M. JERNSTRÖM författad afhandling: ”Material till Finska Lapp- markens geologi, II, Kitinen-dalen i Sodankylä socken (med profil)”, hvilken godkändes till införande i ”Bidragen”. Den 16 November. Sekreteraren anmälde, att sedan han enligt Societetens uppdrag under sistlidne sommar till Zoological Society i Lon- don öfversändt Societetens skrifter med anhållan om utbyte, Societeten till svar härå nyligen fått emottaga en värdefull gåfva, bestående af nämnda samfunds ”Proceedings” för åren 1861—1874 jemte ”index”, inalles 39 volvmer. Föräringar till Societetens bibliotek hade för öfrigt in- gått från Finska Litteratur-sällskapet och Statistiska Byrån härstädes, Société des Naturalistes i Moskwa, Professor H. IX Gyldén i Stockholm, Videnskabernes Selskab i Köpenhamn, Mediciniseh-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena, Soci- été Malacologique i Brässel, Vetenskaps-Akademierna i Paris och Turin samt Meteorologieal Office i London. Beträffande den vid Societetens sednaste sammanträde till Matematisk-Fysiska Sektionens granskning remitterade, af vicelandtmätaren I. J. INBERG utarbetade geologiska kar- tan öfver en del af Uleåborgs län afgaf ordföranden nu å Sektionens vägnar det utlåtande, att Sektionen ansett nämn- de karta i förminskad skala med åtföljande teckningar och beskrifning kunna, under titel: ”Bidrag till Uleåborgs läns geognosi”, intagas i Societetens Bidrag, hvilket förslag af Societeten godkändes. Hr LaGUs gjorde ett tillägg till sina härförinnan med- delade biografiska notiser angående professorn i Åbo Joh. Welin. På framställning af Ordföranden beviljade Societeten åt biblioteksamanuensen JERNSTRÖM ett anslag af 80 mark för en tilliämnad geologisk undersökning af den för den blif- vande jernvägen till Tammerfors verkstälda genomgräfnin- gen af Kerälä åsen i Hattula socken. För uppgörande af förslag till framtida bedrifvande af dylika undersökningar, beslöts i sammanhang härmed att ned- sätta en komité, och utsågos till medlemmar deri hrr Chy- denius, Arppe och Wiik. Till intagning i Öfversigten godkändes tvenne af mag. S. LEVÄNEN ingifna uppsatser, nemligen 1) En utveckling af fFÖy)--£ (Az) och fly) + (c) efter digniteterna af y— L, och 2) Ett bevis att polaren till en punkt i anseende till en konisk sektion är tangentkordan till de från punkten till koniska sektionen dragna tangenterna, Vid föredragning af den sednare uppsatsen ansåg sig undertecknad, med anled- ning af författarens motsatta förmenande, böra erinra, att bevis för den deri omnämnda satsen ingalunda saknas i de vanliga läroböckerna i analytisk geometri. Satsen följer i sjelfva verket helt enkelt deraf, att beröringspunkten på hvardera tangenten är harmonisk pol till den gifna punk- X ten, från hvilken tangenterna äro dragna. Författarens de- duktion saknade dock ej intresse såsom ett öfningsexempel och förtjenade derföre att offentliggöras. Den 14 December. Föräringar till Societetens bibliotek hade ingått från Juridiska Föreningen härstädes, Centralobservatorium i Pul- kowa, Universitetet i Dorpat, Vetenskaps- och Vitterhets- Samhället i Göteborg, Geologische Reichsanstalt, Geographi sche Gesellschaft och Anthropologisehe Gesellschaft i Wien, Institut météorologique i Utrecht, Fondation de P. Teyler van der Hulst i Harlem, Société entomologique i Brässel, Veten- skaps-Akademien i Paris samt Museum of comparative zoo- logy i Cambridge U. S.; hvarjemte å hr Cygneei vägnar öfver- lemnades tvenne af honom utgifna brochyrer. Direktionen för den redan nämnda anstalten Fonda- tion de P. Teyler van der Hulst i Harlem hade i bref, som åtföljde dess remiss, innehållande de tre första volymerna af Archives du Musée Teyler, uttalat en önskan om framtida skriftutbyte, hvartill Societen å sin sida samtyckte. Enahanda anhållan från Institut Royal météorologique des Pays-Bas i Utrecbt bifölls likaledes. Till Societetens kännedom meddelades en skrifvelse från presidenten för Geografiska Sällskapet i Paris, baron de la Roncieére de Noury, innehållande en inbjudning till delta- gande i den förestående internationela geografiska kongres- sen i Paris samt åtföljd af dertill hörande programmer. Föredrogos skrifvelser från geheimerådet Bouniakowsky, K. offentliga biblioteket i Dresden, Vetenskaps-Akademien i Berlin, Physikalieh-Medicinisebe Societät i Erlangen, Astro- nomisehe Gesellschaft i Leipzig samt professor Böhtlingk i Jena, innehållande tacksägelser för Societetens senaste dem tillhandakomna bokremisser. XI Jemte bref af den 3 December hade Bokhandlaren Brock- haus i Leipzig insändt en redovisning öfver de förlagsartik- lar han sedan 1869 af BSocieteten mottagit till försäljning, utvisande ett saldo af 67 ”Thl. 28?/, gr. Societeten till godo, hvilket vid framdeles skeende liqvid med universitetsbiblio- teket komme att utjemnas. Lektorn d:r MELLBERG hade inlemnat meteorologiska observationer anstälda i Wasa 1873, med förmälan att han, såsom anträdande en utrikes resa, ej kunde med sagde ob- servationer fortfara. I anledning häraf beslöts att hos lära- ren vid fruntimmersskolan i Wasa Mag. Ingman göra förfrå- gan, huruvida han vore villig öfvertaga sagde observationer. Hr DonseErR anmälde till införande i Bidragen en af ho- nom författad afhandling ”Om Finnarnes forna boningsplat- ter i Ryssland”. Biblioteks-amanuensen JERNSTRÖM uppläste en redogö- relse för den resa, han med understöd af Societeten nyligen företagit till Hattula socken för anställande af geologiska un- dersökningar vid den under arbete varande jernvägslinien derstädes, samt framlade i sammanhang dermed i en särskild skrift sina åsigter beträffande dylika undersökningars fram- tida ordnande och utförande. Denna skrift öfverlemnades till den för ifrågavarande ändamål nedsatta komitén. Hr FORSMAN framstälde en af en vetenskapsman i Paris gjord förfrågan om och till hvilket pris en fullständig sam- ling af Societetens akter stode att erhålla, och beslöts med anledning häraf, att sagde akter, med undantag af VIII tomen, hvaraf endast få exemplar återstå, skulle honom här- städes tillhandahållas för ett pris af 175 mark. Den 18 Januari 1875. Föräringar till Societetens bibliotek hade ingått från Vetenskaps-Akademierna i Paris och Pest, Statistiska Byrån XII härstädes, Central-Observatorium i Pulkowa, Société des Na- turalistes i Moskwa, Byrån för Sveriges geologiska undersök- ning i Stockholm, Physikaliseh-Mediciniscehe Gesellschaft i Wirzburg, Société Entomologique i Brässel samt professorn E. Fries i Upsala och lektorn K. Nordenskiöld härstädes. Meteorologiska observationer för sistlidet år hade blif- vit meddelade af Societetens observatörer i Mariehamn, Uleå- borg, Tammerfors, Lampis och Salo; hvarutom klimatologi- ska anteckningar blifvit insända af assessoren E. Westerlund i Uleåborg, fröken G. Renvall i Salo och vicepastorn E. A. Bredenberg i Janakkala samt vattenhöjds-observationer an- stälda vid Porkala, Jungfrusunds, Hangöudds inre, Lökö och Utö lotsplatser äfvensom vid härvarande skeppsdocka. Efter antecknandet häraf föredrogos särskilda skrifvel- ser från Kongl. Biblioteket i Stockholm, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Zoologieal Society of London, Meteo- rological Office dersammastädes samt professoren E. Fries i Upsala och General A. Gadolin i S:t Petersburg, innehål- lande tacksägelser för emottagna remisser af Societetens se- naste publikationer. Ordföranden tillkännagaf att Societetens hedersledamot, professor emeritus ZETTERSTEDT den 23 sistlidne December aflidit i Lund. För att bereda hugade observatörer tillfälle att sjelfve reducera sina barometer- och psykrometer-observationer, be- slöt Societeten att låta utarbeta och i Öfversigten publicera härtill nödiga tabeller, och anmodades sekreteraren att brin- ga detta beslut till verkställighet. Åt hr KRUEGER uppdrogs att besörja bearbetningen och utgifvandet af de meteorologiska observationerna för år 1874 och skulle för detta ändamål ett anslag af 1,000 mark stäl- las till hans förfogande. Föredrogs en skrifvelse från Naturvännernes Sällskap i Moskwa af den 8 nästvikne November, hvari Sällskapet anhöll att för ett tillämnadt polytekniskt museum i Moskwa genom BSocietetens medverkan erhålla profver på finska berg- arter i olika stadier af förvittring m. m., tjenande till att XIII åskådliggöra jordarternas uppkomst. Sedan hr Wik härå upplyst, i hvad mon dylika profver kunde i bytesväg erhål- las från universitetets mineralkabinet, beslöts att uppgift härom skulle i bref från sekreteraren Sällskapet meddelas. Hr AHLQVtsT anmälde till införande i Öfversigten tvenne uppsatser: 1) om bindvokalen i finska lånord och 2) om finska ordet ”pelto”. En af docenten FREUDENTHAL inlemnad afhandling, med titel ”Upplysningar om Rågö- och Wichterpalmålet i Est- land”, godkändes till införande i Bidragen. Den 15 Februari. Societeten hade i skriftutbyte fått sig tillsända sär- skilda publikationer af Vetenskapsakademierna i Berlin och Paris, Finska Litteratur-sällskapet, Direktionen för Kejs. Bo- taniska Trädgården i S:t Petersburg, Société de physique et d”histoire naturelle i Geneve, Société Entomologique i Bris- sel och Météorological Office i London. Derjemte hade Societeten fått emottaga meteorologiska observationer för sistlidet år af professoren J. F. Elfving i Åbo, vicelandtmätaren A. O. Nordlund å Wärtsilä bruk, bruksegaren N E. Arppe i Tohmajärvi och bruksförvaltaren J. V. Sahlstein i Karstula, samt klimatologiska anteckningar af vicepastorn Smedberg i Kyrkslätt, prosten J. Granholm i Orimattila, bruksegaren N. E. Arppe i Tohmajärvi, bruksför- vaitaren J. V. Sahlstein i Karstula och kronolänsmannen C. E. Lundbohm i Utsjoki. äfvensom »vattenhöjds-observationer från Lypörtö och Rönnskärs lotsplatser. Såsom ledamot i den komité, som af Societeten den 16 sistlidne November blifvit nedsatt för handläggning af frågan om de geologiska undersökningarnes framtida bedrif- vande, anmälde ordföranden, att komitén, som ansett det vara af vigt att de påbörjade undersökningarne på den un- JILIBRARY SÅ ROT 2, ; a NR XIV der arbete varande jernvägslinien Tavastehus —Åbo än vi- dare fortsattes, i sådant afseende ville föreslå, att biblioteks- amanuensen Jernström, som förklarat sig dertill villig, skulle erhålla i uppdrag att under instundande sommarmånader ut- föra dylika undersökningar mot ett arvode af 500 mark och med skyldighet att derefter till Societeten afgifva fullständig berättelse samt till universitetets samlingar öfverlemna det af honom insamlade materialet. Detta förslag godkändes till alla delar af Societeten. Ett af hr KRUEGER i bref till Ordföranden väckt förslag om meddelande till allmänhetens kännedom af de stormvar- ningar, som framdeles vore att hit förvänta från Fysiska Cen- tral-Observatorium i S:t Petersburg, hänskjöts till närmare behandling af meteorologiska utskottet. Hr MÄKLIN anmälde till införande i Akterna följande fyra af honom författade uppsatser: 1) Neue Mordelliden, 2) Neue Statira-Arten und einige mit der genannten Gattung verwandte Formen, 3) Neue Canthariden, 4) Neue Cisteliden. Hr Wik anmälde för Öfversigten en uppsats med titel: Mineralogiska och petrografiska meddelanden, IV. Den 15 Mars. Ordföranden öppnade sammanträdet med att uppläsa en till Societeten anländ notifikation derom, att Societetens hedersledamot kongliga geheime regeringsrådet, professorn d:r FREDRIK WILHELM AUGUST ÅRGELANDER den 17 nästvikne Februari aflidit i Bonn i sitt 76:te åldersår. Till betygande af sitt deltagande i den förlust, som härigenom drabbat vetenskapen, beslöt Societeten att min- nestal öfver Argelander skulle hållas vid Societetens först- infallande årshögtid, och åtog sig hr Krueger, enligt Societe- tens önskan, ifrågavarande uppdrag. Soeietetens bibliotek hade ihågkommits med föräringar XV af Vetenskaps-4Akademierna i S:t Petersburg och Paris, So- eciété Mathématique i Moskwa, Geologiche Reichsanstalt och Anthropologisehe Gesellschaft i Wien, Société Entomologique de Belgique i Briässel, Société Mathématique de France i Paris och Société des Sciences i Bordeaux. Meteorologiska observationer för sistlidet år hade blif- vit insända af provincialläkaren J. M. af Tengström i Kex- holm, apotekaren O. Relander i Sordavala, d:r C. Ehrström (jemte kapten J. H. Leufstadius) i Brahestad och provincial- läkaren J. Edgren i Kittilä, samt klimatologiska antecknin- gar för samma tid af nämndemannen J. Hoikka i Rovaniemi, hvarutom sjökaptenen Fr. Wilh. Alceenius hade meddelat vä- derleksanteckningar gjorda i Lappo socken af Wasa län åren 1854 --1856 samt 1858—1862. Föredrogos skrifvelser från Naturvännernes Sällskap i Moskwa, Videnskabernes Selskab i Trondhjem, Geologische Reichsanstalt i Wien, Smithsonian Institution samt Office of the Chief Signal Officer vid Krigsdepartementet i Washing- ton, med advis om mottagandet af Societetens sednast af- sända publikationer. Hr KRUEGER meddelade ur ett bref från Öfverforstmästaren FORSTÉN i Kuopio, att medeltemperaturen derstädes under sednaste Januari månad varit — 162,59, eller betydligt lä- gre än under samma tid åren 1872, 1873 och 1874, då den utgjorde resp. — 49,1, — 79,9 och — 22,2. Såsom någonting hvarpå uppmärksamheten sällan blifvit fästad, ehuru fenome- net äfven 1 våra trakter ingalunda är sällsynt, hade brefskrif- varen tillika omnämnt, att man i Kuopio under några klara aftnar i början af innevarande månad tydligen varseblifvit zodiakalljuset. En af professorn Wolf i Zärieh uti bref till hr Kueger gjord förfrågan, huruvida Societeten vore villig att inträda i regelmässigt skriftutbyte med Die Sclhuweizerische meteorolo- gische Commission, besvarades bifallande. Likaledes antogs ett från Meteorologiska Observatorium i Tiflis framstäldt enahanda förslag. På tillstyrkan af Meteorologiska Utskottet beslöt Socie- XVI teten foga anstalt derom, att de från Fysiska Central-Obser- vatorium i S:t Petersburg utlofvade telegrafiska underrättel- serna om annalkande stormar blefve genom anslag å en för ändamålet uppsatt tafla ofördröjligen meddelade till allmän- hetens kännedom; och skulle härom anmälas hos Stadsfull- mäktige, för den händelse att Fullmäktige ansåge derutöfver någon åtgärd från kommunens sida böra vidtagas för att ge- nom särskilda signaler i högre grad fästa allmänhetens och isynnerhet sjöfarandes uppmärksamhet på ifrågavarande storm- varningar. Hr KRUEGER redogjorde för ett af d:r HERMAN SCHULTZ nyligen utgifvet arbete, innehållande mikrometriska observa- tioner af 500 töckenstjernor. Då frågan om den finska stammens förvandtskap med andra europeiska folk varit föremål för diskussion emellan några framstående vetenskapsmän 1 utlandet och denna fråga möjligen åter kunde komma till tals vid den under somma- ren 1876 förestående arkeologiska kongressen i Buda-Pest, hemställde hr DONnsErR, huruvida Societeten icke funne lämp- ligt bevilja något anslag för anställande af noggranna och omfattande undersökningar öfver hufvudskålens form hos in- divider hörande till skilda stammar och nationaliteter i vårt land. Societeten förklarade sig villig att bidraga till dylika undersökningars anställande, derest lämplig person kunde föreslås, som ville åtaga sig dem. Den 12 April. Föräringar till Societetens bibliotek anmäldes från Ve- tenskaps-Akademierna i S:t Petersburg, Berlin och Paris, Fy- siska Central-Observatorium i S:t Petersburg, Nociété des Naturalistes i Moskwa, Physikaliseh-Medicinisehe Gesellschaft i Wiärzburg samt Société Entomologique i Brissel. Föredrogs en af d:r W. FABRITIUS inlemnad redogörelse XVII för den vetenskapliga expeditionen han med understöd af Alexanders-Universitetet utfört till ön Ascehuri Kaspiska haf- vet i ändamål att observera Venus” passage öfver solskifvan den 9 December 1874, och beslöts att ett utdrag ur denna redogörelse skulle meddelas i Öfversigten. Hr LaGUs anmälde en af docenten "TÖTTERMAN författad och med anhållan om dess intagning i Soeietetens Akter med- delad afhandling med titel: Varianten zum profeten Hosea, gesammelt aus den der Firkowitscehen HSS-Samlung in S:t Petersburg gehörigen Bihel-HSS, hvilken öfverlemnades till Historisk-Filologiska Sektionens granskning. Hr ESTLANDER meddelade några biografiska notiser an- gående den finska artisten Jakob Johan von Bilang. Hr Donner redogjorde för innehållet af en uppsats om de kraniologiska undersökningarne i Finland, hvari de åsig- ter och förslag han i ämnet förut framställt, närmare utveck- lades och motiverades. Uppsatsen kommer att offentliggöras i Societetens Öfversigt. I bref till lektor Nordenskiöld hade föreståndaren för Meteorologiska Central-Anstalten i Stockholm d:r R. Ruben- son förmält, att han vore sinnad utarbeta en karta öfver tem- peraturen den 24 sistlidne Januari, samt anhållit att få del af observationer i Finland för den 22, 23 och 24 i sagde månad, och hade denna anhållan af hr Nordenskiöld blifvit Societetens sekreterare meddelad. Vid anmälan härom be- slöt VSocieteten att genom cirkulär till samtlige observatö- rer söka införskaffa de begärda observationerna, hvilka der- efter skulle d:r Rubenson meddelas. Den 29 April begick Vetenskaps-Societeten i Universitetets solennitetssal sin årshögtid, hvilken bivistades af en samling åhörare af XVIII båda könen. Högtiden inleddes med ett tal af den afgående ordföranden hr CHYDEMUS, hvarefter årsberättelsen upplästes af sekreteraren. Derefter höll hr MALMGREN ett föredrag om mammut-fyndens förekomst och utbredning samt de sanno- lika vilkoren för detta djurs forntida existens; hr LAGUS höll ett minnestal öfver Societetens f. d. ledamot J. J. Nord- ström och hr KRUEGER öfver dess hedersledamot HF. W. Ar- gelander. Efter slutad årshögtid sammanträdde BSocietetens leda- möter å vanligt ställe, och sedan hr MALMGREN nu tillträdt ordförandeskapet, företogs val af viceordförande, hvilket ut- föll sålunda, att hr ESTLANDER dertill enhälligt utsågs. Vidare föredrogs en skrifvelse från Ekonomie-Departe- mentet i Kejserliga Senaten, deri Societetens utlåtande infor- drades med anledning af lektorn d:r K. Tigerstedts under- dåniga ansökning om ett understöd af 1,200 mark för en tillämnad resa till Sverige i ändamål att under nästinstundan- de sommar derstädes anställa historisk arkiv-forskning. Be- slöts att i afgående underdånig skrifvelse, som å Societetens vägnar skulle af ordföranden och sekreteraren undertecknas, förorda nådigt bifall till ansökningen. På tillstyrkan af Historisk-Filologiska Sektionen, som till granskning förehaft den vid sednaste sammanträde an- mälda afhandlingen af docenten TÖTTERMAN, godkändes den- samma till offentliggörande i Societetens Akter, dock med vilkor att författaren sjelf skulle besörja korrekturläsningen. Den 18 Maj. Till Societetens bibliotek hade föräringar ingått från Vetenskaps-Akademierna i Berlin, Wien, Muäncehen och Pa- ris, Naturvännernes Sällskap i Moskwa, Societät der Wissen- sehaften i Göttingen, Naturhistoriseher Verein der preussi- schen Rheinlande und Westpfalens i Bonn, Oberlausitzisehe XIX Gesellschaft der Wissenschaften i Görlitz, Historiseher Ver- ein fär Steiermark i Graz, Medieiniseh-Naturwissensecbaftli- ehe Gesellschaft i Jena, Naturforehende Gesellschaft i Zurich, Sällskapet Pollichia i Durkheim, Freiberger Alterthums Ve- rein, Naturforschender Verein i Bränn, Astronomische Ge- sellsehaft i Leipzig, Société Entomologique de Belgique i Brissel, Société mathématique de Franee i Paris, Société des seiences physiques et naturelles i Bordeaux samt Finska Lä- karesällskapet. Öfverstyrelsen för lots- och båkinrättningen hade jemte skrifvelse af den 4 i denna månad meddelat meteorologiska observationer anstälde under sistlidet år vid Söderskärs, Hangö Skälskärs, Ulkokalla och Uleåborgs (Marjaniemi) fyrbåkar. Upplästes en skrifvelse från Stadsfullmäktige härstädes af den 27 April, innehållande tillkännagifvande derom, att Stadsfullmäktige samma dag beslutat att å observatorii ber- get öster om observatoriibyggnaden med det första låta upp- föra en apparat för stormsignaler, hvilken komme att ställas under hamnkontorets uppsigt, samt att omsorgen om signa- lernas upphissande och nedtagande, enligt träffad öfverens- kommelse, tills vidare skulle anförtros åt magnetiska obser- vatorium. I cirkulär af den 30 Januari d. å. anhöll Vetenskaps- Akademien i Wien, att Societeten, såvidt möjligt vore, ville genom anordnande af nödiga observationer medverka tiil lös- ningen af en derstädes diskuterad fråga om vattnets förmenta aftagande i källor och floder uti kulturländerna. Ärendet remitterades till Fysisk-Matematiska Sektionens behandling. Ett cirkulär af den 5 dennes från den vid Meteorolo- giska kongressen i Wien nedsatta permanenta komitén, inne- hållande särskilda tillkännagifvanden och önskningar beträf- fande meteorologiska observationers anställande och publice- rande, öfverlemnades till meteorologiska utskottet, som eger vidtaga eller föreslå de med anledning häraf tilläfventyrs nö- digbefunna åtgärder, Emedan några af Societetens ledamöter uttalat den ön- skan, att det hittills använda qvartformatet för Societetens XX akter måtte, efter afslutandet af tionde tomen, såsom alltför obeqvämt och hinderligt för deras tätare utgifvande, framdeles utbytas mot större oktav, hvarvid en del af sådana afhand- lingar, som nu ingå i Bidragen, kunde lämpligen intagas i akterna, togs denna fråga nu under pröfning. Vid häröfver anstäld omröstning befanns likväl, att pluraliteten af de när- varande (9 mot 5) yrkade på förra formatets bibehållande, hvarföre frågan om dess förändring förföll; dock ansågs det lämpligt att akterna framdeles skulle utkomma i mindre fa- scikler, om hvikas utgifvande HNocieteten hvarje gång ville särskildt besluta. Docenten LemMstTRÖM hade inlemnat en redogörelse för justeringen och undersökningen af de för finska statens räk- ning från Frankrike och Sverige anskaffade normal-måtten och vigterna med anhållan om dess införande i akterna, hvartill bifölls. Likaledes beviljades lektorn d:r KARSTENS anhållan, att den nu afslutade III delen af hans Mycologia fennica blefve, i likhet med de båda första delarne af samma arbete, inta- gen i Societetens Bidrag. Hr MÄKLIN meddelade till införande i Öfversigten ”An- märkningar beträffande några förut beskrifna Cantharider”. Hr MoBERG anmälde, att han granskat vattenhöjds-obser- vationerna för år 1874, samt meddelade deraf härledda må- nadtliga medeltal. För Helsingfors skeppsdocka kunde något medeltal icke erhållas, emedan observationerna derstädes i följd af en olyckshändelse under 2!/, månader varit afbrutna och äfven i öfrigt syntes behäftade med felaktigheter. Hr Wnz anmälde till intagning i Öfversigten: ”Analy- ser af finska mineralier utförda på Universitetets kemiska laboratorium”. L. Lindelöf. Vetenskapliga meddelanden. AAA En utveckling af f£(y) —£(x) och f(y) + f(x) efter digniteterna af y—x. Af 5. Levänen. Enligt Taylor's teorem äro FO =S TT TR: = fl doed N R NE häraf erhålles (1) PES ER (y—L0o) — (L—Lo) ib de JA So de —Xo)” + fa ,)Y 220) - =D) Mo . Genom att åt den godtyckliga qvantiteten x, gifva olika värden erhållas olika utvecklingar af f(y) — f(x). Jag skall anföra en sådan, som är analog med Stirlings och Booles formler (Bertrand, Calcul Différeniiel pp. 332—334; Boole Differential equations pp. 107, 112). Jak o Y =W och således y—XX, = = Göres i eqv. (lxo= 5 Y— NR rade af jemn ordning och utvecklingen blir JYy—Z NE fy)—Sa)= SEE CE AR. S(Exg LANE JUNANSFO » så försvinna koefficienterne för de derive- 2 eller (2) Ra = (2 y=2 + föra € = 2n0—1 a UTI UED Aa UESDRFARNEEN) hvilken serie i anseende till dess mindre koefficienter kon- vergerar hastigare än de Stirlingska och Boole'ska. Genom enahanda förfaraude erhålles (Y) LÅ öD 2 (Yy—x)? (3) (DSS (Cara SE Sy y =) 2—2 Ja ytg gr En NORSKA Lö AQ OD EBES HR 1.2...Q—2) IV + HOT Ville man i eqv. (1) göra en allmännare substitution, neml. mx + nm ( a skulle man få - ps — i; RET m?-—n? (ya (5) JW) — fa) =) 25 RER fa 0) IV m-Fn? read! mi—n' (y— 2)" E Förtal z a lögn fZo) Fas törn och likaså 6 KO A m--nf NYE (0 — Ju += RE (0) m?tn? EA mi —n? (y—2)? SN (mn)? te Se SET SER 0) IG2RA JE Ta 3 xo) Yy—2)" JA Tä ARSA hvilka serier torde ibland kunna med fördel användas. 3 Jag skall göra ett par användningar af formlerna (2) och (3). b Sättes fre dx = g(x), så ger, emedan J/C dr = a p (b) — 9 (a), eqv. (2) följande utveckling af en definitiv in- tegral, neml. b , bd dy (b—0)" 0) fra =155)) 2 SL (arg a i IV 1 fyatdr (b—a)? z( + )igarst ör hvilken kan läggas till de många dylika utvecklingar, som finnas t. ex. i Bertrand, Calcul Intégral, Chap. XII (jemf. särskildt den s. k. Eulerska serien p. 350 eqv. (15)), och i Boole på anf. ställe. För /(x) = !lx, gifva eqv. (2) och (3) omedelbart föl- jande tvenne utvecklingar ly—l — IR y— Arndt 0 TN Så yt ytx lg yrir = pF NE an ns SE 2 UF i lo af hvilka den förra är den välkända, vanliga serien för en Nepersk logaritm. Den sednare förvandlas genom substitu- ; las dia Ne a tionen rg ES till 21) ERAN a ätt te RN eller, såsom den äfven kan skrifvas j il 1 1 1 lz=2lU(2—1) — I(2—2) — 2 T : SNS (EEE 1 1 + TG G—1) + LO 4 2 en serie som för större värden af 2 är hastigt konvergerande. NA Ett bevis, att polaren till en punkt i”anseende till en konisk sektion är tangentkordan till de ifrån punkten till koniska sektionen dragne tangenterne. Af S. Tevänen. Det torde löna mödan att tillvarataga följande enkla bevis för nyss anförda sats, isynnerhet som ett sådant sak- nas i de vanliga Läroböckerna i Anal. Geometri, icke ens Salmon-Fiedler undantagen. Låt «= 0, 8= 0. y = 0 vara eqvationerna för trenne räta linier; eqvationen (1) of = ky? är då, som bekant, eqvation för en konisk sektion som tan- geras af räta linierna « = 0, 8=0 i de punkter A och B (Fig. 1), uti hvilka de skäras af den tredje räta linien y==>0. Eqvation för en rät linie OD, som går genom räta li- nierna «:s och £:s skärningspunkt O, är (2) ae = uf. Denna räta linie skär koniska sektionen i tvenne punk- ter C och D (reella, sammanfallande eller imaginära). Koor- dinaterna för dessa punkter erhållas genom kombination af eqv. (1) och (2) eller den sistnämnda och någon ur dem båda härledd eqvation. En sådan erhålles genom elimina- tion af t. ex & ur (1) ochi(2), nemlyugi= tyny hvilken eqvation sönderfaller i följande tvenne (3) V 2 |Virn 5 Ifrågavarande koordinater äro således äfven koordina- terna för afskäringspunkterne för räta linien (2) och de tvenne räta linierna (3), hvilka hvardera gå genom punkten B. Men fa 0 t fi? Ju kd g—VEy=0 representera fyra räta linier, hvilka bilda en harmonisk strålknippe, hvari 8 =0, y =0 och likaså 8-+V lg =, Ko Ke ES ”y=0 äro med hvarandra konjugerade radier; och som OD skär denna knippe i punkterna O, C, EH, D, äro dessa fyra harmoniska punkter, och det så att den med O konjugerade punkten £ ligger på kordan y= 0. Låta vi u variera i eqv. (2), erhållas efterhand alla se- kanter, som utgå från punkten O; men som, enligt hvad nyss bevistes, den med O konjugerade punkten alltid är belägen på den fasta räta linien y=o0, så är härmed bevist, att denna räta linie eller tangentkordan till de tvenne från en punkt O till kroklinien dragne tangenterne äro polar till denna punkt. Eqvationerna för räta linierna DB, AC; BC och DA äro resp. fe= Vin J ff 5 Vari (4) (5) a=-+ V ru y. Orten för afskäringspunkterne &G för linieparet (4) och F för paret (5) erhålles genom elimination af u ur deras EE NER ERE Tt | | TIN Ve eqvationer. Denna elimination ger till resultat den gemen- samma eqvationen (6) af = — ky?. Häraf ”härflyter då följande sats: Om en fyrhörning ACBD är inskrifven i en konisk sektion, hvars eqvation i tangentialkoordinater är eqv. (1), och tvenne af fyrhörnin- gens motstående spetsar Å och B äro fasta, medan de tvenne öfriga C och D flytta sig på kroklinien så att diagonalen CD, som sammanbinder dem, ständigt går genom polen till den fasta diagonalen AB, beskrifva motstående sidornas af- skäringspunkter G och F en och samma koniska sektion, hvars eqvation, hänförd till samma tangentialkoordinater som den gifnas, är eqv. (6). Mineralogiska och petrografiska meddelanden. Af F. J. Wiik. IV 5) 15. Triplit från Helsingfors. Redan för en längre tid till- baka fann jag i sydöstra hörnet af Ulrikasborgstrakten invid staden uti en qvarzrik pegmatitgång, uppskjutande i den der städes förekommande syenitgraniten en mörkbrun, delvis gul- färgad, fettglänsande substans innesluten i ett grönt glasglän- sande, otydligt kristalliserande mineral, hvilket sistnämnda jag vid närmare granskning funnit vara en manganhaltig apatit, som för öfrigt är temligen allmän i Helsingfors- trakten. Det mörkfärgade mineralet uppträder i så ringa mängd och är derjemte så uppblandadt med apatit, att en kemisk undersökning af detsamma icke är möjlig. Emellertid ut- visa dess yttre utseende och dess fysiska egenskaper till fyllest dess identitet med triplit. Det smälter lätt till en jernsvart, metallglänsande kula, löser sig lätt och fullstän- digt i saltsyra äfvensom för blåsröret i fosforsalt och borax samt ger med dem äfvensom med soda reaktioner för man- gan och jern, och färgar behandladt i pulfverform med svaf- velsyra lågan tydligt grön. Dess spec. vigt är 3,3-—3,4, så- +) Dessa utgöra en fortsättning af mina i Öfv. af Finska Vet. Soc. Förh,. XL p. 28, XIII p. 74 samt XIV p. 26 gjorda meddelanden beträffande finska mineralier och bergarter. Vid hänvisningar till dessa skall jag för korthetens skull citera blott de särskilda afhand- lingarnas ordningstal. I den sednaste serien (III, 12) förekommer ett skriffel: p. 27 6:te rad. brachy — i st, f. makrodiagonala samt längre ned ett tryckfel: Danbrerit i st. f. Danburit. 8 ledes något lägre än den för triplit uppgifna (3,4--—3,8), hvil- ket kan tillskrifvas en inblandning af apatit. — Af intresse är dess genetiska förhållande till apatit, som påminner om den s. k. kryptoliten i apatit från Arendal. 16. Mikroskopisk "undersökning af serpentinartade mineralier från Lupikko och Orijärvi. Statsrådet A. E. Arppe tillhör förtjensten att till först hafva fästat uppmärksamheten vid den mångfald och de egen- domligheter, som Lupikko-mineralierna förete, genom de analyser, dels utförda af honom sjelf dels under hans led- ning, som han meddeiat i Acta Soc. Sc. Fenn. T. VI p. 379 o. f. Bland dessa mineralier intaga de serpentinartade ett framstående rum, och af dessa finnas tre analyser: en af egentlig serpentin (p. 384), en af en kalkblandad (metaxoit) och en af en fluorcaleiumhaltig (pikrofluit). De på sednare tider af Zirkel, Rosenbusch, Fischer m. fl. anställda mikroskopiska undersökningarna af åtskilliga mineralier i tunnt slipadt preparat hafva ådagalagt, att flere af de förut såsom enkla betraktade och såsom sådana ana- lyserade mineralierna äro inpregnerade med främmande äm- nen ofta till den grad, att de måste betraktas såsom bland- ningar af två eller flere enkla. Detta gäller såväl för de tydligt kristalliserade som isynnerhet för de kristalliniska, och man finner häraf, att den mikroskopiska analysen måste betraktas såsom ett nödvändigt komplement till den kemiska. Det är på grund häraf, som jag underkastat ofvan- nämnda mineralier en mikroskopisk undersökning, hvaraf framgår, alt de icke egentligen äro att betrakta såsom en- skilda mineralier utan snarare som grupper eller serier af sådana, motsvarande den grupp af magnesia-hydrosilikater, som man betecknat med det generella namnet pyrallolit, och förhållande sig till serpentin på samma sätt som pyral- lolitgruppens mineralier till steatit. Det är i denna. kollek- tiva bemärkelse jag här användt de ofvannämnda betecknin- garna. 9 Metaxoit från Lupikko utgöres, såsom redan af A. E. Arppe (1. ce.) blifvit anmärkt, af en kristallinisk och en amorf varietet. Dessa äro vanligen så intimt förenade, att de ej kunna åtskiljas. Dess skörhet äfvensom den omständighet, att den vid behandling i tunnslipadt tillstånd med smältande canadabalsam upplöser sig, försvårar framställandet af ett lämpligt mikroskopiskt preparat, hvarföre jag användt renad terpentin för att göra detsamma mera genomlysande. Ett sådant preparat visar nu under mikroskopet i polariseradt ljus särdeles tydligt den kristalliniska stråliga textur, som man t. e. d. redan makroskopiskt kan iakttaga hos densam- ma. Strålarna äro förenade i större och mindre knippen, hvilka dels öfvergå i hvarandra dels äro skarpt afskilda, samt synas tillhöra ett rhombiskt kristalliserande mineral, ty hvarje gång deras längdriktning vid preparatets kringvrid- ning mellan korsade nicoler kommer i parallel ställning med svängningsplanen försvinner deras ljus. Detta är föröfrigt icke hos alla strålknippen lika starkt. Ja några ställen visa sig nästan lika mörka som objektivglaset. Detta kan icke härröra af annat än en större eller mindre inblandning af en amorf substans. Här och hvar visa sig större och mindre fläckar af ett svart ogenomskinligt ämne, sannolikt magnet- jern, hvilket stundom synes utdraget parallelt med strålarnas längdriktning. En stark inblandning af kalkspat kan redan med blotta ögat konstateras. Metaxoiten har t. e. d. ganska stor likhet med den s. k. pikroliten från Taberg i Wermland, hvilken äfvenledes är uppblandad med kalk- och flusspat samt innehåller fina färg- lösa strålar af ett rhombiskt mineral snarlikt sillimanit. Man kunde på grund häraf hysa den förmodan, att äfven det i metaxoiten förekommande strålformiga ämnet utgjordes af ett lerjordsilikat. Pikrofiuit från Lupikko. Den egentliga af Arppe s. k. pikrofluiten beskrifves såsom till färgen gul och lätt smält- bar samt uppblandad med flusspat och magnetjern. Den visar sig under mikroskopet bestå af en apolar således amorf grundmassa, hvari större och mindre lifligt polariserande 10 fläckar, strimmor och korn af ett kristalliniskt ämne äro in- bäddade. Sedan man engång genom det polariserade ljuset blifvit uppmärksamgjord på dem kan man redan i vanligt ljus skilja dem från den omgifvande massan genom deras ljusare färg. Men utom detta gulfärgade talksilikat förekomma andra, som dels äro att betrakta såsom varieteter af pikrofluit, dels såsom öfvergångslänkar mellan denna och metaxoiten. Ett sådant är den af mig (1. ce. III, 14) anförda steatitartade sub- stans, som innesluter i specksten förvandlade ehlorit-, och phlogopit-kristaller, hvilka kunna jemföras med de bekanta i speceksten förvandlade kristallerna af qvarz, brunspat m. fl. från Wunsiedel. Den är till färgen grön samt kan redan för blotta ögat särskiljas i en ljusare och en mörkare färgad substans, hvilka äro skarpt skilda från hvarandra. Den förra är i tunnslipning genomskinlig samt visar i polariseradt ljus ett analogt förhållande med de förstnämnda, i det att den företer en vid korsade nicoler mörk grundmassa med deri fördelade ljusa strålar och punkter. Den andra visar sig åter såsom en ulligt flockig apolar substans med deri insänkta svarta partier samt synes delvis genomträngd af den ljust färgade massan. I sitt förhållande till blåsröret förhålla de sig olika, i det att de dels smälta lätt dels trögt eller allde- les icke. Ännu en tredje hithörande med flusspat uppblandad substans kan anföras, till färgen gul, liknande den egentliga pikrofluiten men icke smältbar för blåsröret. Äfven hos den kunna de tvenne nyssnämnda substanserna, den mörktfär- gade, flockiga, amorfa (eller reguliärt kristalliserande) samt den ljusare färgade, delvis kristalliniska skönjas, dock först vid en starkare förstoring t. f. af den intimare sammanbland- ning, som eger rum dem emellan: den mörkare bildar en- staka mer eller mindre skarpt begränsade partier omgifna af den ljusfärgade. Den egentliga serpentinen från Lupikko utgöres af en kristallinisk substans med chromatisk polarisation, genom- dragen af större och mindre drummer och ådror af ett ämne, Fl som dels företer aggregatpolarisation dels är apolar, det sed- nare isynnerhet vid gränserna mot det kristalliserade mine- ralet. Detta sistnämnda är väl åtminstone t. e. d. kalkspat, som redan makroskopiskt kan skönjas jemte flusspat och magnetit i den gröna serpentinmassan. Såsom af det ofvanstående synes utgöras samtliga mag- nesiahydrosilikaterna från Lupikko af en amorf (apolar) och en kristallinisk (polariserande) substans. Detta torde kunna betraktas såsom det allmänna förhållandet hos serpentinar- terna och kan förklara de olika uppgifterna angående deras polarisation (se Rosenbusch, Mikr. Physiographie p. 373). Hvad f. ö. beträffar uppkomsten af dessa amorfa och kristalliniska vattenhaltiga silikater, så kunna de icke gerna tänkas hafva uppstått genom en vanlig förvittringsprocess. Deras betydliga mängd, den inblandade fluoriten och den vanligen fullkomligt friska magnetiten motsäga ett sådant antagande, utan synes mig den enklaste förklaringen vara den, att de uppstått genom en längre inverkan af kolsyra, fluorväte och vattengas uppå den pyroxen, som bildar huf- vudmassan af den jernmalmen åtföljande gångarten, och hvilken, såsom en af mig utförd analys (A. E. Arppe, ana- lyser 1. ce.) utvisar, hufvudsakligen består af kiselsyra, kalk och magnesia. Efter aflagringen af den egentliga gång- massan måste, såsom de vulkaniska eruptionerna ännu i dag utvisa, en efterverkan hafva försiggått i form af gasformiga ämnen ur jordens inre, hvarvid de ursprungliga ämnena del- vis undergått en mer eller mindre genomgripande förvand- ling. Af pyroxenens kalk bildades genom kolsyran och fluo- ren ecaleit och flusspat och af den återstående magnesian talksilikaterna. Derjemte uppträdde sannolikt äfven svafvel- väte, som gaf upphof åt de i de sistnämnda inblandade svaf- velmetallerna och helvinen,. Vi hafva således att särskilja mineralierna från Lupikko i tvenne grupper, bildade under olika perioder, ja den seå- nare af dessa torde med fästadt afseende på chlorit- och glimmer-pseudomorfoserna kunna ytterligare fördelas, så att man kan särskilja mellan primära, sekundära och tertiära 12 mineralier. För denna åsigt talar äfven den omständighet, att magnetiten, då den förekommer i den primära pyroxenen, är kristallinisk, men, då den är omgifven af sekundär ser- pentin, mataxoit eller pikrofluit, för det mesta kristallise- rad, och det icke i den vanliga oktaeder- eller triakis- oktaeder-formen sådan den visar t. ex. då den förekommer insprängd i de primära mineralierna från Sillböle utan i den sällsyntare rhombdodekaeéeder-formen. Ett analogt förhållande företer granaten från Pitkäranta, hvilken, då den förekom- mer såsom beståndsdel af den ursprungliga gångarten till- sammans med den vanliga malakolitartade (primära) pyroxe- nen, uppträder i ikositetraöderform och är mörkgrön till färgen, men deremot i dodekaöderform och brun till färgen tillsammans med den metamorfiska, uralitartade (sekundära) pitkäranditen samt slutligen i dodekaéderform med svart färg, då den förekommer innesluten i en, om man så vill kalla det, tertiär speckstensartad substans, liknande sjöskum, hvil- ken, att döma af en på kem. laboratorium under ledning af prof. J. J. Chydenius af stud. E. Weymarn anställd analys, i kemiskt hänseende bildar en öfvergångslänk mellan steatit och serpentin. Detta granatens förhållande vid Pitkäranta står i fullkomlig öfverensstämmelse med det bekanta faktum, att granaten, då den förekommer i granit och således är pri- mär, gemenligen företer ikositetraöderform men deremot i metamorfisk skiffer d. ä. såsom sekundär dodekaéderform. I sammanhang med ofvannämnda mineralier från Lu- pikko har jag för jemförelse skull anställt enahanda under- sökning med några liknande mineralier från OÖOrijärvi, näm- ligen marmolit, skotiolit och hisingerit, af hvilka marmoliten och hisingeriten blifvit analyserade af Hermann, skotioliten af Arppe. Marmoliten från Qrijärvi förekommer tillsammans med dolomit och kopparkis samt är dels gul dels grönfärgad. Den sednare är i tunnslipadt preparat mera genomskinlig än den förra samt visar mera polariserande partier än denna. hvaraf utvisas, att hos den gröna den kristalliniska, hos den gula åter den amorfa substansen är den öfvervägande. 13 Skotivlit från Orijärvi är uppblandad med kalkspat och blyglans samt kan betraktas såsom en öfvergångslänk mellan den jernfattiga marmoliten och den jernrika hisingeriten. Att flere varieteter af en sådan grönfärgad öfvergångslänk förefinnas vid Orijärvi utvisas af den olika färgnyans och olika glans, som de förete. Man kan i allmänhet särskilja tvenne färgmodifikationer en ljusare och en mörkare grön. Glansen är vanligen matt och strecket grågrönt, men stund- om blir den förra starkare och strecket brunaktigt, hvarige- nom öfvergången till hisingerit betingas. Skotioliten är f. ö. genomdragen af klyftspringor, och jernoxidhydrat afsatt der- på hos de mörktfärgade varieteterna. Den ljusare färgade modifikationen visar sig i polari- seradt ljus för det mesta amorf, i det den synes mörk vid kringvridning mellan korsade nicoler. Blott i omkretsen af de svarta eller bruna, ogenomskinliga eller föga genomski- nande, långsträckta partierna, som genomdraga massan, är denna ljustfärgad mellan korsade nicoler således kristallinisk ; detsamma är fallet med smala ådror, som genomdraga mas- san, och hvilka blifva mörka, då deras längdriktning går pa- rallelt eller normalt mot svängningsplanen, hvaraf synes framgå, att de bestå af ett trådigt, rhombiskt kristalliserande ämne, med trådarna riktade normalt mot ådrornas väggar. I vanligt ljus kunna dessa dock icke skiljas från hufvud- massan. Den mörkfärgade är likaledes till största delen amorf utom på smala ådror och i omkretsen af de svarta ogenom- skinliga partier, hvilka här förekomma i större mängd än i föregående. Dessa sfällens ljusare färg kunna redan i van- ligt ljus iakttagas. Hisingeriten från QOrijärvi skiljer sig från föregående ge- nom sin svarta färg, sin starka glans och sitt bruna streck samt sin tafvelformiga afsöndring. I genomgående ljus är den mörkt brunfärgad, samt visar sig åtminstone i det af mig undersökta preparatet fullkomligt apolar. Såsom man finner hafva ifrågavarande mineralier från Orijärvi i allmänhet en viss likhet med dem från Lupikko, 14 men skilja sig genom sin t. e. d. mera basiska natur och sin så- som det synes betydligt mindre myckenhet. I allmänhet synes det som om jernmalmen och zinkblendet företrädesvis åtföljdes af mindre basiska talksilikater, deremot kapparkis och bly- glans af sådana utaf mera basisk natur. Så t. ex. är bly- glansen vid Stansvik åtföljd af den svarta starkt jernhaltiga degeröiten, som af Fischer blifvit mikroskopiskt undersökt (Krit. mikr. min. Unters. Freiburg 1869 p. 13), jernmalmen åter af den betydligt mindre jernhaltiga helsingiten (FE. I. Wiik, Bidr. till Helsingforstraktens min. p. 123.) Dessa mera metalliska hydrosilikater har man väl att i allmänhet tillskrifva samma sekundära eller tertiära upp- komst, som de egentliga talksilikaterna. Dock måste de väl äfven t. e. d. såsom t. ex. hisingeriten betraktas såsom ur- sprungliga eller paralliseras med de i basiska bergarter ofta förekommande amorfa eller delvis amorfa, hvarpå längre fram ett exempel skall anföras från olivin-gabbron i Tyrvis, hvars mineralier i allmänhet förete en likhet med dem som åtfölja malmarterna. Men äfven i detta fall visa de sig vara de till tiden sednast aflagrade. Så t. ex. är ordningsföljden af mineralierna i de vid Orijärvi förekommande hålrummen : kalkspat, qvarz, brunspat, svafveljern (resp. jernoxidhydrat) och innerst bergläder. 17. Optisk undersökning af chloritartade mineralier från Lupikko och Qrijärvi. I min framställning "om de finska glimmerarterna (III, 14) har jag anfört en chlorit från Lupikko, som jag på grund af dess optiska förhållande ansett böra betraktas såsom opt. tvåaxig och således vara ripidolit (v. Kob.) Sedermera har A. M. Jernström på grund af kem. analys hänfördt den till pennin. Med anledning deraf har jag underkastat densamma en förnyad undersökning men icke funnit skäl att frångå min förra åsigt. Den optiska tvåaxigheten är omisskännelig isynnerhet vid jemförelse med ett optiskt enaxigt mineral t. ex. biotit och kan icke bero af en anomali eller en in- blandning af phlogopit, alldenstund det blott är de fullkom- 15 ligt rena och genomskinliga ställena, genom sin blågröna färg lätt skiljbara från den gulbruna phlogopiten, som egna sig för optisk undersökning. För jemförelse skull har jag undersökt en af de genom sin tydliga rhomboöderform bäst karakteriserade penniner, nämligen den från Ala i Piemont. Men denna visar t. f. af sin svaga dubbelbrytning en högst otydlig interferensbild, då deremot Lupikko-ehloritens polarisation är ganska tydlig. I samband dermed har jag äfven undersökt chloriten från Taberg i Wermland, hvars mineralier i allmänhet förete mycken analogi med dem från Lupikko. Denna chlorit föres af Descloizeaux dels till pennin dels till klinochlor. Den jag varit i tillfälle att undersöka visar en tydlig optisk enaxig- het. Det svarta korset förändras ej vid objektets kringvrid- ning, hvaremot man hos chloriten från Lupikko vid en ställ- ning midtemellan apparatens svängningsplan tydligen kan särskilja tvenne hyperboliska curvor. Men hvad som förnämligast synes mig tala för dess optiska tvåaxighet är dess regelbundna sammanvexning med den opt. tvåaxiga phlogopiten, i hvilken den på sina ställen utan någon skarp gräns synes öfvergå. Detta förer till an- tagandet, att denna chlorit inom chloritserien intager samma rol som phlogopit inom glimmerserien, att den således i ke- miskt hänseende öfverensstämmer med pennin, i kristallo- grafiskt med klinochlor men skiljande sig genom en mindre optisk vinkel. För denna öfvergångslänk mellan penninr och den egentliga klinochloren synes mig namnet ripidolit syn- nerligen passande. F. ö. torde det kunna ifrågasättas, huru- vida pennin och klinochlor på kemisk väg kunna bestämdt åtskiljas, såsom synes vid jemförelse mellan de af Dana, Deseloizeaux m. fl. meddelade analyserna. De bilda i detta afseende en oafbruten serie utan någon skarp gräns, hvar- före ock Kenngott hänför dem under en gemensam formel. Man har skäl att antaga, att samma förhållande eger rum beträffande kristallformen, såsom ock det af A. Schrauf upp- ställda klinohexagonala systemet antyder. (Min. Mith. 1874, Heft. II p. 161). Men med afseende derpå är uppställandet svs Nn I Pa ir NI > fn fax <A 82 ku LIBRARY); VE 252 Fa Va, AN Na SV pF <ä| BAN ; AN 4 - Fra Å É ww < SY eNE at ANS f a 16 af en mellanlänk (ripidolit) mellan pennin och klinochlor be- rättigad och såsom en sådan synes mig chloriten från Lu- pikko böra betraktas. Vid Orijärvi förekommer en chlorit, hvars hänförande till klinochlor icke kan vara något tvifvel underkastadt. Den förekommer inmängd i en mörk dolomit och är delvis utbil- dad i temligen stora, men otydliga tafvelformiga kristaller. I polarisationsmikroskopet företer den lifligt färgade ring- system tillkännagifvande en optisk tvåaxig kristall, och, så- som man af de båda olikformiga och på olika afstånd från centrum stående ringsystemen kan sluta till, en monoklinisk ” kristall. Afståndet mellan de båda optiska axlarna varierar betydligt. Jag har nämligen erhållit följande värden för den skenbara vinkeln Of :219—2179-—299—419 —489—559 — 589 — 65”. I optiskt hänseende bildar således ehloriten från Orijärvi en serie, som utgör en fortsättning af den från Lu- pikko. De färgade ringarna äro på några ställen mycket oregelbundna antydande en tvillingsstruktur. 18. Mikroskopisk undersökning af åtskilliga i Finland uppträdande basiska eruptiver. Likasom den mikroskopiska undersökningen för mine- ralierna visat sig vara af den största vigt, så har den vid bestämmandet af bergarternas rätta natur ett om möjligt ännu större värde, isynnerhet om det polariserade ljuset dervid användes. Den utgör på sådant sätt ett nödvändigt komple- ment till den geologiska undersökningen. Med afseende härpå har jag här gjort den första början till en mikroskopisk un- dersökning af de finska bergarterna. Olivindiabas (pseudo-hyperit) från Satakunda. Den bergart, hvars geologiska förhållanden jag i korthet anfört i mina ”geogn. iakt. i sydv. Finland” (Bidrag till kännedom af Fin- lands natur och folk, elfte häftet, p. 78—84), och hvars ke- miska beskaffenhet jag omnämnt i Öfv. af Finska vet.-soc. Förh. 1868—69 p. 31 o. f. har jag numera äfven mikrosko- piskt undersökt från tvenne fyndorter nämligen från Tiper- järvi i Eura socken och Suontaka i Letala. Denna under- 17 sökning har ledt till samma resultat som den mikroskopiska undersökningen af åtskilliga andra s. k. hyperiter t. ex. från Wolpersdorf, från Penig, från Kiew, nämligen att den mörka med plagioklas förenade beståndsdelen icke är hypersthen utan pyroxen och bergarten således icke hyperit utan gabbro eller diabas. Den ringa storleken af denna beståndsdel uti ifrågava- rande bergart sådan den uppträder i Eura socken var orsa- ken till att jag ej tydligt kunde urskilja spjelkbarheten. I Letala socken, der jag sedermera funnit den, är den delvis utbildad i större partier, och här kan man hos densamma särskilja tvenne nära vinkelrätt mot hvarandra lutande spjelk- ningsriktningar. Preparater slipade parallelt med dessa riktnin- gar visa i polariseradt ljus samma förhållande. De äro ljusa, då hufvudaxelns riktning vid korsade nicoler sammanfaller med ettdera af svängningsplanen men mörka i deremellan liggande lägen (ung. 402 och 509). Detta utvisar, att spjelk- barheten icke är pinakoidisk utan prismatisk, och mineralet kan således hvarken vara hypersthen eller diallag utan augit. Denna augit visar i genomgående ljus en violettartad brun (nejlikebrun) färg samt innesluter en mängd mer eller mindre regelbundna hålrum ordnade i parallela rader i olika rikt- ningar. I de större kunna små blåsor skönjas dock otyd- ligt, så att det måste lemnas derhän, huruvida hålrummen äro fylda med ett fluidum eller icke. Ett liknande förhållande visar bergarten från Eura. Äf- ven här ser man större och mindre partier af den violetta beståndsdelen, hvars elasticitetsriktningar icke sammanfalla med spjelkningsriktningarna, ligga inbäddade i en hvit, del- vis genom förvittringen grumlig plagioklas, hvars tvillings- streckning i polariseradt ljus särdeles vackert ger sig till- känna. Derjemte skönjer man större och mindre, gulgröna merendels ganska tydligt utbildade olivinkristaller, inneslu- tande små oregelbundna hålrum och delvis omgifna af en mörkgrön förvittringsprodukt (serpentin eller ehlorit), hvilken dock icke inträngt i det inre; vidare större och mindre, ofta ganska väl utbildade oktaédrar af magnetit samt fjäll af en 18 brun glimmer (phlogopit eller biotit), äfvensom vid starkare förstoring smala, nålformiga kristaller af apatit. Den mikroskopiska undersökningen bekräftar den of- vannämnda kemiska. Den utvisar, att den (1. e.) anförda analysen af den mörka pyroxenen verkligen kan betraktas såsom ett ungefärligt uttryck för dess sammansättning, hvar- vid likväl är att märka, att den ovanligt höga jernhalten här likasom hvad olivinen vidkommer t. e. d. bör tillskrifvas den inblandade magnetiten. Olivindiabasen sträcker sig i sydvestra Finland öfver en temligen betydlig areal och kan således sägas spela en vigtig rol i södra Finlands geologi. Den motsvarar här me- laphyr (augitporfyr) och basalt i yngre territorier. Ej blott den mineralogiska beskaffenheten är analog med dessa utan äfven den förvittring den är underkastad påminner om dem, i det att den härvid ger upphof åt euralit (1. ec. I, 4), som i kemiskt hänseende ansluter sig till den i melaphyr-mandel- sten förekommande delessiten. I morfologiskt hänseende synes detta mineral visserli- gen något skilja sig från delessiten sådan den af Fischer blifvit beskrifven (Krit. mikr. min. Studien, Freiburg 1869 p- 59). Men detta kan härröra af deras olika förekomstsätt: delessiten, omgifvande kalkspatsmandlar, euraliten afsatt på sprickor och klyfter. Deremot synes den fullkomligt öfver- ensstämma med den af Rosenbusch (Mikrosk. Phys., 1873 p. 375) anförda grengesiten, som äfven ansluter sig till de- lessiten. Euraliten, som för blotta ögat synes fullkomligt tät och strukturlös, visar sig nämligen under miskropet bestå utaf små sferoidiska aggregater ar radialt strålig textur. Betrak- tad såväl i tvär- som längdgenomskärning af de pelarformiga afsöndringsstyckena, företer den i genomgående ljus tätt sit- tande, stjernformiga grupper, hvilka dock ej äro skarpt af- skilda från hvarandra. Här och hvar genomdrages den mörk- gröna massan af sprickor fylda med en massa af strålig be- skaffenhet men med något ljusare färg, t. f. deraf att de trå- diga individerna här äro mindre hopträngda än i grundmas- 19 san. I de mindre sprickorna gå strålarna tvärsöfver från ena väggen till den andra analogt med chrysotil i serpentin, i de större synes massan blott vid väggarna parallelt trådig, i det inre deremot radialt, ehuru mera otydligt än i hufvud- massan. Detta utvisar, att sprickorna uppstått efter den sed- nares bildning. Euraliten visar sig således under mikroskopet utgöra ett homogent mineral, och den 1. e. anförda analysen kan således anses motsvara dess verkliga sammansättning. Egen- domlig är den ringa mängden af kalk trots den betydliga kalkhalten i sjelfva bergarten. Men detta förklaras deraf, att kalken blifvit afskild såsom kolsyrad kalk, hvilken man finner afsatt på springor genomdragande den förvittrade berg- arten i närheten af euraliten. Denna förvittringsprocess Sy- nes således vara analog med grönstensförvittringen vid Hel- singfors (I, 1). Olivin-diabas från Walamo. Denna bergart (II, 7) bör af samma skäl som föregående betecknas såsom en diabas. Den innehåller samma beståndsdelar som denna, dock något an- norlunda fördelade och icke så skarpt afsöndrade från hvar- andra. Fältspaten kan äfven här betecknas såsom den rå- dande beståndsdelen. Dess tvillingsstreckning är icke så tyd- lig som hos diabasen från Satakunda. Den är ofta brun- färgad, härrörande sannolikt af inblandadt jernoxidhydrat, all- denstund den bruna färgen företrädesvis förekommer i när- heten af den ymnigt inblandade magnetjern- och titanjern- malmen, af hvars förvittring den uppkommit. Augiten har en gråbrun färg, men är f. ö. lik den i Satakunda-diabasen. Ol- vinen är icke afskild i tydliga kristaller och derföre svår att skilja från de öfriga beståndsdelarna. Så mycket tydligare är apatit, som här visar sig i större mängd än i föregående berg- art. Den förekommer dels i långa och smala, dels i kortare och tjockare prismer, hvilkas hexagonala omkrets och pyra- midala tillspetsning med den största bestämdhet kan iakttagas. I min afhandling om östra Finlands primitiva forma- tioner (Bidr. till kännedom af Finl. natur, 21:sta häftet Pp. 248) har jag yttrat den förmodan, att den gångart, som in- 20 skjuter i skiffern vid Sordavala, och som vid salbanden bil- dar den s. k. sordavaliten, vore en tät modifikation af den i Ladogatrakten uppträdande pseudohyperiten eller diabasen. Detta bestyrkes af den mikroskopiska undersökningen. Af den glasartadt amorfa modifikationen eller den egentliga s. k. sordavaliten är det visserligen, såsom redan af Fischer (Krit. mikr. min. Studien I 1869 p. 14 o. II 1871 p.- 29) blifvit anmärkt, icke möjligt att genom slipning erhålla tillräckligt genomskinliga preparat. Men då denna, såsom äfven Rosen- busch (1. ce. p. 136) antydt, utan tvifvel förhåller sig till den egentliga kristalliniska gångarten, hvari den omärkligt öfver- går, såsom tachylit och hyalomelan till de basaltarter, hvari de förekomma, så är det tillfyllest att undersöka denna gång- art. En mikroskopisk undersökning af denna i tunnt slipadt preparat visar nu fullkomligt samma beståndsdelar som oli- vindiabasen från Walamo, ehuru företeende en något olika struktur. Den gråaktigt bruna augiten är nämligen här icke afskild i oregelbundna iamellartade individer, såsom i berg- arten från Walamo och från Satakunda, utan i regelbundna långsträckta pelarformiga kristaller, hvilka synas vara tvil- lingsartadt sammanvuxna enligt den vanliga lagen, i det att nämligen mörka fina lameller genomdraga kristallen öfver hela dess längd. Att den dock nära ansluter sig till augiten i diabasen från Satakunda visar dess optiska förhållande: äfven här är elasticitetsriktningarnas afstånd från kristallens längdriktning eller hufvudaxeln ganska betydligt, nämligen resp. 509—60? samt 409—302. Fältspaten bildar långsträckta parallelipipeder meren- dels af ringa storlek. Den är dels färglös, dels gul eller brun- färgad, sannolikt t. f. af det ifrån den ymnigt inströdda jern- malmen härrörande jernoxidhydratet. Såväl fältspats- som augitkristallerna gå merendels i samma riktning sannolikt parallelt med gångens väggar. De genomdragas ofta i dia- metralt motsatt riktning af ymnigt inströdda apatit-nålar, hvilka i längd täfla med augitkristallerna. Deremot kan oli- vinen här lika litet som i diabasen från Walamo med säker- het bestämmas. 21 Olivin-gabbro från Tyrvis. Utom den ofvannämnda oli- vindiabasen från Satakunda förekommer inom samma land- skap ännu en annan olivinhaltig bergart af basisk natur men af f. ö. ganska olika beskaffenhet nämligen en olivinhaltig gabbro från Tyrvis. Af denna bergart, hvilken jag sjelf icke varit i tillfälle att iakttaga på ort och ställe, hafva profver godhetsfullt blifvit mig lemnade till undersökning från Bergs- kontorets samling af finska bergarter. Dessa förete trenne olika modifikationer skiljaktiga ge- nom den olika fördelningen af de tvenne hufvudbeståndsde- larna pyroxen (resp. amphibol) och olivin. Eu stuff från Wehmaisvuori invid Wehmais hemman innehåller föga eller intet olivin, hvaremot man hos en stuff från trakten af Ekois och Törmä byar finner densamma, mer eller mindre förvand- lad i serpentin, så ymnigt insprängd i de trådiga pyroxen- individerna, att bergarten derigenom får karakteren af skil- lerfels, och hos en stuff från Laukolavuori vid Laukola by är den i serpentin förvandlade olivinen så öfvervägande, att bergarten rättast får namn af olivin- eller serpentinfels. bergarterna från Wehmais och Ekois (Törmä) beteck- nas hvardera på etiketten såsom hypersthenfels (se Holm- berg, Materialier till Finlands geognosi, p. 103). Vid när- mare betraktning finner man dock, att någon hypersthen all- deles icke ingår deri. Bergarten från Wehmais kan enklast betecknas såsom en hornblendefels. Den utgör nämligen ett aggregat af större gråaktig gröna hornblendeindivider, af- skilda genom mellavlägrade smärre hornblendekorn. Det är sannolikt den starka glansen hos de förras spjelkningsytor samt svårigheten t. f. af den trådiga texturen att tydligt ur- skilja dessas vinklar, som gifvit anledning till benämningen hypersthenfels. Jag har dock såväl med hand- som med re- flexions-goniometern kunnat säkert bestämma hornblendets spjelkningsvinkel, och då derjemte den optiska undersöknin- gen visar, att mineralet är monokliniskt icke rhombiskt är dess amphibolartade natur satt utom allt tvifvel. Det för- håller sig sålunda härmed såsom med en till utseendet gan- ska liknande hornblende från Lojo, hvilken likaledes blifvit 22 betecknad såsom hypersthen eller bronzit (Holmberg 1. e. p- 26), men som äfven företer hornblendets spjelkningsytor och derjemte karakteriseras af större och mindre glest in- strödda korn (olivin eller serpentin), hvilka genom sin mörka färg och matta utseende lätt skilja sig från de glänsande spjelkningsytorna. Ehuru nu som sagdt såväl de större som de mindre in- dividerna i ifrågavarande bergart från Wehmais utgöras af hornblende, så visar dock en närmare undersökning under mikroskopet en bestämd skiljaktighet dem emellan, likasom redan makroskopiskt de sednare genom en något mörkare färg skilja sig från de förra. I optiskt hänseende, med af- seende på elastieitetsriktningarnas läge i förhållande till de kristallografiska, skilja de sig något, ehuru visserligen föga betydligt. Plattor slipade i det närmaste parallelt med kli- nodiag. genomskärningen gåfvo en lutning af 249 mellan hufvudaxeln och den minsta elasticitetsriktningen (ce) hos de större individerna och omkr. 209 hos de mindre. De större individerna visa följande färgskilnad mellan de tre elastieci- tetsriktningarna (a > b > ec) : ce = blåaktigt grön, b = gulgrön, a = gröngul; absorbtion c>b>3a; således analogt med för- hållandet hos strålsten från Zillerthal enl. Tscehermak (Ueber Pyroxen und Amphibol, Mineral. Mitth. 1871 p. 38). — De mindre individerna synas förete enahanda förhållande, dock är såväl pleochroismen som absorbtionen hos dem tydligare utpreglad. Men förnämsta skilnaden mellan de båda varieteterna är den, att de större individerna under mikroskopet visa sig innehålla en stor mängd små svarta eller mörkbruna mikro- liter, dels genomskinliga dels obetydligt genomskinande, då deremot de mindre äro i det närmaste fria från dem. Häri- genom förete de förra under mikroskopet en anblick, som mycket påminner om diallag (se Rosenbusch, Mikrosk. Phy- siogr. 1873 p. 304), med hvilken de f. ö. äfven förete en likhet genom sin strimmighet och en mer eller mindre tydlig spjelkbarhet parallelt med klino- och orthodiagonala genom- skärningen. Dessa spjelkningsytor visa sig dock blott ställ- 23 vis och måste derföre betecknas blott såsom afsöndrings- ytor, sannolikt härrörande af de ofvannämnda mikroliterna, hvilka hafva en tunnt lamellär form och gå parallelt med hvardera af de nämnda genowmgångsytorna. De7Zäro f. ö. ganska ojemnt fördelade, och på de ställen, der de i större mängd förekomma, är omkretsen vanligen brunfärgad. De i diallagen förekommande mikroliteterna betraktas af Zirkel och Rosenbusch såsom magnetit eller göthit. Detta kan dock här blott vara fallet med en obetydlig del af dem, ty ifrågavarande hornblende visar sig icke vara magnetisk. Till en del äro de väl att betrakta såsom magnesiaglimmer, hvilken redan makroskopiskt här och hvar är skönjbar. En del företer tydliga kristallkonturer, hvilka hvarken kunna tillhöra en reguliär, hexagonal eller rhombisk kristall utan en monoklinisk form och påminna mycket om augiten eller hornblendet. De visa nämligen genomskärningar af ett pris- ma eller en tafla, afstympadt af en sned yta (bas. planet eller tvenne sneda ytor med olika riktningar (pyramidala eller domatiska ytor). De förete öfverhufvudtaget mycken analogi med de af Sehrauf (Studien an der Min. Labradorit, Sitzungsber. der Akad. der Wissens. zu Wien 1870 p. 1017) beskrifna mikroliterna i labradorit från Labradorkusten, och hvilka af honom blifvit betecknade såsom augit. Då nu re- gelbundna sammanvexningar mellan augit och hornblende icke äro någon sällsynthet, och äfven sådana mellan augit och diallag blifvit anträffade (se Tschermak Ueber Pyroxen und Amphibol 1. ce. p. 45), så synes mig nämnda mikroliter till största delen böra betraktas såsom bestående af en starkt jernhaltig augit. Detta förhållande i förening med det diallagartade ut- seendet öfverhufvudtaget för till det antagandet, att ifråga- varande stora hornblendeindivider icke ursprungligen bildats såsom hornblende utan såsom diallag, hvilken sedermera ge- nom en enkel omlagring af molekylerna öfvergått i horn- blende i analogi med uralit, pitkärandit m. fl. pyroxenvarie- teter. Att en sådan omvandling af diallag icke är något ovanligt anföres bland annat af Zirkel (1. ce. p. 183). En 2 24 hos ifrågavarande hornblende stundom förekommande sam- manvexning mellan olika individer påminnande om den hos diallagen vanliga tvillingsbildningen med 9 p såsom tvillingsyta (se Rosenbusch I. ce. p. 303) kan äfven tjena såsom bevis för sannolikheten af denna hypothes, och en jemförelse med dei det följande betraktade gabbrovarieteterna bestyrker ytterli- gare densamma. Härigenom förklaras äfven olikheten mellan de stora hornblendevarieterna såsom varande af sekundär na- tur och de mindre, som synbarligen äro ursprungliga. — Man kan jemföra bergarten med en fältspatsporfyr, i det att de smärre hornblendeindividerna representera grundmassan, och de större de insprängda fältspatskristallerna, hvilka äfvenledes ofta förete en sammanvexning mellan tvenne olika kristalli- serande ehuru nära stående mineralier (orthoklas och albit). Fältspat kan man icke med blotta ögat upptäcka i denna hornblendebergart, men deremot visar den sig under mikro- skopet i större eller mindre partier ganska ymnigt insprängd i de stora hornblendeindividerna, lätt skiljbar från desså ge- nom sin färglöshet samt sin starka chromatiska polarisation. Den innesluter ofta i sin tur en mängd svarta eller bruna mikroliter, hvilka vid starkare förstoring visa sig hafva ana- loga former med de i hornblendet förekommande, men äro i allmänhet mindre = 0,01 mm. i medeltal, under det att de i hornblendet förekommande ofta hafva en längd af 0,03— 0,08 mm; de äro f. ö. likasom dessa dels korta och breda, dels långsträckta och smala samt gå såsom det synes i vissa bestämda riktningar, afskärande längdriktningen hos horn- blendet under en större eller mindre vinkel. Men derjemte förekomma i denna fältspat icke sällan långa och fina, ljusgula nålar, hvilka stundom tränga sig till- sammans i sådan mängd, att det hela får utseendet af den i olivingabbro från Ekois (se längre fram) förekommande brongiten, och i sjelfva verket visar den optiska undersök- ningen, att elasticitetsriktningarna gå parallelt och normalt mot trådarnes längdriktning. Dessa långsträckta bronzitpartier oå antingen parallelt med amphibolns längdriktning eller af- skära den under vissa vinklar, som synas vara anolaga med 25 de för bronziten i nämnda bergart. Bronziten visar sig så- ledes här stå i ett egendomligt samband till fältspat. Man kan antaga, att den kalk och magnesia, som ingå tillsam- mans i hufvudbeståndsdelen (hornblendet) här fördelats mellan fältspat (plagioklas) och bronzit. En anmärkningsvärd omständighet må ännu anföras. Uti en parallelt med orthopinakoiden slipad platta af det diallagartade hornblendet fann jag en större fältspatsindivid, som var temligen fri från de små mikroliterna, men i stället inneslöt en stor S-formigt böjd sådan, hvilken man väl på grund af dess delvisa genomskinlighet och bruna färg måste hänföra till samma mineralsubstans, som de små mikroliter- na. Denna fältspatsindivid är delvis omgifven af ett smalt lager af en färglös substans, väl skild såväl från fältspaten som från hornblendet, och som visar sig vara apolar, i det den nämligen vid kringvridning mellan korsade nicoler synes lika mörk som - objektivglaset. Den måste således utgöras af en amorf, glasartad massa, hvilket skulle utvisa, att i motsats mot Zirkels påstående (1. c. p. 444) en gabbroartad bergart dock undantagsvis kan innehålla en icke individualiserad, amorf substans. Ty att ifrågavarande bergart icke är annat än en egendomlig afart af gabbro, det utvisas af dess dial- lagartade hornblende och dess nära grannskap till den ka- rakteristiska olivinhaltiga gabbron från Ekois ooh Törmä. Denna sistnämnda bildar ett aggregat af större diallag- partier med starkt glänsande och strimmiga ytor, delvis af- skilda genom en sparsamt inlägrad massa af serpentin. Spjelkbarheten kan visserligen icke med säkerhet bestämmas t. f. af den trådiga texturen och den ymniga inblandningen af olivin, resp. serpentin, men visar dock en större tydlighet företrädesvis i en riktning, ehuru väl äfven här hornblendets tvenne spjelkningsytor ställvis synas förekomma. Dock visar den knappt märkbara pleochroismen och absorbtionen hos de slipade plattorna, att hufvudbeståndsdelen åtminstone till största delen utgöres af diallag, Derjemte förekomma, här och der inströdda mellan diallagpartierna, större partier af grönaktig biotit, hvars glänsande spjelkningsytor i likhet med 26 diallagens äro genomspäckade af mörka och matta serpentin- korn, ett förhållande, som jag icke funnit hos någon annan af de gabbroarter jag varit i tillfälle att betrakta, och som ger bergarten ett utseende, för hvilket namnet skillerfels är särdeles betecknande. Under mikroskopet företer denna bergart ett ganska egendomligt, brokigt utseende. Under det att man med blotta ögat endast kan skönja tre eller fyra beståndsdelar finner man medelst mikroskopet ända till 8 å 9 deri. Hufvud- beståndsdelen eller sjelfva grundmassan bildar diallagen, hvars monokliniska form i polariseradt ljus tydligen ger sig tillkänna. I plattor slipade parallelt med den tydligaste ge- nomgångsytan blifva vid korsade nicoler diallagindividerna mörka när deras längdriktning eller hufvudaxel, lätt skönj- bar genom den trådiga texturen, sammanfaller med ettdera af svängningsplanen, men i plattor slipade i andra riktnin- gar inträffar detta först vid plattans kringvridning ett större eller mindre antal grader. Den största afvikningen från huf- vudaxeln hos en platta slipad ung. normalt med den tydli- ligaste genomgångsytan, således parallelt med Äp&R var omkr. 33292. På denna slipning kunde jag äfven konstatera den för diallagen så karakteristiska tvillingsbildningen paral- lelt med 0 Pp. Närmast till diallag i myckenhet, ja ställvis till och med öfverträffande den, kommer serpentin, hvars härstam- mande från olivin här på det tydligaste ger sig tillkänna, företeende analoga förhållanden med dem, hvilka Tscehermak beskrifvit i sina ”Beob. iäber die Verbr. des Olivin in den Felsarten? samt ”Uber Serpentinbildung” (Sitzungsberichte der Kais. Akad. der Wissenschaften zu Wien 1867 p. 261 och 283). Olivinen skiljer sig här från den ofvannämnda i olivindiabasen derigenom, att den icke bildar tydliga kri- stallkonturer utan afrundade, vanligen något långsträckta for- mer, äfvensom deri, att den ofta nästan helt och hållet är förvandlad i serpentin. Stundom kan man dock särskilja enstaka färglösa partier af ännu osönderdelad olivin, ganska väl skild från den vanligen grönaktiga serpentinen genom 27 skarpa, ofta liksom naggade gränser; i polariseradt ljus skil- jes den dessutom genom sina lifliga färger från den föga eller alldeles icke polariserande serpentinen. En till yttersta grad af tunnhet slipad platta visar det egendomliga förhållandet hos dessa serpentiniserade olivin- korn i polariseradt ljus ganska tydligt. Man kan här sär- skilja trenne olika substanser. Största delen utgöres af ett ämne, som mellan korsade nicoler är fullkomligt svart, och i det närmaste bibehåller sig sålunda vid preparatets kringvridning, samt sålunda åtminstone till största delen visar sig bestå af amorf serpentin. Den andra substansen, som i vanligt ljus eller vid parallela nicoler alldeles icke kan sär- skiljas från den amorfa substansen, skiljer sig vid korsade ytterst skarpt genom sin ljustgråblå färg, som den ock bibe- håller vid kringvridning: den utgöres således af kristallinisk serpentin. Den genomkorsar den amorfa i olika riktningar i form af smala ådror fördelande den sålunda i oregelbundet kantiga partier, och visar på sina ställen vid starkare för- storing en trådig textur gående normalt mot ådrornas väg- gar, hvilket antyder chrysotil. Dessa chrysotil-ådror befinna sig vanligen i närheten af de svarta ogenomskinliga lång- sträckta partier af magnetit eller andra jernoxidations-gra- der, hvilka i olika riktningar genomkorsa de förstörda oli- vinkornen, och som väl utan tvifvel, såsom man äfven an- tagit, utgöra en biprodukt vid serpentinbildningen. Det tredje ämnet slutligen är den egentliga olivinen, hvilken, såsom of- vanför blifvit nämndt, redan i vanligt ljus lätt skiljes från serpentinen; den förekommer i mindre mängd än denna, ja saknas i några korn helt och hållet. Dessa serpentin-olivinkorn äro vanligen fördelade i pa- rallela rader, normalt mot diallagens längdriktning, och för- enade med hvarandra genom de tvär- och längdspringor, som öfverallt genomkorsa diallagen, och hvari serpentinsub- stansen inträngt. Af dessa äro isynnerhet tvärspringorna på vissa ställen särdeles iögonenfallande genom sin talrikhet och sin storlek, samt kunna vid första ögonkastet förblandas med den i diallagen här och hvar uppträdande bronziten. 28 Denna bronzit eller kanske rättare enstatit utgör en ganska karakteristisk inblandning i bergarten från Ekois. Redan med blotta ögat kan man vid noggrannare skärskåd- ning finna små glänsande och strimmiga partier, som genom sin gula eller gulbruna färg skarpt afsticka mot den grönak- tigt hvita diallagen. Att detta mineral verkligen hör till den af Tschermak s. k. bronzitserien visar den optiska undersök- ningen. Man finner nämligen häraf, att den optiska elastici- tetsriktningen c såväl i längd- som i tvärsnitt sammanfaller med den kristallografiska hufvudaxeln, hvars riktning an- tydes af den fina strimmigheten, och mineralet är således icke monokliniskt utan rhombiskt. Att det icke är hyper- sthen utan den jernfattigare bronziten eller enstatiten åda- galägges af den ljusbruna färgen, på grund hvaraf äfven namnet bronzit bäst synes karakterisera detsamma. Bronziten skiljer sig från diallagen utom genom sin färg och sitt optiska förhållande äfven genom sin ännu finare strimmighet, t. f. hvaraf i genomgående ljus ett starkt inter- ferensfenomen framkallas. Denna härrör, såsom en under- sökning vid starkare förstoring utvisar, hufvudsakligen af en ofantlig mängd tätt vid hvarandra sittande hårfina mikroliter ofta af betydlig längd, således i fullkomlig analogi med bronzit från Kupferberg vid Bayreuth enl. Zirkel (1. e. p. 187). På några ställen saknas dessa mikroliter, och ytan är då mer eller mindre jemn och slät. Stundom kunna enstaka, isole- rade smärre nålar förföljas ännu utom gränsen af de egent- liga bronzitpartierna. Vanligen äro de dock ganska skarpt begränsade från den omgifvande diallagen, så att man stund- om t. o. m. kan urskilja konturerna af kristallformer, anty- dande en prismatisk eller tafvelformig kristall med ändytor, som luta omkr. 1202 mot hvarandra, eller lika med”en do- matisk vinkel hos ett mineral af bronzitserien. — Vissa bron- zitpartier bestå icke af en trådig utan af en finkorning massa, hvilket förklaras deraf, att slipningen afskurit dem normalt mot trådarnas längdriktning. Bronzittrådarna äro här likasom i föregående bergart delvis omgifna af fältspat, som stundom visar en ehuru otyd- 29 lig tvillingsstreckning, men f. ö. här synes förekomma i ännu mindre mängd än i denna. De gå nästan aldrig parallelt med diallagnålarna utan antingen normalt deremot eller of- tare afskärande dem under vissa bestämda vinklar, sådana att man föres till antagande af en regelbunden sammanvex- ning mellan bronzit och diallag, parallelt med den sednares domaylor. Att verkligen en regelbunden sammanvexning eger rum, om man ock har svårt att närmare bestämma den- samma, utvisas af bronzittrådarnas konstanta bibehållande af de nämnda riktningarna. Indirekt tala härför de analoga ofta förekommande sammanvexningarna mellan närastående ehuru i olika system kristalliserande mineralier t. ex. mellan biotit och muscovit (III, 14) samt orthoklas och albit (II, 10). Ett sådant bevis lemna äfven de smala, långsträckta, svarta mikroliter, som på vissa ställen i så stor mängd före- komma insprängda i diallagen, att den synes svart och oge- nomskinlig, och städse i vissa bestämda riktningar nämligen parallelt med diallagtrådarna eller afskärande dem under en viss vinkel. Några mätningar verkställda medelst ett med en graderad skifva försedt mikroskop gåfvo för en riktning vin- klarna 392, 399 12”, 409, 402 40”; för en annan motsatt, min- dre ofta förekommande 30? 32”, 319, 319 20. På grund häraf kan man sluta till att de nämnda riktningarna utgöra de orthodiagonala kanterna af 2p och 3 p, hvilkas motsvarande vinklar äro..409 10 och 299 22”. Vid starkare förstoring finner man dessa mikroliter be- gränsade af räta linier, som gå i de ofvannämnda riktnin- garna, och allteftersom de företrädesvis äro utbildade i den ena eller andra riktningen få de antingen en utsträckning i diallagens längdriktning eller ock parallelt med de ofvan- nämnda sneda riktningarna. Häraf kan man sluta till att de måste utgöras af ett med diallagen beslägtadt mineral, och de kunna således icke vara annat än dugit, ehuru af en något annan form och mindre storlek, men i stället större mängd än de i föregående bergart förekommande; dock fin- ner man äfven större och bredare. Dessa svarta eller brunfärgade augitmikroliter anträffas 30 hvarken i bronzit eller serpentin (olivin), men i stället finner man i dessa enstaka eller ock i smärre grupper förenade, större och mindre, vanligen något afrundade, gula eller gul- bruna, genomskinande korn, hvilkas stundom skönjbara qva- dratiska eller triangulära gestalt och isotropa karakter i po- lariseradt ljus utvisa en reguliär kristallform. De kunna så- ledes icke gerna vara annat än granat eller ock chromspi- nell (picotit), hvilka hvardera pläga förekomma i olivinhal- tiga och gabbroartade bergarter. Formen äfvensom deras starka motstånd mot förvittringen, hvilket utvisas af deras fö- rekommande såsom fullkomligt friska i den sönderdelade oli- vinen, tala för den sistnämnda. Den här och hvar skönj- bara blågröna färgen hos de särskilda beståndsdelarna talar äfven för en ehromhalt, såframt man icke snarare får till- skrifva den en inblandning af kopparkis, hvarpå äfven en del af de större, ogenomskinliga, oregelbundna partierna hän- tyda genom sin på vissa ställen gulaktiga färg och metalli- ska glans i reflekteradt ljus. Den tredje bergarten eller den från Laukola har af Holmberg (1. e.) blifvit förliknad vid den mörka s. k. serpen- tinen (skotioliten se ofv. IV, 16) från Orijärvi. Visserligen har den för blotta ögat en viss yttre likhet dermed. Den synes vara temligen homogen blott med sparsamt inströdda metallglänsande, magnetiska korn och långsträckta partier af ett gult, trådigt, starkt glänsande mineral. Under mikro- skopet företer den dock ett från skotioliten ganska olika ut- seende. BSerpentinens härstammande fran olivin visar sig här alldeles omisskänneligt: på en del ställen ser man mörka serpentinådror, nätformigt förgrenade och omgifvande full- komligt färglösa partier, hvilkas starka chromatiska polarisa- tion ger tillkänna olivinen; ja stundom kan man i polarise- radt ljus ännu tydligt igenkänna den allmänna konturen af de fordna olivinkristallerna. På andra ställen ser man icke något spår af olivin utan blott den gulgröna serpentinen ge- nomdragen af ljusgula, mera genomskinande ådror och af svart, ogenomskinlig jernoxidoxidul, hvilken sistnämnda här och der är afsöndrad i ganska stora partier, 31 Det andra delvis grönaktigt gula mineralet visar un- der mikroskopet en starkt trådig textur, och liknar öfver- hufvudtaget något bronziten i föregående bergart, men har mera långsträckta former och synes icke innehålla några mikroliter. De enskilda trådarna, hvaraf mineralet består, gå dels parallelt med hvarandra, dels skilja de sig isär och böja sig något från hvarandra, så att det hela får formen af en qvast. De äro starkt genomdragna af tvärspringor, hvarpå serpentinen inträngt, men synas f. ö. för det mesta i sitt inre lika klara, färglösa och genomskinliga som den oförän- drade olivinen. Vid undersökning i polariseradt ljus finner man, att de optiska elasticitetsriktningarna gå parallelt med och normalt emot trådarnas längdriktning, hvaraf framgår, att mi- neralet i sjelfva verket måste betraktas såsom en länk af bron- zitserien: sannolikt utgör det en något förändrad bronzit eller enstatit, anslutande sig sålunda till det mineral, som man betecknat med namnet bastit eller skillerspat. Såsom man af det ofvanstående finner visa de tre berg- arterna från Tyrvis en så stor analogi sinsemellan, att de från petrografisk synpunkt betraktadt måste hänföras till en och samma aflagring trots sin skenbara yttre olikhet, hvil- ket dock äfven är fallet med andra olivinhaltiga gabbro- arter, t. ex. den från Radaudalen (Baste) i Hartz. Af in- tresse äro äfven de analogier, som förefinnas mellan mine- ralierna i denna bergart och de i vissa malmförande gång- arter t. ex. i Lojo och vid Orijärvi, och hvilka kunde gifva anledning till en närmare undersökning med afseende på dess möjliga malmhalt. Såsom man af stuffer förvarade på bergskontoret finner förekomma analoga bergarter med dem i Tyrvis i Wesiiaks (Tottjärvi) äfvensom i Korpilaks. Af stuffer, som blifvit mig lemnade af stud. Lang från sistnämnda socken finner man, att bergarten derstädes i likhet med den från Ekois innehåller diallag och biotit med deri inneslutna bronzit- och olivin- (resp. serpentin-) korn. Olivingabbro från Kuru, Vid en geologisk resa sednaste sommar var jag i tillfälle att insamla stuffer af denna bergart 32 från Toikko invid Näsijärvi. Den liknar till det yttre berg- arten från Tyrvis: den består till största delen af en svart hornblende, hvars spjelkningsytor äro genomborrade af mörka och matta, serpentiniserade olivinkorn; äfven de glänsande, grönaktiga glimmerpartierna, på samma sätt genomspäckade, saknas icke här, ja förekomma delvis i ännu större mycken- het; äfven innehåller den, såsom pröfningen med magneten utvisar, betydligt magnetit. Genom sin hufvudbeståndsdel, hvars spjelkningsytor otvifvelaktigt ge sig tillkänna såsom hornblendets, skiljer den sig emellertid ifrån nämnda berg- art, och den borde väl derföre egentligen betecknas såsom en olivindiorit, så mycket mer som bergarten på grund af sin betydliga hårdhet och seghet, så att den t. o. m. på sina ställen ger gnistor för stål, ger anledning att förmoda när- varon af qvarz. Detta kan dock äfven härröra af inmängd s. k. saussurit, hvars hårdhet uppgifves ända till 7, och hvil- ket äfven den mikroskopiska undersökningen gör troligt. Bergarten skulle sålunda ansluta sig till s. k. saussuritgabbro, som i st. f. dialiag vanligen innehåller hornblende (sma- ragdit). Hornblendet visar 1 genomgående ljus en grön färg, som på sina ställen öfvergår i brun. Den synes i allmänhet vara fullkomligt frisk, samt är hårdare än hornblendet i berg- arten från Wehmais, och saknar dess trådiga textur och de insprängda svarta mikroliterna: den ger såluuda intrycket af att vara ursprunglig, icke metamorfisk såsom denna. I op- tiskt hänseende visar den en analogi dermed: diechroismen är ganska märkbar, färgen blåaktigt grön i riktningen af den minsta elasticitetsaxeln, grön eller gulaktigt grön i de öfriga, och absorbtionen som vanligt störst i den förstnämnda riktningen, hvars afstånd från hufvudaxeln synes vara gan- ska betydligt för en hornblende; jag har nämligen approxi- mativt kunnat uppskatta denna lutning till 302. Olivinen företer analoga förhållanden med den i före- gående bergart, men en något tydligare kristallisation. Stun- dom kan man särskilja konturerna af ett prisma eller doma med en pinakoidyta, och finner då, att serpentinen företrä- 33 desvis afsatts på sprickor parallellt med dessa ytor, hvarige- nom olivinkristallen i genomskärning synes fördelad i mer eller mindre regelbundna rutor, afskilda genom grön serpen- tin och deri förekommande svart ogenomskinlig jernoxid- oxidul, men hvilkas sammanhörighet utvisas af enahanda chromatisk polarisation. Dessa olivinkristaller sitta på några ställen tätt vid hvarandra med obetydligt hornblende emellan sig; på andra åter är det sednare öfvervägande. Fältspat (plagioklas) synes här förekomma i något större mängd än i bergarten från Tyrvis, men är dock i allmän- het betydligt underordnad den amphibolartade beståndsdelen. Den är dels klar och mer eller mindre genomskinande, samt visar då i polariseradt ljus på sina ställen den trikliniska tvillingsstreckningen, dels är den grumlig och grå eller grönak- tig, samt företer då aggregatpolarisation, d. ä. den bibehåller sin ljusa färg vid kringvridning mellan korsade nicoler. Detta härrör väl dels af förvittringen, dels af en uppbland- ning med hornblende, hvilket sistnämnda en starkare för- storing tydligt nog ådagalägger. Man finner nämligen här- vid, att de ljust färgade partierna, hvilka delvis innesluta ännu oförändrad fältspat, hafva dels kornig dels strålig tex- tur, samt att de merendels grönaktigt färgade strålarna utgå från de gröna eller bruna hornblendepartier, hvilka omgifva eller begränsa nämnda fältspatspartier. Detta stämmer väl öfverens med beskrifningen af saussuritens förhållande under mikroskopet (Hagge, Mikr. Unters. uber Gabbro, Kiel, 1871; Zirkel, 1. e. p. 142), och ådagalägger, att deuna, som dels blifvit betecknad såsom zoisit, dels såsom skapolit, dels så- som tät labrador, åtminstone t. e. d. icke är annat än ett aggregat af trikl. fältspat (labrador) och amphibol, hvilket icke heller motsäges af analyserna. Egendomlig är dess be- tydliga hårdhet och seghet i jemförelse med de båda be- ståndsdelarna hvar för sig, hvilket nogsamt märkes såväl vid sönderslagning som vid slipningen af preparaterna. Likasom olivingabbron från Tyrvis, så innehåller äfven den från Kuru en länk af bronzit-serien, men denna är här mörkare och hårdare ungefär såsom hornblendet, från hvilket 34 den dock lätt skiljes genom en egendomlig, starkt metallisk, kopparfärgad glans i en viss riktning, allt egenskaper, som tillkomma hypersthen. Men en väsendtlig olikhet förefinnes emellertid, och det är spjelkbarheten, som icke går parallelt med augitprismat ( co p) utan med hornblendeprismat ( co p 2). Äfven diehroismen är föga tydlig, hvilket dock kan bero derpå, att plattorna för att blifva genomskinliga erfordra den största möjliga tunnhet. Då nu den optiska undersökningen emellertid antyder en rhombisk icke monoklinisk form, så måste således nämnda mineral betecknas såsom anthophyllit, hvilken förhåller sig till hypersthen på samma sätt som horn- blende till augit. Dock är detta förhållande så att säga in- timare än det sednare att döma deraf, att hos den s. k. am- blystegiten eller den kristalliserade hypersthenen såväl pris- mat op som &p2 förekommer äfvensom af den stora ana- login i öfrigt mellan nämnda mineral och hypersthen, en analogi, som isynnerhet visar sig under mikroskopet. Betraktar man ett preparat af detta mineral slipadt un- gefär parallelt med den längre axelriktningen, i hvilken rikt- ning väl ingen spjelkningsyta, men dock här och der afsön- dringsklyftor kunna märkas, så ser man vid starkare försto- riog en stor mängd små dels brunfärgade, dels ljusgröna, vanligen långsträckta mikroliter, och man kan konstatera, att på få undantag när de förra gå parallelt med den genom en fin strimmighet antydda längdriktningen hos grundmassan, eller ock afskära densamma under en spetsig vinkel = 38” - 3992. således närmande sig till den, som de små svarta mi- kroliterna i diallag i olivingabbron från Tyrvis göra med dess längdriktning (se ofv.), och hvilken vinkel hos hyper- sthen motsvaras af halfva vinkeln utaf domat 2 p =, som enl. beräkning är = 39? 121. Den deremot motsatta riktnin- gen är närmare till längdriktningen eller = 282—30?, hvilket således äfven här antyder en parallelism med domat 3 p &, för hvilket den motsvarande vinkeln enl. beräkning är = 28? 14”. De ljustfärgade mikroliterna afskära åter nämnda längdriktning under en större vinkel (omkr. 602), hvilket utvisar en sammanvyexning parallelt med det trubbigare do- mat p & (ber. vinkel = 592 2'), eller ock gå de fullkomligt normalt mot nämnda längdriktning, hvarvid är att märka, att äfven här den motsatta, mindre allmänna riktningen synes vara en annan, bildande omkr. 10? mindre vinkel med längd- riktningen än föregående, således häntydande på domat ip (482). Storleken af de gröna mikroliterna kan i me- deltal uppskattas till 0,01—-0,03 mm i längd och 0,002— 0.004 mm i bredd; de bruna äro i allmänhet något större, hvarvid tillika kan märkas, att de, som gå i längdriktningen, gemenligen äro längre än de, som afskära densamma. Vidare finner man, att de ljust färgade mikroliterna till antalet äro betydligt underlägsna de mörka, och företrädesvis förekomma på sådana ställen, der grundmassan sjelf har en mera ljus färg, hvilket är fallet i grannskapet af de plagioklaspartier, som här och hvar förekomma, och i hvilkas närmaste om- krets man städse finner en mängd små, svarta, ogenomskin- liga kristaller af magnetit eller snarare pyrit, såsom utvisas af den tydliga femhörning en af dem i genomskärning före- ter. Detta karakteristiska förhållande ger anledning till den förmodan, att dessa kristaller, hvilka i allmänhet äro betyd- ligt större än mikroliterna äro orsaken till de bruna och så- ledes jernrikare mikroliternas fåtalighet i deras närhet. Att f. ö. de bruna och gröna mikroliterna i grunden utgöra sam- ma eller åtminstone närastående mineral blott med olika jernhali, ådagalägges deraf, att man stundom finner smärre brunfärgade mikroliter inneslutna i större ljustfärgade. Dessa sednare visa äfven icke sällan kristallkonturer, som gå pa- rallelt med ofvannämnda riktningar, hvilket utvisar, att de egentligen hafva ett och samma läge i förhållande till an- thophyllitmassan, och att det skenbart olika läget härrör af en utsträckning i olika riktningar, således i fullkomlig ana- logi med augitmikroliterna i diallag. Nämnde analogi mellan förhållandet af mikroliterna hos hypersthen-anthophylliten från Kuru och de i diallag från Tyrvis i afseende på sammanvexningen med grundmassan är så mycket egendomligare som den förstnämnda såsom nämndt icke visar augitens utan hornblendets spjelkbarhet, och äfven 36 i sina yttre kristallkonturer ansluter sig till det sistnämnda, i det att man finner dess individer begränsade af ändytor med hornblendedomats pj, vinkel. Detta förklaras af of- vannämnda antagande, att mineralet är en hypersthen med hornblende- eller anthophyllitartad formutbildning. Hvad de i hypersthen förekommande mikroliterna be- träffar, så har om dem icke mindre diskuterats än om dem i diallagen. Vogelsang betraktade dem såsom diallag, Kos- mann, (Neues Jahrbuch f. Min. 1869, p. 532) på grund af den rhombiska formen samt af hypersthenens från Paulsön titansyrehalt såsom brookit, Zirkel (1. e. p. 186) synes böjd för att betrakta dem såsom magnesiaglimmer. Det sist- nämnda tyckes i ifrågavarande fall hafva mycken sannolik- het för sig, i det att man nämligen finner små bruna glim- merfjäll omgifva hypersthenindividerna och reflektera ljuset i samma riktning som den ofvannämnda kopparröda glansen. Men vid undersökning med mikroskopet vid omvexlande på- fallande och genomgående ljus ser man, att glansen, som härvid visar sig ega en utomordentlig styrka, då ljuset faller i sned riktning mot längdriktningen, icke, eller åtminstone icke uteslutande, utgår från mikroliterna, i det att den nämligen äfven visar sig på sådana ställen, der några sådana icke äro skönjbara. Då man nu derjemte finner, att en sådan glans äfven, om ock af betydligt mindre styrka, visar sig hos dial- lag, bronzit och skillerspat i bergarten från Tyrvis, så är man berättigad till det antagande, att det är genom reflexen mot dolda genomgångar, sannolikt beklädda med fina glim- merfjäll, som denna glans förorsakas. Såsom man af den makroskopiska undersökningen finner, måste dessa ytor bilda en större vinkel än op 2; också framgår af Kosmanns un- dersökning att den af honom s. k. ”skillrande genomgången” är en yta af formen o&p 3. Frågan om mikroliternas rätta natur måste således lem- nas oafgjord. Tar man emellertid i betraktande, att äfven bronziten (se ofv.) innehåller sådana, så föres man till det antagandet, att de väsendtligen höra till grundmineralets na- tur och äro dermed lika nära förbundna som augitmikroii- terna i diallagen. Intressant är emellertid det ofvanför an- tydda förhållandet mellan jernhalten och den kristallogra- fiska utbildningen, ett förhållande, som kan paralliseras med det af Tsechermak (Ueber Pyroxen med Amphibol 1. e.) åda- galagda förhållandet mellan ifrågavarande mineraliers jernhalt och deras optiska beskaffenhet. Ett närmare ingående härpå skulle dock här föra alltför långt. Ifrågavarande hypersthenartade mineral synes icke fö- rekomma i synnerligen stor mängd i bergarten från Kuru. Med säkerhet har jag kunnat konstatera densammma blott i en smal drum, hvars salband äro beklädda med en mörkt rödbrun, fahlunitliknande substans. Den förekommer här till- sammans med hornblende, dels i sjelfständiga individer, dels intimt sammanvuxen med hornblendet, således förhållande sig dertill såsom bronzit till diallag i olivingabbron från Tyr- vis, med den skilnad dock, att de resp. mineraliernas huf- vudaxlar i stället för att bilda vinklar med hvarandra här företrädesvis gå parallelt. Här må slutligen i förbigående påpekas den analogi, som är rådande mellan nämnde mineralier med hornblende- prisma och de från Sandhamn och Stansvik invid Helsing- fors, hvaraf jag i mina ”Bidrag till Helsingforstraktens min.” 1865 p. 18 meddelat en analys, som gaf hypersthenens sam- mansättning. Då nu spjelkbarheten emellertid är horn- blendets, icke augitens, samt dessutom en så tydlig genom- gång eller afsöndring parallelt med den längre axelriktnin- gen förefinnes, att tillräckligt tunna plattor derigenom för den optiska undersökningen erhållas, hvilka visa blott en serie af färgade ringar i polariseradt ljus och således en mo- noklinisk form, och då andra partier med labradoriserande färgskiftning visa en rhombisk form, så hafva vi äfven här en förening af amphibol-anthophyllit och hypersthen-antho- phyllit. Anmärkningsvärdt är, att äfven här cordierit före- kommer, delvis förvandlad i en pyrargillit- eller fahlunitartad substans Gabbro från Wambula. Denna bergart har redan länge varit känd såsom åtföljande titanjernmalmen från Susimäki 38 (se Holmberg 1. e. p. 99) under namn af hypersthenfels. Re- dan i mina ”geogn. iakttag. i sydv. Finland” 1. e. p. 75 har jag dock ansett benämningen gabbro mera öfverensstäm- mande med dess rätta natur. Att den i sjelfva verket är en gabbroart utvisar den mikroskopiska undersökningen. Den skiljer sig från förutnämnda gabbroarter redan ma- kroskopiskt derigenom, att den icke företer någon olivin men deremot fältspat i större mängd i förening med en grön diallag, omgifven af och ofta äfven intimt förenad med svart hornblende samt svart eller mörkbrun biotit. Diallagen skiljes från de sistnämnda icke blott genom sin färg utan ock genom sin trådiga, uralitartade beskaffenhet och i all- mänhet sitt förvittrade utseende samt på de mera friska stäl- lena genom sin spjelkbarhet, som går i tvenne vinkelräta riktnivgar, den ena tydligare än den andra samt mindre tydligt i tvenne deremellan befintliga riktningar nämligen parallelt med augitprismat och ställvis såsom det synes äf- ven parallelt med hornblendeprismat, hvilket antyder en öf- vergång till hornblendet. I tunnslipadt preparat skiljes diallagen från hornblendet genom en mindre pleochroism och absorbtion, samt derige- nom, att den innehåller svarta mikroliter liknande dem i det diallagartade hornblendet från Wehmais, då deremot horn- blendet är i det närmaste fritt derifrån och derföre, äfven- som genom sina jemna, icke trådiga ytor, trots sin mörkare färg, mera genomskinande än diallagen. Medelst den diehro- skopiska luppen eller genom undersökning med en nicol un- der mikroskopet finner man mörkt grön färg parallelt med den minsta elasticitetsriktningen (ce), hvars afstånd från huf- vudaxeln kan uppskattas till ung. 20”, en ljust gulaktigt grön åter i den deremot normala riktningen. Fältspaten är ofta genom förvittring oklar men icke sällan äfven fullkomligt klar och genomskinlig, och visar då stundom i polariseradt ljus en mycket tydlig tvillingsstreck- ning. Den förekommer i större eller mindre individer, väl skild från hornblende och diallag men stundom äfven så in- timt blandad med den sistnämnda, att aggregat-polarisation 39 derigenom uppkommer. De synas då vara regelbundet sam- manvuxna med hvarandra. Man ser nämligen tunna lameller af grön diallag och färglös fältspat omvexla med hvar- andra, och på de ställen, der fältspatslamellerna äro något bredare, visa de sig i polariseradt ljus vid korsade nico- ler mörka. då deras längdriktning sammanfaller eller går normalt mot svängningsriktningen, under det att för de gröna lamellerna detta inträffar först vid en vridning af ungf. 202. De äro genomdragna af tvärspringor, som vid starkare för- storing visa sig fylda med den gröna diallagsubstansen. Der- jemte innehålla de samma svarta eller mörkbruna mikroliter som dessa, hvilka att döma af analogin med dem i berg- arten från Wehmais utgöras af augit. Dessa mikroliter visa sig icke i de från diallagen skilda fältspatsindividerna lika litet som i de mörkare hornblendeindividerna, men i dess ställe finner man i de förra större och mindre, ljust färgade mikroliter af långsträckt eller oregelbunden form utan någon bestämd anordning samt i de sednare åter på sina ställen små, klara, färglösa rhomboedrar möjligen af calcit. Gabbro från Heinola. I min afhandling ”om östra Fin- lands primitiva formationer” (Bidr. till kännedom af Finlands natur, 21 Häftet p. 272) har jag beskrifvit denna bergarts makroskopiska förhållanden och påpekat dess analogi med gabbro från Wambula. Denna analogi bekräftas af mikro- skopet. Den är i sjelfva verket så stor, att det väsendtli- gaste, som blifvit sagdt om den sednare, äfven gäller om den förra. Äfven här kan man i genomgående ljus skilja emellan en ljusare färgad men ställvis genom de deri inne- slutna svarta mikroliterna mörk och ogenomskinlig diallag och en mörkare färgad men klar och genomskinande horn- blende. Hvardera visa pleochroism och absorbtion men den sednare dock betydligt starkare än den förra. En annan åt- skilnad visar sig deri, att under det att hornblendet städse visar en likartad polarisation med allt efter läget större eller mindre (ända till 209) afstånd mellan elasticitetsriktningen (e) och hufvudaxeln, företer diallagen ofta aggregatpolarisa- tion. Detta kan icke här, såsom i Wambula-gabbron förkla- 3 40 ras genom inpregnation af fältspat, alldenstund diallagen här synes i vanligt ljus homogen, utan måste det härröra af en ställvis skeende öfvergång från diallag till hornblende. Äf- ven andra omständigheter tala för att man här, likasom san- nolikt äfven i bergarten från Wehmais och Wambula, har att göra skilnad mellan en ursprunglig hornblende och en metamorfisk. Man finner nämligen hornblende dels utan dels med de svarta mikroliterna. Den förra är städse skarpt skild från diallagen, den sednare synes ställvis öfvergå deri, och man finner derjemte, att under det att en del af de i horn- blendet ingående mikroliterna följa dess längdriktning, gå an- dra (de större) i samma riktning som de i den omgifvande dial- lagen eller parallelt med den sednares längdriktning. Dessa mikroliter förete en större mångfald än de i föregående bergart: de visa sig dels såsom små taflor med mer eller mindre tyd- liga konturer (i medeltal 0,01—0,03 mm långa och 0,0i breda) dels såsom fina nålar dels äfven såsom små afrundade korn eller fina punkter, hvarvid dock är att märka, att en del af dessa nålar och punkter blott äro skenbara eller uppkomma af genomskärningen af de tafvel- och nålformiga kristallerna. Dessa gå för det mesta med sin längdriktning parallelt med grundmassans längdriktning eller hufvudaxel och som det synes med sin bredare sida företrädesvis parallelt med axel- planen, men stundom finner man dem äfven utdragna i an- dra riktningar, af hvilka märkas pd och 2 pd På vissa ställen kan man derjemte skönja hålrum dels korta och breda dels långa och smala, begränsade af kristallkonturer analoga med de större mikroliternas, och som dels äro färglösa, dels synas fylda med en brun substans helt och hållet eller till en del. Med tillhjelp af det polariserade ljuset och det dy- medelst bestämbara läget af elastieitetsaxlarna hos den om- gifvande massan kan man ganska väl bestämma gränslinierna omkring dessa ”negativa kristaller” såsom bestående af bland annat de klinodiagonala konturerna mellan op, — Pp, — 2 Pp, -+p eller motsvarande pinakoider och domer. Häraf synes framgå, att de resp. svarta mikroliterna åtminstone t. e. d. äro 41 sekundära företeelser d. ä. utfyllningar af förut befintliga hålrum med kristallkonturer. Analoga mikroliter förekomma äfven i fältspaten dock för det mesta betydligt mindre (vanligen blott 0,002 mm bre- da och 0,006 ända till 0,03 mm långa), så att deras konturer först vid 1000 gr. förstoring någorlunda tydligt kunna skön- jas, men i stället förekomma de i en utomordentlig mycken- het samt erinra öfverhufvudtaget något om de af Schrauf i labrador från en gabbroartad bergart i Gouv. Kiew beskrifna (Sitzungsber. d. Akad. zu Wien, 1869, p. 997). De äro van- ligen nålformiga och radade efter hvarandra i samma rikt- ning, och gå, såsom undersökningen i polariseradt ljus utvisar, dels parallelt med tvillingsplanet dels äfven afskärande denna riktning under vinklar, som mer eller mindre närma sig dem, hvilka prismerna c&p och op3 göra med den brachydia- gonala genomskärningen, af hvilka sistnämnda det ena af prismerna - oo p är allmännast. Mindre allmänna äro de kor- niga mikroliterna, hvilka likaledes äro radade efter hvaran- dra i samma riktningar; dessa äro väl dock åtminstone t. e. d. blott genomskärningar af nålformiga gående snedt mot slip- ningens plan. Häraf kan man nu draga den slutsats, att dessa mikroliter i allmänhet gå parallelt med hufvudaxelns zon d. ä. op &, op och &p3 samt företrädesvis paral- lelt med brachypinakoiden eller ock ett plan af grundprismat. De små afvikningarna i vinklarna kunna tillskrifvas den om- ständighet, att slipningens plan "icke går normalt emot nämn- da zonaxel utan afskär den under en större eller mindre vinkel. De nålformiga och korniga mikroliterna äro gemenli- gen så små och dertill afrundade, att deras form icke kan bestämmas. Men derjemte förekomma ställvis något större och bredare, omgifna af tydliga kristallkonturer, hvilka på- minna om de i det föregående beskrifna augitmikroliterna, och sannolikt också till största delen äro sådana; men äfven deras läge är ögonskenligen beroende af fältspatens moleku- larstruktur; äfven de äro nämligen företrädesvis utdragna i en eller annan af de nämnda riktningarna. De äro dels 42 ljust dels mörkt bruna, och stundom befinnas de bestå af olika lager, i det de nämligen äro brunfärgade i det inre, gulaktiga vid kanterna. Några af dem hafva en ganska be- tydlig utsträckning såväl i längd som bredd. Diabas från Helsingfors. Af denna bergart, som i form af en gång uppskjuter i gneisgraniten, har jag tillförene med- delat en analys (I, 1), utan att dock derigenom kunna af- göra, huruvida den vore diabas eller diorit. Den mikrosko- piskt-optiska undersökningen visar nu, att hufvudbestånds- delarna äro en färglös trikl. fältspat och en grön augit, som igenkännes såsom sådan genom sin så godt som totala brist på dichroism. Den måste således enligt den nuvarande pe- trografiska nomenklaturen betecknas såsom diabas, ehuruväl man vid starkare förstoring finner, att en icke så ringa del af de gröna partierna, hvilka skilja sig från de öfriga genom en i gult stötande färg, visa sig bestå af hornblende med en mycket tydlig dichroism: rent grön i en riktning parallelt med elasticitetsriktningen ec, gul i den deremot normala jemte en betydlig absorbtion i den förra riktningen. Bergarten är således egentligen att betrakta såsom en öfvergångslänk mel- lan diabas och diorit, och borde således rätteligen betecknas såsom en diorit-diabas, isynnerhet då man jemför den med diabas från Satakunda, Walamo och Sordavala (se ofv.), hvari icke ett spår af hornblende kan märkas. — Utom dessa beståndsdelar finner man redan makroskopiskt deri svafvelkis och magnetjern, hvilka under mikroskopet visa sig såsom svarta, ogenomskinliga, oregelbundna fläckar; vidare förvitt- ringsprodukter, nämligen små epidotnålar i hålrum samt chlo- rit och kalkspat afsatta på sprickor. Fältspaten är dels afskild i oregelbundna partier dels i tydliga långsträckta och smala parallelipider, hvilka vanli- gen bestå af tvenne hälfter, som redan i vanligt ljus kunna åtskiljas genom en fin längdspringa, men ännu tydligare i po- lariseradt ljus, i det att båda hälfternas elasticitetsaxlar gå åt olika håll bildande en vinkel af något öfver 40? med hvarandra, hvilket för deras lutning mot brachydiagonala ge- nomskärningen ger ung. 20”, som närmast öfverensstämmer 43 med det af Descloizeaux för oligoklas funna värdet (Mémoire sur les propr. opt. des feldspaths tricl.; Comptes rendus, t. LXXX, 1875 p. 4). Häraf kan man äfven finna, att de båda hälfterna icke äro förenade enl. Carlsbader orthoklastvillings- lagen utan enl. den vanliga trikl. albit-tvillingslagen; också finner man den stundom upprepad. Fältspaten är jemförelsevis mera sällan klar och lifligt polariserande utan vanligen fördunklad af en mängd deri in- pregnerade nålar af den ljusgröna augiten, stundom till den mängd, att aggregatpolarisation deraf uppkommer, hvilket ger den en viss likhet med saussuriten i bergarten från Kuru. Sådana nålar utgå äfven från de större partierna af augiten, hvilken sjelf företer en strålig eiler trådig textur och deri- genom äfvensom genom inpregnation af svarta mikroliter (magnetit) och möjligen äfven chlorit eller andra förvitt- ringsprodukter är mindre klar än det gulgröna hornblendet, hvilket merendels saknar den trådiga texturen och mikro- litinpregnationen. Äfven med afseende härpå förefinnes så- ledes en analogi hos denna diabas med motsvarande be- ståndsdelar i de i det föregående omnämnda gabbroarterna. Diabas-aphanit från Pargas. Denna bergart, som af Holm- berg (1. ce. p. 73) omnämnes såsom en ”trappartad” bergart uppträdande i kalken vid Ersby och Skräbböle, är fullkomligt tät och således omöjlig att utröna på makroskopisk väg. Lika litet är det möjligt genom kemisk analys. A. Kuhlberg har i sin afhandiing ”die Insel Pargas (Åhlön) chem.-geogn. untersucht” (Archiv fär die Naturkunde Liv.-, Esth.- und Kur- land 1 Ser. Bd. IV 1867) meddelat en analys af denna berg- art från Ersby och betraktar den på grund deraf såsom ”ba- salt”. Enligt denna analys företer sammansättningen och spec. vigten en ganska stor likhet med grönstenen från Helsing- fors. Den mikroskopiska undersökningen visar nu, att deri ingå samma beståndsdelar: en färglös fältspat, ofta afsön- drad i små parallelipipeder, hos hvilka dock ingen tvillings- streckning kan upptäckas, dels t. f. af deras ringa bredd (omkr. 0,01 mm) dels t. f. af inpregnationen af främmande ämnen, vidare en ljusgrön, icke dichroitisk augit samt slut- 44 ligen en grönaktigt gul, starkt dichroitisk hornblende, afskild i tydliga, dels aflånga, dels tafvelformiga kristallfragmenter. T. f. af denna ganska betydliga hornblendehalt bör äfven denna bergart rätteligen betecknas såsom en diorit-diabas. -— Dessa beståndsdelar synas omvexla med hvarandra i pa- rallela zoner, att döma af de omvexlande färglösa och ljusare eller mörkare färgade partierna. Utom de nämnda beståndsdelarna ingå i bergarten i ymnighet svarta, ogenomskinliga partier, väl till största de- len magnetit, såsom bergartens starka magnetism utvisar; dessa äro oftast afskilda i långa och smala spjutlika gestal- ter. Derjemte finner man öfverallt ullikt flockiga, ogenom- skinliga partier af en obestämbar förvittringsprodukt. Till en del måste väl dessa dock betraktas såsom ursprungliga och identifieras med den af Zirkel (1. ce. p. 276) dels s. k. mikrokristallitiska, dels amorfa substans, som enl. honom ofta förekommer hos anamesit, basalt, grönsten m. fl. dylika basiska bergarter med half kristallinisk struktur: åtminstone blir den ursprungligen ljusa färgen t. e. d. dunkel mellan korsade nicoler. Uralitporfyr från Kalvola. Äfven denna bergart, hvars geologiska förhållande jag i korthet anfört i min afh. ”om skifferform. i Tav. län? (1. e. p. 14) kan betraktas såsom en öfvergångslänk mellan diabas och diorit. Den gråaktigt grö- na, korniga grundmassa, hvari uralitkristallerna äro afskilda, upplöses för mikroskopet i sin fur i en hvit fältspatsartad grundmassa, hvari fina, grågröna, pelarformiga kristaller med rak eller sned ändafstympning äro inbäddade. Dessa utgöras väl, såsom bristen på dichroism utvisar, af augit. Också kan man hos en del af dem (med i medeltal 0,1 mm längd) med tillhjelp af det polariserade ljuset särskilja den vanliga augit- formen 00 p. p, samt approximativt uppskatta vinkeln mellan elasticitetsaxeln (c) och hufvudaxeln till 259—3092. På sina ställen finner man dock större sammanhopningar af dem, och dessa visa en temligen tydlig absorbtion i hufvudriktningen och utvisa således hornblende eller uralit. Små fina biotit- lameller förekomma äfven ehuru sparsamt och skilja sig, då 45 slipningen afskurit den tydligaste genomgångsytan, lätt ge- nom sin ytterst starka diehroism såväl från augiten som ura- liten. På de ställen, der dessa sednare äro mera samman- trängda finner man äfven svarta ogenomskinliga partier af magnetit. Dessa äfvensom augit- (resp. uralit-) kristallerna äro merendels utsträckta i en och samma riktning, hvaraf den skiffriga eller streckade strukturen hos denna bergart betingas. Diorit från Hattula, som i geologiskt hänseende synes stå uralitporfyren ganska nära, skiljer sig i afseende på sin pe- trografiska beskaffenhet ganska mycket derifrån. Under mi- kroskopet visar sig uti en hvit felsitisk grundmassa, bestående af grumligt oklar fältspat och klara, lifligt polariserande qvarzkorn, gröna hornblende-individer af ganska betydlig storlek (0,7 mm i medeltal) och företrädesvis gående i en riktning, samt gulbrun biotit. Hornblendet är starkt dichroi- tiskt: grönaktigt blå med stark absorbtion i riktning af den minsta elasticitetsaxeln (c), hvars afstånd från hufvudaxeln är föga betydligt, grönaktigt gul i andra riktningar. Glim- mern är. dels afskild i breda oregelbundna taflor och visar då ingen dichroism, dels i långsträckta, starkt strimmiga in- divider, hvilka påminna om bronzit, men skilja sig genom sin ytterst starka absorbtion parallelt med denna riktning; de förra äro således afskurna parallelt med basiska planet, de sednare i sned riktning deremot. Såväl hornblendet som glimmern äro klara och genomskinliga samt förete inga mi- kroliter med undantag af enstaka partier af magnetit, som dock i denna bergart visar sig i mindre mängd än i före- gående. Diorit från Tohmajärvi, hvars förhållande till den härstä- des uppträdande skifferbildningen jag omnämndt i min afh. om östra Finlands prim. form. (1. ce. p. 254), påminner i pe- trografiskt hänseende mycket om den föregående. Äfven den innehåller såsom hufvudbeståndsdel en grön hornblende med stark dichroism och absorbtion, vanligen afskild i knipp- formigt aggregerade kristaller och inbäddade uti en bland- ning af hvit, men genom förvittring vanligen grumlig och 46 grå- eller grönaktig fältspat, som på sina ställen visar en antydan till trikl. tvillingsstruktur samt en klar och färglös qvar2, hvars korniga sammansättning tydligt ger sig till- känna i polariseradt ljus. Den bruna glimmern och den svarta magneten äro här ymnigare än i föreg. bergart. Dessutom förekomma smala färglösa prismatiska kristaller med afrundade ändytor, hvilka icke kunna vara annat än apatit. Dessa äro vanligen afde- lade genom tvärspringor, och ofta finner man de skilda de- larna något aflägsnade från hvarandra. Dioritporfyr från Nokkala i Berttula. Vid en resa genom Åbo län påträffade jag i Berttula kapell en större diorit- aflagring, sannolikt, såsom de i trakten ställvis ymnigt kring- spridda lösa stenarna af delvis staurolitförande skiffer utvisa, stående i samband med en skifferbildning. Denna diorit är dels kornigt dels porfyrartadt utbildad genom i en kornig grundmassa afskilda hornblende- eller ock af hvita paralleli- pipediska oligoklaskristaller, tvillingsartadt sammanvuxna så- väl enligt den vanliga albittvillingslagen som enl. lagen för Carlsbader-orthoklastvillingarna. Denna sistnämnda porfyr- artade modifikation har jag mikroskopiskt undersökt med af- seende på den korniga grundmassan. Denna visar mycken analogi med dei de tvenne före- gående bergarterna antydda förhållandena, och visar deri- genom sin förvandtskap med dem. Äfven här finner man en grön hornblende med stark dichroism och absorbtion (blå i en riktning, grön af något olika nyans i de tvenne öfriga), hvarföre ock kristallerna hafva en något olika färg, antin- gen blåaktigt eller gulaktigt grön alltefter det olika läget. Då de uppträda i större individualiserade partier visa de en så stark absorbtion och dermed följande dichroism, att de medelst den dichroskopiska luppen gifva en ljust gulgrön och en mörkgrön nästan svart bild, hvarföre jag också först förblandade dem med biotit, från hvilken de dock skilja sig derigenom, att de sakna dennes starka strimmighet samt genom inneslutandet af en mängd små hålrum af i medeltal 0,01 mm längd och bredd. Vidare förekommer här en gul- A' aktigt brun biotit i smärre oregelbundna fjäll eller kristall- fragmenter, hvilka, då de visa sig afskurna normalt eller snedt mot den basiska spjelkningsytan, karakteriseras af sin strimmighet och absorbtion i denna riktning. Derjemte ser man här och hvar smala färglösa prismer afsöndrade i smärre delar med afrundade ändar, således alldeles öfverensstäm- mande med apatitkristallerna från Tohmajärvi. Men dessutom finner man smärre prismatiska kristaller af 0,02—0,04 mm längd och af grönaktigt hvit färg, som man vid första ögonkastet skulle kunna förblanda med horn- blende och apatit, men som vid närmare betraktning skilja sig derifrån dels genom sin färg, dels genom sina skarpa kristallkonturer, hvilka de andra i allmänhet sakna, dels slut- ligen derigenom, att de gemenligen innesluta en större eller mindre kärna af rödaktigt brun färg samt kort prismatisk form, hvars sidokanter gå parallelt med det omslutande längre prismat. Dessa äro tydligen monokliniska prismer med en eller tvenne ändplan, och visa sig såväl derigenom som genom sin så godt som totala brist på dichroism och absorbtion såsom augit. Genom denna augithalt bildar dioritporfyrn från Bert- tula en förmedlande länk mellan uralitporfyrn och den egent- liga dioriten, och härigenom ådagalägges således, att dessa tre bergarter, som i geologiskt hänseende tydligen höra till en och samma aflagring, äfven i petrografiskt hänseende egentligen blott äro att betrakta såsom trenne modifikationer af en och samma bergart, motsvarande på sätt och vis de tre modifikationera af olivingabbro från Tyrvis. Den grundmassa, hvari alla dessa kristaller och kristall- fragmenter äro inbäddade, utgöres här likasom i föregående bergarter dels af qvarz dels af trikl. fältspat sannolikt oli- goklas. Den förra är klar och genomskinande samt utbildad såsom smärre kantiga korn utan några egentliga mikroliter, och skiljer sig härigenom redan i vanligt ljus från den i större individer utsöndrade vanligen genom förvittringen okla- ra och ogenomskinliga plagioklassen, hvilken innehåller en mängd små dels nålformiga dels talfvelformiga kristaller utan tvifvel bestående art ofvannämnda mineralier, att döma af ut- 48 seendet företrädesvis augit och glimmer. De påminna i all- mänhet om mikroliterna i labrador i gabbron från Heinola (se ofv.) äfven deri, att de tydligen visa sig gå i vissa bestämda riktningar, hvilka äfven här kunna bestämmas med tillhjelp af tvillingsstrukturen sådan den visar sig i polariseradt ljus. Man skönjer dervid tvenne system af tvillingslameller, hvilka korsa hvarandra, hvarigenom ytan fördelas i regelbundna rhomber eller rhomboider med nära vinkelräta sidor, således af samma beskaffenhet som de af Stelzner (Berg- u. Hättenm. Zeitung XXIX, 150) beskrifna. Man finner häraf, att utom de ofvan- nämnda redan makroskopiskt skönjbara tvenne tvillingslagarna ännu en tredje är förverkligad hos ifrågavarande plagioklas, och att således slipningsytan går i det närmaste normalt mot de tvenne tvillingsytorna 0 p och &«o p&, De nålformiga mikroli- terna visa sig nu gå antingen parallelt med dessa, eller ock af- skära de dem under ung. 45? vinkel d. ä. parallelt med ytan 2 på stundom äfven på&. Äfven de större hornblende- prismérna synas i anseende till läget rätta sig efter dessa riktningar. Hvad åter de gulbruna lamellerna beträffar, hvilka i allmänhet torde kunna paralleliseras med de af Schrauf (1. e.) s. k. mikroplakiterna och phylliterna, så kan man hos dem stundom skönja konturer gående i nyssnämnda riktnin- gar, hvarigenom de erhålla en nästan qvadratisk omkrets; t. e. d. äro de väl dock att betrakta såsom glimmer. Att f. ö. äfven här likasom i gabbron från Heinola de nålformiga kristallerna företrädesvis äro riktade parallelt med brachy- diagonalen synes af den stora mängden af små afrundade korn, hvilka tydligen utgöra genomskärningar af sådana nålar. Den mikroskopiska undersökningen af ofvannämnda ba- siska eruptiver har ådagalagt, att i dem samtligen ingå mi- neralier af de tre stora silikatgrupperna: fältspat-, glimmer- och amphibol-grupperna”"), samt vidare såsom karakteristi- +) Jag begagnar mig här, likasom redan tillförene i ett äldre ar- bete (Bidrag till Helsingforstraktens mineralogi, 1865), af benämnin- 49 ska accessoriska inblandningar olivin och qvar2z, den förra i de mera basiska, den sednare i de mindre basiska, vidare malminpregnationer företrädesvis magnetit och svafvelkis, hvilka i allmänhet synas aftaga i mon af den mindre bas. naturen, samt slutligen apatit, hvilken icke rättar sig efter den större eller mindre bas. karakteren, alldenstund den an- träffas såväl i en bland de mest basiska (olivindiabasen) som i de mest kiselsyrerika (dioritporfyrn från Berttula och dio- riten från Tohmajärvi). Följande sammanställning utvisar närmare åtskilnaden mellan ifrågavarande bergarter i afseende på deras minera- logiska konstitution. I. Bergarter med olivin: 1) Med augit: olivindiabas från Eura, Letala, Walamo, Sordavala. 2) Med diallag och bronzit: olivingabbro från Tyrvis. 3) Med hornblende och hypersthen-anthophyllit: olivin- haltig saussuritgabbro (olivindiorit) från Kuru. II. Bergarter utan olivin t. e. d. med qvarz: 1) Med augit och hornblende: a) Med öfvervägande augit: diabas från Helsingfors och Pargas. b) Med öfvervägande hornblende: uralitporfyr från Hattula, dioritporfyr från Berttula. 2) Med diallag och hornblende: gabbro från Wambula och Heinola. 3) Med hornblende: diorit från Kalvola och Tohma- järvi. Till dessa bergarter sälla sig nu å ena sidan de fält- spatsfria eller, om man så vill kalla dem, ultrabasiska granat- fels, eklogit, eulysit, å den andra de amphibolfria, qvarzrika, gen amphibol i en vidsträcktare bemärkelse, nämligen innefattande såväl den egentligen s. k, amphibol-, som äfven pyroxen- och bronzit- serien. Härigenom framhålles analogin med de tvenne öfriga grup- perna, hvilkas trenne underafdelningar, orthoklas, albit och anortit samt biotit, phlogopit och muscovit, i sjelfva verket äro med de tre amphibolserierna, bronzit, augit och hornblende, fullkomligt analoga, 50 acida eller de egentliga granitarterna. Till de förra, hvilka i södra Finland äro ganska obetydligt representerade bildas öfvergången af de på fältspat fattiga olivingabbroarterna till de sednare åter, hvilka som bekant betydligt öfverväga de basiska, af syenitgraniten. — Sålunda bilda då samtliga berg- arter i petrografiskt hänseende en fortlöpande serie, och tager man i betraktande det relativa aftagandet i myckenhet med den basiska naturens tilltagande, så kan man deraf sluta, att denna serie i allmänhet äfven representerar den geologiska ordningsföljden för dessa bergsbildningar. Redogörelse för en i uppdrag af Kejserliga Alexanders- Universitetet i Helsingfors utförd vetenskaplig ex- pedition till Persien 1874, (Af W. Fabritius.) I enlighet med mig lemnad instruktion går jag att i det följande redogöra för den resa, som jag i uppdrag af Finska universitetet gjort till den vid Kaspiska hafvets syd- strand på persiskt område belägna ön Aschur i ändamål att der observera planeten Venus” passage öfver solens disk den I December 1874. Då jag tyvärr ej haft önskad framgång, i det att moln i det afgörande ögonblicket förhindrat mig att se planeten, så kan denna redogörelse i hufvudsak ej å- syfta annat än att visa hvad jag gjort för att motsvara det mig af consistorium lemnade förtroendet. — — — Framför allt gällde det att göra sig förtrogen med den anblick som planeten Venus erbjuder i det ögonblick, då hen- nes rand tangerar solens. Redan flere sekunder, innan detta sker, är ögat ej i stånd att urskilja den fina ljusstrimma, som närmast kontaktstället skiljer de båda ränderna, och dessa synas derföre förenade med en mörk strimma (bro eller svart fläck), hvars bredd i början mycket hastigt aftager, resp. tilltager. För att kunna iakttaga det verkliga kontaktmo- mentet, bör man känna hvilken bredd den mörka strimman har för ett visst gifvet instrument och en gifven förstoring. För att i detta afseende komma till klarhet, hafva alla ifrån Pulkova observatoriet utsände observatörer varit hållne att anställa öfningar med en af vicedirektor Wagner konstrue- rad venusmodell, som med anmärkningsvärd trohet återger de förhållanden, som vid den verkliga venuspassagen iakt- tagits. Öfningar med denna modell voro således i främsta rum- met af behofvet påkallade. Sedan jag anställt omkring tio 52 serier af kontaktobservationer, vann jag resultat, som jag an- såg fullkomligt tillfredsställande. Med den starkaste försto- ringen var det konstanta felet (det som man isynnerhet bör söka att undvika) för det inre momentet närapå noll, för det yttre omkring 5 sekunder. Det instrument, som för dessa observationer blifvit ställdt till mitt förfogande, en ännu aldrig förut begagnad sex tums refraktor af Repsold i Hamburg, och således en af de största, som vid denna venuspassage kommit till användande, är för- sedt med en mycket beqväm och exakt filarmikrometisk ap- parat. Det var derföre önskvärdt att jag genom mätning af venusdiametrar samt vidare, då de begge himlakropparnas ränder voro mycket nära hvarandra eller delvis täckte hvar- andra, genom mätning af afstånd och kordor skulle föröka det vetenskapliga materialet för afgörandet af planeten Ve- nus” form och för momentet af den inre kontakten. På grund häraf vidtog jag fullständiga serier af observationer på venus- modellen, medan metallskifvan, föreställande Venus, med en skruf förde framåt med samma hastighet, som hon i verklig- heten tedde. Filar-mikrometiska mätningar äro, så snart man ej kan låta trådarna bissekera de föremål, hvilkas afstånd skall be- stämmas, af mycket vansklig natur. Försöker man t. ex. att bestämma afståndet mellan de begge ränderna genom att in- ställa hvar sin rand på mikrometertråden, så erhåller man felaktiga resultat bland annat genom den deformation, som ränderna till följe af ljusstrålarnas diffraktion undergå. Då jag i början ej var tillräckligt förtrogen med dessa observa- tioners natur, erhöll jag först resultat, som föga tillfredsställde mig. Mikrometriska mätningar utförda på enahanda sätt gåfvo, reducerade till momentet för den inre kontakten, re- sultat, som öfverensstämde mycket väl sig emellan, ehuru de ganska betydligt afveko från verkligheten. Först sedan jag lärt mig ställa trådarna så, att mellan dem och solens, resp. planetens, rand en ljusstrimma af närapå trådens tjocklek återstod, erhöllos resultat som, reducerade till momentet för den inre kontakten, ej lemnade något märkbart konstant fel 53 öfrigt, medan de tillfälliga felen voro omkring 7 sekunder, motsvarande 0,14 af den mätta distansen. — Jag anför dessa detaljer, emedan dylika vidsträckta mikrometriska studier före mig ej blifvit af någon annan här i Pulkova anställda. Den 7 September emottog jag den officiella underrättel- sen om att consistorium academicum i en enkom för saken sammankallad session utsett mig att utföra resan till Aschur Adeh. — I samråd med direktor Struwe fastställdes den 13 Oktober såsom termin för min afresa och i enlighet härmed slutförde jag före denna tidpunkt de förberedande arbetena. Kanslers stadfästelse på consistorii beslut hade visserligen ej hunnit vid tiden för min afresa inlöpa, men då ett nekande svar hade mycket ringa sannolikhet för sig, ville jag ej ge- nom att afvakta svaret riskera att komma alltför sent till min bestämmelseort. Några dagar före min afresa telegra- ferade jag till Helsingfors en förfrågan, huruvida penninge- medlen till den utsatta terminen kunde stå att lyftas, och er- höll till svar, att medlen afsändts till vetenskapsakademin i S:t Petersburg. Några timmar före min afresa erhöll jag äf- ven riktigt från akademin 1141 rubel 87 kopek utbetaldt, motsvarande de 4000 mark finskt, som universitetet för re- sans utförande utfäst. Jag var vid afresan utrustad med följande instrumen- ter: den ofvannämnda sex tums refraktorn jemte tillbehör enligt deröfver lemnad specialförteckning, en äldre Ertels teodolit för observationer af stjernor 1 lika höjder, ett litet passageinstrument från Helsingfors observatoriet, en äldre astronomisk tub, en såkallad kometsökare, likaledes från Hel- singfors; vidare tre kronometrar: den namnkunniga krono- metern Dent N:o 1941 och Hauth N:o 11, tillhörande Pul- kova observatoriet, samt kronometern Knoblich N:o 1792, till- hörande Helsingfors observatoriet. Derjemte hade jag på egen bekostnad anskaffat mig flere smärre instrumenter, som vid resan till dessa så aflägsna trakter, der man måste vara anvisad så godt som på sin egen hjelp, kunde vara af nytta eller nödvändiga: en kompass, en termometer, ett mätsnöre, en fältstol; vidare diverse verktyg: såg, hammare, tälgknif, 54 centerborr, skrufmejslar, yxe, några hänglås jemte öglor samt ett parti skrufvar och spik. Följden visade äfven att nästan alla dessa saker utan undantag kommo till användning, och att det hade varit mig mycket svårt eller omöjligt att på or- ten kunna anskaffa någon enda af dem. Den 14 Oktober på qvällen afreste jag med kurirtåget ifrån Petersburg till Moskva, der jag uppehöll mig till lör- dagsqvällen. Jag besökte under tiden bland annat astrono- miska observatoriet, som under Herr Bredichins ledning be- finner sig i ett anmärkningsvärdt :igodt skick, och der jag kontrollerade gången af mina kronometrar, samt emottog på Nikolajevska jernvägsstationen i rättan tid mina instru- menter, som jag några dagar förut såsom gods afsändt ifrån S:t Petersburg. Jag kunde riskera detta, emedan man vid den mycket väl reglerade trafiken på denna bana med sä- kerhet kan påräkna att på tredje dagen efter godsets afsän- dande få emottaga detsamma vid den andra ändpunkten. På de andra banorna eller ångbåtarna är detta ej fallet och var jag derföre nödsakad att, då jag ej hade någon tid att förlora, från och med Moskva ständigt färdas med mina in- strumenter såsom passageraregods, hvarigenom naturligtvis resekostnaderna icke obetydligt förökades. Jag valde vägen öfver Nisjnje Novgorod, för att mina kronometrar och andra instrumenter så litet som möjligt skulle hafva att lida af skakningen på jernvägar. Jag hade hastigare och billigare färdats ifrån Moskva per jernväg di- rekte till Zaritzin. I Astraechanj, dit jag ankom d. 24 Okt., uppehöll jag mig 5 dagar för att afvakta den ångbåts afgång, som som- martiden engång i veckan underhåller samfärdseln med det Kaspiska hafvets hamnar. Jag besökte här Herr Poretzky, som utaf Charkovska universitetet blifvit hitsänd för Venus- passagens observerande, och hjelpte honom att genom en liten triangulation förbinda hans utom staden inne på en gård belägna provisoriska observatorium med den astronomiskt bestämda punkten i staden (klocktornet af Uspenjskii sabor.) Till Baku anlände ångbåten den 31 Okt. Då det här dd qvarlåg 30 timmar, begagnade jag mig af tillfället att inköpa 500 tegelstenar och — då cement eller gips ej stod att fås — 5 pud alabaster för byggandet af pelarena för uppställan- det af mina instrumenter: enligt de underrättelser jag in- hemtat om ön Aschur, skulle det blifva svårt, om ej omöj- ligt, att på orten förskaffa de för byggandet nödiga materia- lierna; och följden visade äfven, att så verkligen varit fallet. Middagstiden d. 4 Nov. anlände ångbåten till min de- stinationsort, den låga sandiga ön Aschur. ") Sedan jag blifvit installerad uti min bostad hos meteo- rologen på ön, Herr Dmitri Xenofontowitseh Plumin, hvars gäst jag under hela tiden varit, företog jag en noggrann in- spektion af mina instrumenter, som jag hade tillfredsställelsen att finna helt och hållet i det skick, i hvilket de nedlagts i Pulkova, så att ingen den ringaste reparation behöfde ifrå- gakomma, hvilket äfven med öns ganska ringa ressurser skulle varit en kinkig sak. De följande dagarne upptogs till hufvudsaklig del med byggandet af ett litet provisoriskt observatorium. Jag lem- nar här om dess uppkomst och inrättning i öfversättning den redogörelse, som jag derom nedlagt uti min på tyska förda observationsjournal, (pag. 177—-184). ”Genast på dagen efter min ankomst såg jag mig om- kring efter en plats för uppställandet af mina instrumenter. Jag tvekade någon tid mellan en kulle i norr om Herr Plu- mins hus och en lågländ sandstrand på öns sydsida. Jag beslöt mig för den sednare platsen, dels för den friare ho- risontens skull, dels, och isynnerhet, emedan endast några steg derifrån en ständig vakt var posterad, som hade sträng tillsägelse att ifrån mitt observatorium afhålla obehörigt be- sök. Den 6 Nov. var det klart, så att jag kunde se Dema- wend, som befinner sig på 1 det närmaste 200 versts af- +) Adeh betyder ö, och det är derföre en tautologi att, såsom jag likväl ofta sett och i början sjelf gjort, skrifva om ön Aschur Adeh., 4 56 stånd") ifrån Ascbur, och efter dess från sjökortet tagna azimut på sanden medelst pinnar och mätsnöre bestämma meridianens riktning. Med andra arbeten kunde ej begyn- nas, emedan det var en rysk helgdag. Den 7 Nov. kunde likaledes helt litet åtgöras, emedan lördagsqvällen här lika- des är fritagen från arbete. Sålunda hann endast pelaren för det lilla passageinstrumentet blifva färdigt. Jag lät gräfva en grop af två fots djup, som till en höjd af omkring sex tum igenfylldes med musselskal, lera och sand, som genom trampning med fötterna åt bottnet gåfvo en ganska god fast- het. Derpå följde ett lager af sönderstött alabaster, på hvil- ket, sedan det blifvit öfveröst med vatten, de första tegel- stenarne, åtta i hvarje rad, nedlades. Pelaren uppfördes sedan till en höjd af fyra fot så att 2!/, fot befunno sig öf- ver marken. Det var min afsigt att till murbruk använda endast alabaster, men muraren försäkrade mig att arbetet skulle blifva vida bättre, om man till bruket tillsatte något lera. Jag tillät detta, men märkte snart att han började till- sätta mera och mera lera. Orsaken var ej svår att finna. Den soldat, som skulle sönderstöta alabastern, sökte att så mycket som möjligt skona sina armar och blef färdig med endast helt små portioner alabaster i stöten. Jag fick lof att oafbrutet öfvervaka mina arbetare, ty i annat fall hade de säkert uppbyggt mina pelare med ett murbruk af endast lera och sand. Sedan pelaren var uppmurad, öfvergjöts den ännu ofvanpå med ett lager af vattenblandad alabaster. Jag befarade att pelaren ej skulle motsvara mina anspråk, då de i Baku köpta tegelstenarne voro dåliga och jag till och med blifvit skamlöst bedragen med den af en tartar köpta ala- bastern. I den säck; som han sålde till mig, voro ofvanpå mycket väl brända stycken alabaster nedlagda, hvaremot det visade sig, att alabastern längre ned var så godt som fullkomligt obränd, så att han bibehållit sin kristalliniska, asbestartade struktur. Detta, eharu tartaren vid Allah och Mohamed försäkrat mig om alabasterns alltigenom utmärkta ») Nogare 116,4 sjömil, d7 qvalitet. — Mellanrummet mellan pelaren och gropens väg- gar blef med sand löst igenfylld. Något ifrån pelaren iso- leradt brädgolf anlade jag icke, emedan på bräder stor brist rådde på ön och emedan jag förmodade, att den lösa sanden tillräckligt skulle isolera pelaren. Följden har utvisat att pe- laren verkligen varit tillräcklig stadig och äfven så pass iso- lerad från omgifningen, att gående eller trampande på mar- ken icke omedelbart gifvit sig tillkänna genom en ändring af nivån. Den 8 Nov. kunde, för söndagens skull, åter ingenting göras. Den stränghet, hvarmed öns arbetare — allesammans matroser på de här stationerade kronofartygen — iakttaga samtliga helgdagar, har sin grund i deras nästan otroliga in- dolens. De anse sig bättre använda sin tid med att på helgdagarna regelmässigt taga sig ett rus. Måndagen den 9 Nov. kom muraren redan half nio till arbetet. Gropen för teodolitens pelare lät jag gräfva ännu djupare och till en betydligare höjd igenfylla med hårda små musselskal och groft sönderstötta tegelstenar. Genom ihärdigt stampande med fötterna och bultande med en tegel- sten gjordes sedan alltsammans, så fort som möjligt i trots af murarens protester, som allt offer litet försäkrade mig, att marken för längesedan vore tillräckligt hård. Derpå åter, som vid den förra pelaren, en röra af alabaster och vatten och derpå den egentliga murningen. Jag öfvervakade om- sorgsfullt att ej för mycket lera tillsattes till murbruket. Två arbetare hade blifvit beordrade att sönderstöta alabastern, men äfven nu gick arbetet mycket trögt för sig. — Sedan denna pelare blifvit färdig, fullbordades fundamentet för re- fraktorn. För instrumentets betydliga tyngds skull äfvensom för sjelfva tegelstenarnas massa syntes det mig öfverflödigt att på bottnet nedlägga synnerlig omsorg. Jag åtnöjde mig med att med fötterna något litet låta ihoptrampa sanden i den något öfver fots djupa grop, i hvilken refraktorns funda- ment uppmurades. Sedan detta nått en höjd af omkring fyra tum ofvan marken, öfvertäcktes det med en stor qvadratisk sandstensplåt, som jag af en händelse kommit öfver och som 58 tillfälligtvis egde precis samma dimensioner som den fyr- kantiga kolonnen. Vid den nästan oafbrutet klara väderlek, som råder på ön, ansåg jag det obehöfligt att fästa någon synnerlig vigt vid instrumentets öfvertäckande. Jag trodde en betäck- ning med vaxduk vid klar väderlek vara tillfyllestgörande. Deruti har jag begått ett misstag. Vid den intensiva luftens fuktighet, om hvilken man i nordliga trakter har svårt att göra sig en föreställning, hade det varit önskvärdt att besitta ett afslutet observationsrum, der temperaturen om aftonen kunde hålla sig en eller par grader högre än utanföre och sålunda den starka daggbildning förebyggas, som ej blott i väsendtlig mån hindrade mina observationer, utan också inom några dagar bragte alla mina instrumenters blanka jerndelar att rosta. Det var för öfrigt min afsigt att för hvarje instrument bygga ett särskildt öfvertäckt bräd- skjul, men den nästan fullkomliga bristen på bräder på ön Atvang mig att öfverge min plan och åtnöja mig med att kring instrumenterna uppbygga en gärdesgård af några s0- lida hörnstöttar, några tvärslån och dervid fästade knippor af det starka persiska röret (kamischkki). Gärdet blef fär- digt på onsdagen, icke utan att jag hundrade gånger hade fått förtretas öfver mina arbetares lättja och dumhet. Dess dimensioner voro 3'/, sasjen i ost och vest och 2'!'/, sasjen i nord och syd. Nordsidan uppfördes till en höjd af 9!/, fot, sydsidan deremot endast till 4 fot. För möjligen inträffande ihärdigt regnväder eller stark blåst lätt jag vid nordsidans tvärbjelke fastspika ett väldigt segel, hvilket dock nästan alltid befann sig i hoprulladt skick och utbreddes hufvudsak- ligen blott då jag gjorde exkursioner till persiska stranden. Denna betäckning visade sig vara opraktisk, ty vid den häf- tiga vestvinden den 2 och 3 December var det knappast möj- ligt att så utspänna seglet, att vinden ej med häftighet lyf- tade det upp och ned och seglet sålunda hotade att förstöra de instrumenter det varit afsedt att skydda. Sedan jag ännu innanför omgärdningen öfvertäckt san- den med halm af en styf stickande juncus, som i mängd 59 vexer vid stranden, och deröfver bredt några vackra persiska halmmattor (tsehakonjki) hade jag en observationslokal, som motsvarade alla mina anspråk på komfort. Med de snöiga mazenderaniska bergen i bakgrunden och astrabadska vikens präktigt smaragdgröna vågor rund omkring erbjöd den en fängslande och originel anblick. Under min vistelse i Aschur hade jag ej haft anledning att företaga någon vidare ändring 1 mitt observatorium, än att jag den 5 December försåg pelaren för de små instrumen- ten på deras öfre sida med ett vaxduks öfverdrag, som gjorde det lätt för mig att hålla sjelfva instrumenterna fria från stoftpartiklar, hvilket förut, på grund af alabasterlagrets då- liga beskaffenhet, varit en ganska brydsam sak, och det hade varit väl om jag ifrån början vetat att inrätta pelarne så. I detta förbättrade skick lemnade de icke något att önska. Redan på dagen efter min afresa från ön, den 24 Dec., blefvo mina pelare förstörda, emedan jag tillåtit att tegel- stenarne efter min bortresa finge användas till uppmurande af en ugn.” Såsnart pelarne hunnit torka något, skyndade jag att uppställa mina instrumenter, så att jag redan den 10 Novem- ber kunde erhålla första tidsbestämningen i polstjernans ver- tikal. Den 13 Nov. förenade jag genom en liten trianpgula- tion pelarnes läge med den af Ivaschinzoffska expeditionerna astronomiskt fastställda punkten på ön, medelpunkten af sol- uret i närheten af föreståndarens för flottstationens hus. (Längd från Greenwich SN kanmv40533 ost, . Bredd + 362 BAS) Då jag nu går att redogöra för de observationer, som jag under min" sju veckors vistelse på ön utfört, måste jag inledningsvis bekänna, att de tyvärr varit af större gagn för mig personligen än för vetenskapen i allmänhet, då de till största delen utgjordes af öfningar i två olika sätt för be- stämmandet af urkorrektionen, nemligen genom observatio- ner i polstjernans vertikal och genom lika stjernhöjder. Då jag förut ej varit i tillfälle att syssla med smärre transpor- tabla instrument, så var det mig synnerligen välkommet att 60 under loppet af denna expedition och under mycket gynn- samma yttre förhållanden göra mig förtrogen med behand- lingen af dylika instrument, och hoppas jag att detta ej skett utan framgång. Äfven för sjelfva vetenskapen torde dessa täta tidsbestämningar, ofta en eller två af hvardera slaget på samma afton, ej vara utan allt värde, då jag hoppas hafva samlat ett icke obetydligt material för afgörandet af frågan, hvilkendera af de båda metoderna under för öfrigt närapå enahanda vilkor skall anses som den mera praktiska, och har jag för afsigt att, sedan beräkningen af mina observa- tioner hunnit slutföras, om denna sak publicera en skild af- handling. S Min afsigt att genom mätningar af BSaturnus-ringens dimensioner, af dess drabanters afstånd, af Venus-diametrar och andra dylika arbeten tillgodogöra mig den förträffliga mikrometriska apparat, hvarmed den Repsold'ska refraktorn är försedd, tillintetgjordes af tvenne omständigheter. För det första var det mig ej möjligt att så skydda instrumentet för luftdrag, att den för mikrometertrådarnas belysning tjenande lampan under långa tider kunnat hållas brinnande, för det andra emedan jag uti den redan omnämnda fuktigheten på ön hade en fiende, mot hvilken jag i början ej förstod att värna mig. Efter kl. 8 på qvällen var det vanligen så godt som omöj- ligt att observera någonting, då till följe af den häftiga dagg- bildningen objektivet några sekunder efter det detsamma af- torkats, åter beslog sig med imma och sålunda blef ogenom- skinligt. Några gånger förmådde till och med fuktigheten tränga mellan objektivets tvenne hälfter, så att jag såg mig nödsakad att, i och för vattenblåsornas aflägsnande, sönder- taga objektivet — alltid en delikat operation, hvarvid lätt en olycka kan inträffa. Först några dagar före min afresa kom jag på ett medel mot detta onda. I det jag framför objektivet fästade ett mer än alns långt rör, förfärdigadt af ett gammalt sjökort, var jag i stånd att så godt som fullständigt förekomma daggbildningen på objektivet, ehuru t. ex. den 15 Dec. stora droppar ständigt nedrunno från instrumentets öfriga delar. 61 Under dessa omständigheter återstod mig ej stort annat än att inskränka mig till observationen af stjernbetäckningar af månen, tidigt på qvällen. Jag har erhållit ett ej obetydligt antal dylika, de flesta af dem uti observationsboken angifna såsom goda, det vill säga der jag tror mig kunna ansvara för omkring '/; sekund. För bestämmandet af mitt observatoriums läge i hvar- dera koordinaten, oberoende af den redan omnämnda trian- gulationen, har jag samlat något material. För polhöjden består detta uti observationer med teodoliten af stjernor uti polstjernans höjd. — Denna metod, der tubens ställning till horisonten, utan afläsande af någon delad limb, kontrolleras uteslutande genom en känslig, parallelt med tubens vridnings- plan fäst nivå, rekommenderar sig för sin utomordentliga en- kelhet och har vid försök, som i Pulkova anställts, isynnerhet af Herr Zinger, visat sig äfven med mindre goda instrument lemna öfverraskande noggranna resultat, hvilket till största delen förklaras genom den så godt som fullkomliga frånvaron : af alla konstanta felkällor hos denna metod. För bestäm- det af längden består materialet, utom i de redan nämnda stjernbetäckningarna, uti de försök jag den 21 och 22 Decem- ber gjorde att observera månen i samma höjd med närstå- ende stjernor, utförda likaledes med teodoliten. Dessa obser- vationer voro icke direkte af behofvet påkallade, emedan pol- höjd och längd under de af kapten Ivaschinzoff ledda vetenskapliga expeditionerna blifvit bestämda med en, som det tyckes, synnerligt stor noggranhet, (sannolika felet för längdbestämningen af soluret på Aschur-Adeh + 0: 07!), men de vinna i intresse just derigenom, att de utförts på en noga bestämd punkt och således lemna ett bidrag till bedömandet af den noggranhet, med hvilken man med ett sådant litet in- strument kan bestämma orters astronomiska koordinater. Min önskan att bestämma polhöjden äfven genom ob- servationer i första vertikalen, med hvilka jag i Pulkova hun- nit göra mig förtrogen, kunde icke tillfredsställas till följe af den förargliga omständigheten, att ibland de 538 stjernor, som de bekanta af Berliner observatoriet utgifna efemeri- 62 derna innehålla, ej en enda vid tiden för min vistelse i Asehur kulminerade vid en lämplig tid på aftonen eller natten. Äfven i afseende å sjelfva hufvudobservationen, Venus- passagen den 9 December, har jag, såsom redan i början af denna redogörelse anmärkts och som konsistorium derjemte redan genom ett telegram har sig bekanf, icke varit gynnad af lyckan. Jag lemnar här en kort beskrifning öfver tillgån- gen vid den nionde Decembers observation. Då jag klockan 5 på morgonen uppsteg, var himmelen skäligen klar och det stod att väntas att de tunna moln, som här och der betäckte himmelen, skulle skingras före solens uppgång. Klockan 7 och 25 minuter (enligt kronometern Dent 1941) skulle, på grund af uträkningen, solens rand höja sig öfver de Astrabadska bergen. Jag var på min post och tuben fördes af urverket långsamt framåt på samma sätt som sjelfva lyskroppen. Så måste jag med solens första stråle se äfven planeten Venus på dess disk. Men momentet för- gick och ingen planet var synlig. — De tunna cirrhusartade molnen hade lägrat sig kring bergens toppar och förhindrade solen att skina fram. Dock oroade detta mig ej synnerligt, då solens strålar antagligt skulle förmå att genomtränga denna tunna slöja, så snart de, sedan solen nått en större höjd, blifvit något kraftigare. Så skedde äfven. Kl. 8, 15 min. såg jag för första gången Venus på solskifvan, och kl. 8, 22 min, kunde jag begynna med mätningen af Venus- diametrar. Jag skulle just, kl. 8, 53 m., sluta den sista mät- ningen af den andra fullständiga serien, då åter tjocka moln förhindrade hvarje vidare observation. Dessa mätningar af Venusdiametrar skulle vara af temligen stort värde för be- stämmandet af planeten Venus form, om icke de anställts under mycket ogynsama förhållanden. Hvar och en, som sys- selsatt sig med mikrometriska mätningar, vet i huru hög grad alla resultat influeras af felkällor, och huru vigtigt det är att utföra dylika mätningar, som de omtalade, under så konstanta förhållanden som möjligt. Men detta var här in- galunda fallet. Än var luften skäligen lugn, än voro åter bilderna synnerligen oroliga, än var luften rätt genomskin- 63 lig, än åter så dunstig, att planetens svarta skifva knappast nog syntes till, och kan jag, på grund af denna omständig- het, ej tillerkänna mina mätningar något högre värde. Det var sedan mulet till omkring 9 och 43 min., då åter Venus blef synlig, sedan redan en betydlig del af hennes rand hun- nit öfverskrida solens. Några i hast mätta kordor och distan- ser hade lika gerna kunnat vara ogjorda. Kl. 9 och 50 min. var det åter fullkomligt mulet och förblef så till kl. 10 och 12 min., då naturligtvis af planeten Venus icke något vidare stod att ses. Jag skall ännu tillägga, att planetens utseende, då han befann sig på eller nära solranden, i allmänhet i intet afseende skiljde sig ifrån Pulkova-modellens utseende i de motsvarande momenten. Men så snart eirrhusmolnen nå- got tilltjocknade, syntes planeten antaga ett, mot solens rand till afplattadt, päronformigt utseende; ett indicium på att de vid förra venuspassagen af olika iakttagare noterade utomor- dentliga företeelserna haft sin orsak blott i deras instrumen- ters ofullkomlighet, men icke, såsom ofta förmodats, uti en planeten Venus omgifvande atmosfer. De moln, som skämde bort mina observationer, voro högtgående tunna cirrhi, bakom hvilka solen för blotta ögat syntes temligen väl, ehuru uti tuben af solranden ej ett spår stod att upptäckas. Förtretligt var att himlen genast derpå fullkomligt klarnade, så att solen kl. 10 och 50 min., då jag slu- tade min redogörelse uti observationsjournalen, sken ned ifrån fullkomligt molnfri himmel. Demavend hade under hela tiden varit fullkomligt väl synlig, så att jag redan i Aschur uti min Journal kunde uttala en förmodan att man i Teheran, som befinner sig ej långt från Demavend, sannolikt haft bättre tur; en förmodan som äfven besannats. Jag vill här ännu tillägga, att enligt min uppfattning ön Aschur icke varit rik- tigt väl vald. Så utomordentligt genomskinlig äfven i all- mänhet himlen varit under den tid jag vistats på ön, så har det likväl just om morgonen mycket ofta varit antingen mu- let eller dimma. Orsaken behöfver ej sökas länge. Ön Aschur befinner sig på endast 20 versts afstånd från de 5: till I tusen fot höga berg, som skilja den persiska kusten 64 ifrån det inre höglandet. Då sålunda detta berg, Gäz-dag, utgör gränsskilnaden mellan tvenne områden med mycket olika, ofta nästan diametralt motsatta väderleksförhållanden, så måste mycket ofta, då tvenne luftlager af olika tempera- tur strida om väldet, en lokal molnbildning kring bergens toppar eller ofvanom desamma försiggå. I detta afseende synas mig de ryska stationerna vid Kaspiska hafvet, Krasno- vodsk och ön Tschelekenj, den förra omgifven af kala step- per, den sednare af den vida hafsytan, ega vida större chancer för klar väderlek, ehuru äfven der, besynnerligt nog, den 9 December varit mulen. Innan jag lemnar redogörelsen för min astronomiska verksamhet på Aschur, vill jag ännu tillägga, att jag skördat mycken tacksamhet på ön genom att hafva gjort de derva- rande sjöofficerarne bekanta med den såkallade Krägerska höjdtriangeln. Jag kan ej neka mig nöjet att här afskrifva en observationsserie, för att visa med hvilken öfverraskande noggranhet man, med detta enkla instrument, kan med blotta ögat bestämma urets missvisning. Den 15 Dec. på förmiddagen observerade jag solens passage öfver ett antal delningsstreck på följande = fi- der: Kronometern Dent 1941. :Strecket (SEI FAS TRES) SOMKOLN fer RÖ 275 KT SRS Pe SA SN 1 IN L0) Order SON va SVR NR RE AO jusBAirns rä AQ 25 Rana AFI Brera AD ad AR ARANLSEA På eftermiddagen observerades samma streck i omvänd ordning: 65 dia KORSAR SNS 2NSYRAT HNEET dYharO SHARING FNS Are BN Asa oe ilRO GIS ot tl kIRS Z(ET SAO RETSS FS RNE Te 0) IHF ANOS 10 FIG ke ARKONOO Ned testa 19:5 3229 Ur medeltalet af alla dessa moment erhålles tiden för sann middag ") 11 52" 55,0, och de enskilda paren afvika från detta medeltal med föl- jande qvantiter: 05 + 3.5 —+ 0.5 — 2.0 0.0 — 2.0 — 1.0 LO 0.0 + 0.5 En sådan öfverensstämmelse skall man under nordli- gare breddgrader ff) icke lätt ernå; den öfvergår vida väg- nar den noggranhet, som i hvardagslifvet i allmänhet behöf- ver ifrågakomma. Från min vistelse på Aschur, som genom innevånarnes derstädes gästfrihet och älskvärdhet, äfvensom genom det varma klara vädret, förvandlades till ett verkligt förfrisknings- ") Då man ej fäster afseende vid solens deklinationsförändring mellan för- och eftermiddagens observationer. ++) Hastigheten af solens rörelse i öster och vester i Aschur förhåller sig till hastigheten i Helsingfors som 9 till 5, 66 ställe för kropp och själ, har jag ännu att anmärka, att jag derunder fyra gånger, första gången på blott en eftermiddag men de andra gångerna, på tre till fem dagar, gjort exkursioner till persiska stranden. Ehuru jag kunnat tillgodogöra en del af den härtill erforderliga tiden för astronomiska observatio- ner, så anser jag mig likväl ha handlat rätt uti att hafva begagnat mig af tillfället att genom dessa exkursioner i ett af bildade resande mycket sällan besökt land något litet göra mig förtrogen med, i jemförelse med de europeiska, så heterogena sociala förhållanden, i ett af naturen så rikt ut- rustadt land, och tror jag att de utförliga redogörelserna om dessa utflykter, som mina originaldagböcker innehålla, ej skola sakna intresse äfven för en större publik. Vidare förtjenar det att omnämnas, att jag den 2 Dec. såg mig nödsakad att nästan fullkomligt demontera mitt pro- visoriska observatorium. Klockan 3 på morgonen nåddes ön af en mycket häftig vestlig storm, till följe af hvilken vattnet hastigt så steg, att snart en del af den lilla ön befann sig un- der vatten. Af fruktan att den låga strand, der observatoriet uppbyggts, likaledes skulle öfversvämmas och sjelfva obser- vatoriet sålunda utsättas för den förkrossande verkningen af de långsträckta stranddyningarna, såg jag mig föranlåten att ända till refraktorns tunga gjutjernsstativ nedtaga och berga mina instrumenter. Stormen upphörde temligen snart, men det häftiga regnet fortfor till andra dagen middagstid. Sedan började vattnet åter att sänka sig, utan att mitt observato- rium öfversvämmats. Den 4 Dec. var luften efter regnet åter förvånande genomskinlig, och på qvällen kunde jag göra en tidsbestämning. Den 24 December, sjelfva jullqvällsdagen, afreste jag middagstiden med ångbåten från den lilla vänliga ön. Till följe af den ytterliga långsamhet, med hvilken de sällskapet ”Kawkaz-i Merkurii? tillhöriga ångbåtarne vintertiden engång i månaden färdas utför Kaspiska hafvets syd- och veststrand, anlände jag först den 29 Dec. till Baku. Det var min afsigt att genast härifrån fortsätta vägen till Tiflis, men det hade dagarne före ångbåtens ankomst regnat starkt och man till- 67 rådde mig allmänt att, i anseende till vägens mellan Baku och Tiflis dåliga beskaffenhet, vänta några dagar, emedan jag i annat fall lätt kunde vara nödsakad att qvarhållas hela dygn på någon af de ganska primitiva poststationerna, i af- vaktan på att regnvattnet i någon af de många djupa och strida bergsbäckarna, som man på vägen passerar, hunnit förlöpa sig. Det bör anmärkas, att inga broar leda öfver dessa floder och att det efter regnväder ofta är förbundet med verklig fara att söka forcera dem. Det var dock mindre denna omständighet, än svårig- heten att på den illa beryktade ryska postkärran (teläga) kunna fortskaffa mina kronometrar, som bestämde mig att i Baku afvakta observatorns i Teheran, öfverste Stebnitzkys åter- komst, som sades vara i besittning af en på ressorer hvilande tarantass. Stebnitzky ankom den 7 Januari. Jag öfverlem- nade kronometrarne åt denne och afreste den 10 Januari från Baku efter att dessförinnan mot en hög försäkringssum- ma (4000 rubel) hafva lemnat mina öfriga instrumenter uti bolaget Kawkaz i Merkurii omvårdnad, för att, med öppnan- det af ångbåtsfarten på Wolga, öfver Nisjnii Novgorod sän- das till Petersburg. Efter en nio dagars ganska besvärlig resa ankom jag den 19 Januari till Tiflis. Jag hade härifrån mycket gerna valt den vidare vägen öfver det natursköna och intressanta Kazbekpasset till Wladikawkaz, ooh derifrån vidare på den redan färdiga men ännu icke för allmän trafik öppnade jern- vägen till Rostow och Taganrog. Men då det syntes mycket tvifvelaktigt, huruvida jag kunde påräkna att medtagas på ett extra- eller arbetaretåg, tvang mig omsorgen för krono- metrarne att välja den längre och dyrare vägen öfver Poti och Svarta hafvet. Den 26 Januari afreste jag med jernvä- gen till Poti och steg den 28 Januari ombord på den ång- båt som, mirabile dictu, behöfver fem dagar för att hinna till Sevastopol, der jag således steg i land den 2 Februari. Begagnande mig af de ganska väl anslutande jernvägstågen på de skilda linierna, ankom jag, efter ett 33 timmars fri- villigt uppehåll i Charkow, der jag hade nöjet att samman- 68 träffa med vår landsman professor Lagermark, söndagen den 1 Februari till Petersburg. Följande dag befann jag mig åter på utgångspunkten för min resa, inom fyra väggar i Pulkova, efter att under en tid af i det närmaste 4 månader hafva tillryggalagt en sträcka af något mindre än tiotusen verst. ——— 69 Analyser af finska mineralier utförda på wniversitetets kemiska laboratorium under ledning af prof. J. J. Chydenius, sammanställda af F. J. Wiik. 8 På anmodan af prof. J. J. Chydenius har jag här sam- manställt åtskilliga analyser, utförda af studerande vid filos. fakultetens fys.-math. sektion. Dessa analyser ansluta sig till de af professorerne A. E. Arppe och A. Moberg i Acta Soc. se. Fenn. Tom. IV, V och VI anförda, och skola, såsom man kan hoppas, fortsättas. Genom upprepade analyser skola de fel, som i mer eller mindre mån måste vidlåda hvarje en- skild analys, kunna utjemnas, och sålunda småningom en större insigt vinnas i mineraliernas kemiska konstitution. 1. Hvit fältspat (orthoklas) från Sordavala. Denna fält- spat förekommer i de vid Sordavala uppträdande pegmatit- gångarna och användes för porslinsfabrikationen. Den är för blotta ögat skenbart homogen och visar endast otydligt spår till inblandad triklinisk fältspat. En analys af detta mineral utförd af stud. E. F. Staudinger gaf följande resultat: bSpec. vigt: = 2,54. Kiselsyta. + MI IE03,00. herjordek StessNnsIKuUr2 0:42: KAS fr See 0 RS Natrön dr 1 SL KalkfR de one a ALONE 101,28. Kiselsyran, lerjorden och kalken bestämdes genom upp- lösning medelst kols. natron-kali, alkalierna åter med fluor- ammonium. — Af denna analys synes framgå, att orthokla- "sen från Sordavala dock innehåller en temligen betydlig in- 70 blandning af natronfältspat, närmast öfverensstämmande med den från Bodenmais enl. Kerndt. i 2. Skapolit från Pusunsaari. Denna till färgen rödaktigt hvita skapolit bildar, såsom af A. Gadolin (Verh. der min. Gesellschaft zu S:t Petersburg 1858 p. 68) blifvit ådagaladt, ett lager i den härstädes förekommande gneisbildningen. Tvenne analyser utförda af stud. G. W. Ungern (I) och E. Schildt (II) gåfvo följande resultat: IL. JC Spec. v. = 2,69—2,14. Kiselsyra. «> ar rA0N39 43,12. IDEON TR USA DUFDG Kalk Oh va NILS 6,32. INENTRO TT AS ia NU 6,68. Glödningsförl. . 4,32 1,23. 102,30 100-017 Dessa analyser afvika visserligen ganska betydligt från hvarandra, hvilket dock torde kunna tillskrifvas den förvitt- ring, som mineralet ställvis företer, såsom äfven den betyd- liga vattenhalten visar. Analysen I närmar sig mera den normala sammansättningen hos skapolit, under det att ana- lysen II synes vara utförd på ett mera förvittradt och orent material, 3. NSpodumen från Pennikoja i Somero, af ljust rödaktig och strålig textur, förekommande i en albitgranitgång (A. Nordenskiöld, Beskr. af i Finland funna mineralier 2:dra uppl. p. 61). En analys af stud. J. Cajander gaf ett re- sultat temligen nära öfverensstämmande med normalsamman- sättningen för spodumen: Kiselsyfan. oc oc a 00805 Betjonde RT RR Jr OTTAR RAR TÄCh 100: 2 Arca fer NORAD: 99,07. 4. Malakolit från Wampula. Denna färglösa eller något i grönt stötande pyroxenart bildar stora massor tillsammans ' 2/0 med kalkspat inlägrade i hornblendegneis och utgörande det s. k. Tammare kalkbrottet. Det är sannolikt denna malakolit, hvaraf v. Bonsdorff lemnat en kalk-talk-pyroxen. analys, hvilken utvisar en Detta framgår äfven af följande tvenne analyser utförda af stud. Sucksdorff (1) och K. O. Bonde (II). I IT Kiselsyra 51,88 52,16 Kalk . 23,88 26,01 Magnesia 17509 14,01 Jernoxidul . 4,32 4,98 Manganoxidul . 0,89 Lerjord . ALS IN 5. Grön malakolit från Tavastby. Äfven denna kan ka- rakteriseras såsom en kalk-talk-pyroxen, såsom följande af stud. H. W-. RBenqvist (I) och A. Landzett (II) anställda analyser utvisa. I II Spec. Vv: ==r0,045 Kiselsyra 52,80 NIO Kalk . 19,08 17,26 Magnesia is 18,68 Jernoxidul . 5,52 6,00 Lerjord . SK 6,10 4.35 Glödningsförlust . — 2,10 101,81 102,34 Mineralet är delvis något förvittradt, hvaraf den mindre kalkhalten och den temligen betydliga glödningsförlusten i den sednare analysen kunna förklaras. 6. Grön malakolit från Pitkäranta. En analys af detta mineral har blifvit utförd af stud. E. A. Hillbom med föl- jande resultat: Kiselsyra 53,86 Kalk . 24,14 Jernoxidul. il Magnesia 3,12 Manganoxidul . 0,40 Lerjord . 1,36 102,35 12 Enligt denna analys är malakoliten från Pitkäranta en Kalk-jern-pyroxen, som till sammansättningen ganska nära öfverensstämmer med den af Berzelius analyserade malako- liten från Degerö (Degeröspaten), hvilken den ock till ut- seendet liknar. 7. Grön pyroxen från Helsingfors. Denna pyroxen bildar ganska tydliga kristaller invuxna i fältspat, som i form af små lagergångar uppskjuter i gneisen i Ulrikasborgstrakten. Kristallerna äro delvis något förvittrade och sammanvuxna med svart hornblende. Tvenne analyser utförda af H. Se- renius (1) och H. Holsti (II) utvisa en sammansättning mot- svarande den hos kalk-talk-jern-pyroxenerna. I II Kiselsykani. fos JNA 51,09 ISEN TREES VERA UD SL 17,02 INdonesla ber se I59S 11,43 Jernoxadwk Ae 06 14,08 Hen Ord NR ESEANa No 4,35 99,93 INKIN 8. Svart pyroxen (augit) från Pargas. En analys häraf utförd af stud. LC. W. Fagerlund gaf följande resultat: IKTSEISPTA sh oda seceka ÄTRAN Kalki cc vc UFLNB2SIAA Jernmoxidults 55 NS MaE SIA re ses salen MIC] OKT rr aensbe trees Foken ine ÖN 102,38 En samtidigt utförd analys gaf 47,0 ?9/o kiselsyra. Utom dessa ämnen hafva ännu 0,24 ?/, koppar, tenn och bly blif- vit funna, sannolikt härrörande af inblandade svafvelmetal- ler. Äfven denna pyroxen visar sig sålunda vara en kalk- talk-jern-pyroxen. Den ansluter sig närmast till den af N. Nordenskiöld analyserade svartbruna pyroxenen från Pargas (Nordenskiöld, Beskr. af finska mineralier p. 53), hvilken dock innehåller en betydligt mindre mängd jernoxidul. 9 Hypersthen från Stansvik, Detta i närheten af Helsing- 3 fors förekommande mörkbruna och genom sin blåaktiga färg- skiftning utmärkta mineral har länge varit kändt under namn af ”anthophyllit”, ”labradoriserande eller iriserande horn- blende” ete. (se Holmberg, Materialier till Finlands geo- gnosi, p. 5). Någon analys af detsamma har dock mig veter- ligen icke blifvit gjord, och då äfven dess strålformiga textur icke tillåter en tydlig bestämning af spjelkbarheten, har dess rätta natur icke varit med säkerhet känd. En optisk un- dersökning, som jag gjort af detsamma, antyder emellertid en rhombisk kristallisation och visar sålunda, att mineralet ut- gör en länk af bronzitserien, hvilket äfven bestyrkes af föl- jande tvenne analyser utförda af stud. O. Rosengren (I) och K. Stadius (II). I 184 Spee. v. = 3,022 3,045 Kiselsyra, agsertel el. DIA FOOT JernoxdduWt ca fat 20 20,72 Manganoxidul . . 0,41 0,26 IMAsnesla' ts. etui HILÖJAD 17,24 Källa secm sbisvson tidssl;T9 1.35 lerjord sn vd. Hr lisan8;50 9,46 99,29 101,08 På grund af dessa analyser torde mineralet rättast kunna karakteriseras såsom en lerjordshaltig hypersthen. Hvad den jemförelsevis låga spec. vigten beträffar, så kan den tillskrif- vas en liten inblandning af fältspat och qvarz. 10. Hornblende-anthophyllit från Stansvik. I nära sam- band med föregående hypersthenart förekommer vid Stans- vik ett svart amphibolartad mineral med monoklinisk kri- stallisation och hornblendets spjelkbarhet men derjemte en mycket tydlig spjelkbarhet eller afsöndring parallelt med or- thopinakoiden, hvarigenom den ansluter sig till bronzitseriens mineralier. Följande tvenne analyser af stud. A. Wasa- stjerna (1) och E. Tammelin (IT) utvisa, att mineralet äfven i kemiskt hänseende bildar en öfvergång mellan mineralierna af hornblende- och bronzitseriern&: TA I II Kiselsyratböre sm sa aveon 49,4 Jernoxrdule. YRAN RGS 21,5 Maenesia MYM SnE. 00054 UN) KFÖ AA; BERNSKIS VÄNS SA Met ORG SA Res RESOR Säl 98,5 INEG En af mig (Bidrag till Helsingforstraktens mineralogi p. 18) utförd analys utaf ett strålformigt, icke iriserande am- phibolartadt mineral från Sandhamn utvisar en sammansätt- ning, som i afseende på kiselsyran och jernhalten öfverens- stämmer med nyssnämnda mineral (10), men i afseende på talkbalten med föregående hypersthenart (9). Den synes så- lunda bilda en mellanlänk mellan dessa, och då äfven verk- lig, svart hornblende förekommer tillsammans med dessa hypersthen- och anthophyllitarter förefinnes således invid SV-.ra kuststräckan af Degerö en serie af minst fyra amphi- bolartade mineralier. 11. Analys af ett speckstensartadt mineral från Pitkäranta. Detta mineral, som jag omnämndt i mina mineralogiska med- delanden (IV, 16) och hvaraf några större stuffer finnas i mineralkabinettets mineralsamling under namn af talkhy- drat, bildar stora knölformiga partier inneslutande fullkom- ligt friska, svarta granat-dodekaedrar. Det har en gråaktigt gul färg, är mycket mjukt (hårdheten mellan talkens och gip- sens) samt lätt (ung. lika med sjöskum). Analysen utförd af stud. E. Weymarn gaf följande resultat: l II Kiselsyräm mac iotes stähpO 52,25 Magnesiant.sigemg dne NRO Jernoxzidulk ss Raul 13,37 Manganoxidullk rs sr.se Henonda erg 1 NRNOE Glödringsförlst FE: ta cNNe93 3,11 100,50 75 Denna sammansältning synes utvisa, att mineralet ut- gör en sönderdelningsprodukt af pyroxenartade mineralier sannolikt under inverkan af från djupet komna reagerande solutioner 1 enlighet med det föreställningssätt, som jag an- tydt i min ofvanför citerade uppsats. Jemför man denna analys med de analyser, som finnas af granat och pyroxen från Pitkäranta (se Nordenskiöld 1. ec. p. 75 och 56 samt oflvananförda analys 6) så finner man, att i sjelfva verket sammansättningen af specksten och granat ungefärligen motsvarar den af pyroxen, hvarvid då de först- nämndes bildning af den sednare antydes af det i speck- stensubstansen ingående vattnet. Utom granat förekomma i speckstenen äfven något kalkspat samt svafvel- och koppar- kis, hvaraf synes framgå, att kol- och svafvelsyror hufvud- sakligen utgjort de vid metamorfosen inverkande ämnena. 12. Dolomit från Rauhalaks. Ungefär på halfva vägen mellan Kuopio och Henriksnäs uppträder en för kalksten an- sedd bergart, som enligt följande af stud. V. Timgren ut-- förda analys visar sig vara i det närmaste ren dolomit (CaO. CO, + Mg0. CO,): I II Beräknadt: Kölsyrar its, TCA SPAR 483 Källa NU NINST00 SIS 30,43 Macneslas r.n 107 2 18,61 21,74 Jeroxid och lerjord . 2,85 2,50 . Olöskvaterstoda” "+; IT2 1,70 JE 100,00 eller KölskkalksE NN 56,01 54,35 Kols. magnesia .. + 39,08 45,65 100,00 hvarvid det bristande talkkarbonatet sannolikt är ersatt af något jernoxidulkarbonat. Denna dolomit visar, så vidt man kan sluta till genom undersökning med lupp, ingen tvillingsstreckning på spjelk- 16 ningsytorna, hvilket bestyrker den af v. Inostranzeff (Tscher- mak's Mineral. Mittheil. 1872, I p. 45) genom mikroskopisk undersökning af åtskilliga i östra Finland förekommande do- lomitiska kalkstenar ådagalagda åtskilnaden mellan dolomit och kalkspat i morfologiskt hänseende. 77 Anmärkningar beträffande några förut beskrifna Cantharider. Af Fr. W. Mäklin. Till införande 1 den snart utkommande X:de tomen af Acta Societatis scientiarum fennice har jag inlemnat beskrif- ningar Öfver ett större antal nya species af slägtet Cantharis Linné och vill deremot här meddela upplysande anmärk- ningar beträffande några förut beskrifna och till förenämnda slägte hörande arter, hvilka i sednare tider antingen blifvit alldeles förbisedda eller ånyo beskrifna med nya namn samt sedermera i allmänna förteckningar upptagna under tvenne skilda benämningar såsom skilda species. Bland beskrifna arter, som af LACORDAIRE i hans be- kanta arbete Genera des Coléoptéres, Tom. V, Paris 1859, samt sedermera äfven af GEMMINGER och HAROLD i deras ut- förliga Catalogus Coleopterorum, Tom. VII, blifvit utelem- nade och öfver hvilka jag för tillfället tilltror mig kunna lemna fullständiga notiser, anser jag Cantharis fuliginosa Olivier förtjena första rummet. Ifrågavarande art, som af ÖLIVIER beskrefs och afbil- dades efter ett afnött exemplar, hvars fädernesland han icke ens kände, torde ännu i denna stund vara ganska sällsynt i de europeiska samlingarna och kan knappast igenkännas efter den korta beskrifningen, hvilken jag här 1 afskrift vill meddela: ”Fusco-sericea, thorax et elytra cinereo-vittata. Statura Cant. lineate, sed minor. Antenne nigre. Caput fuscum, cinereo pubescens. Thorax fuscus-sericeus, vittis cinereis tribus. HElytra fuscea, sericea, marginibus, su- tura vittaque cinereis. Corpus subtus et pedes fusca cinereo pubescentia.” 18 Den af OLIVIER sjelf lemnade öfversättningen på franska språket lyder: ”D'un brun soyeux, corceelet et élytres rayés de cendré. Elle ressemble å la Cantharide linéée, mais elle est un peu plus petite et intérieurement d'un brun soyeux. Les antennes sont noires, filiformes. La téte est brune, couverte de petits poils cendrés. Le corcelet est brun, soyeux, avec trois lignes ecendrées, soyeuses. Les élytres sont brunes, soyeuses, avec les bords, la suture et une ligne longitudinale cendrés, soyeux. Le dessous du corps et les pattes sont brunsg, couverts de petits poils cendrés. Elle se trouve?, Hr CHEVROLAT i Paris har benäget meddelat mig. till påseende det af OLIvtIER beskrifna original-exemplaret och vill jag efter detsamma äfvensom efter tvenne exemplar ifrån Columbien, hvilka utan något namn funnos 1 OG. DE BAULNY's samling af Cantharider, som numera förvaras i uni- versitetets zoologiska museum, här lemna en utförlig beskrif- ning öfver denna ifrån alla andra hittills kända species full- komligen skilda art. Cantharis (Epicauta) fuliginosa: Admodum debilis et mo- dice elongata, in fundo fusco-nigricans, sed pubescentia supra flavescenti-grisea dense, subtus magis cinerascenti-grisea paulo parcius vestita, sutura marginibusque elytrorum dilutioribus, oculis, antennis, palpis tarsisque nigriecantibus; antennis mi- nus gracilibus et presertim feminee parum elongatis; pronoto elongato-subquadrato, longitudinaliter obsoletius, sed ante seutellum profundius subfoveolatim impresso. Longit. 7, 5—8, 7 m, m.; Latit. hum, 2—2, 2 m. m. Var &: Nonnihil detrita, capite in medio fusco-nigro, versus latera pilis flavido-griseis densius vestito; pronoto in medio quoque magis detrito, nigricanti, linea mediali margi- nibusque omnibus pilis flavescenti-griseis et cinereis vestitis; elytris nigrieantibus, sutura, margine laterali et apicali vitta- que longitudinali disceoidali, ante apicem abbreviata, pilis brevibus griseo-flavis et cinereis dense vestitis; corpore sub- tus nigro, subaeneo, pilis griseis paulo parcius vestito. ik) Cantharis fuliginosa Olivier, Entomol. III, 46, p. 14, pl. 2, fig. 20, sec. ind. typ. masculinum in coll. V:ri Cl:mi CurEynRoLAT, Var £: Adhuc magis detrita, fusco-nigra, capite ante- rius et versus margines, pronoti margibus omnibus, sutura, marginibus lateralibus et vitta intrabumerali elytrorum valde abbreviata pilis brevibus griseo-flavicantibus dense, corpore subtus, femoribus tibiisque pilis minus fiavicantibus et paulo parcius vestitis. Habitat in Columbia. Inter species minimas hujus generis. Caput in fundo nigrum aut paulo dilutius fusco-nigrum, modice nitidum, ad- modum dense punetatum et longitudinaliter sat evidenter im- pressum, in individuis illaesis pilis brevibus griseo-fulvis vel griseo-flavescentibus sat dense vestitum; oculis palpisque sem- per mnigrieantibus. Antennee minus graciles et preesertim paulo pone medium fortiores, teretiusculee, femine capite cum prothorace vix, maris parum longiores, fusco-nigree et fere tolee opace, articulo secundo brevi, art. tertio sequenti plus quam dimidio longiore, articulis 4—10 feminzee latitudine sua quarta eirea parte, maris dimidio fere longiores. Pronotum latitudine sua quarta cirea parte longius, longitudinaliter pa- rum convexum, fusco-nigrum, crebrius minus profunde pun- ectatum et longitudinaliter obsoletius, sed ante scutellum pro- fundius, subfoveolatim impressum, in individuis illeesis pilis brevibus flavescenti- vel magis fulvescenti-griseis omnino fere obtectum, sed plerumque fortasse in disco plus mi- nusve detritum, lateribus subrectis, ante angulos basales vix visibiliter sinuatis, margine basali leviter rotundato, tenui et admodum distinete determinato. Scutellum parvum, apice obtusum, pilis brevibus cinereo -griseis aut griseo-flave- seentibus dense vestitum. Elytra pronoto quarta fere parte latiora et plus quam quadruplo longiora, a basi apicem versus perparum dilatata, admodum conpvexa, fusco-nigra et obsole- tius ruguloso punetulata, in individuis illesis pilis brevi- bus flavescenti-griseis omnino fere obtecta, pilis hisce in marginibus omnibus paululum dilutioribus, plerumque tamen plus minusve detrita, sutura tamen, margine laterali et vitta 30 longitudinali subhumerali pilis modo descripto colore vesti- tis. Corpus subtus nigrum, plus minusve eneum, pilis brevi- bus, plerumque nonnihil sericantibus minus dense quam supra vestitum. Pedes fusco-nigri, modice nitidi, femoribus et ti- biis pilis brevibus cinereo-griseis admodum dense vestitis. Vidare anser jag mig här nu kunna och böra an- föra Cantharis violacea Brandt & Ratzeburg bland antalet af bortglömda eller förbisedda arter i de förut omnämnda för- teckningarna öfver beskrifna species af det här berörda släg- tet Cantharis. Öfver denna art, som upptages under den generiska benämningen Lytta, lemnas af bemälde förf. i de- ras Medizinische Zoologie Band II, 1833, p. 123, nedanstå- ende beskrifning: ”Lytta violacea. Nob. Violetter Pflasterkäfer. Synonym. Lutta coerulea der Pharmacolog. Schriftst. z. Theil. — Lytta gigas Mas. Buchner Repert. Bd XXVI. Taf. 1. Fig. 6. Wesentlicher Charakter. Dunkel violett. Brust violett. Beschreibung. Kopf ziemliech gross, stark abgerundet 4-eckig, der hintere Rand oben fast gerade, die Seitenrän- der gebogen, schwärzlich-violett, fein eingedräckt, ziemlich gleichförmig punetirt, glänzend. Stirn sehr flach gewölbt, Scheitel gewölbt. Mitten uber der Stirn und äber dem Schei- tel ein feiner Längseindruck. Fähler am Ende fadenförmig, fast kahl. Das erste Glied keulenfömig, am oberen Ende mässig verdickt. Das 2:te Glied fast rundlich, etwa '/; so lang als das erste, das dritte Glied walzenförmig, länger als das erste. Oberseite des Thorax länglich-viereckig, vorn all- mälig verschmälert, eben so wie der herabgebogene Theil glänzend, kahl, mit zerstreuten, eingedriäckten Puncten. Mit- ten auf demselben eine kleine Furcehe, die von einem vor dem hintern Rande befindlichen, dreieckigen Eindruck kommt. Beitenränder nur sehwach vortretend. BSchildehen dreieckig, sehr kiein. Brust mit zerstreuten, sechwarzen, in punetförmi- gen Vertiefungen stehenden, feinen Haaren, sonst glatt, glän- zend, einfach-schwärzlich-violett. Beine mässig, violett, mit feinen, schwarzen Haaren. Flägeldecken nach hinten ver- breitert, matt schwärzlich-violett, sehr fein gekörnt punctirt, 81 und mit angedräckten, steifen, dem bewaffneten Auge sehr deutliehen Haaren besetzt, nach hinten etwas verbreitert. Länge 5—8'". Breite 2!4/,"! Vaterland, Ostindien. Lebensart unbekannt. Diese Art wurde von allen Schriftstellern bisher mit der Vorigen (Cantharis seu Lytta gigas Fabr!) zusammen- gestellt, und von manchen (BUCHNER und LEUCKART) fär das Mänchen derselben gehalten; allein die ganz einfach violette Farbe, der nach vorn viel stärker versehmälerte Thorax, die geringere Grösse, der etwas kiärzere Körper, die besonders nach hinten breitern Flägeldecken unterscheiden sie sehr.” Jag har visserligen ej varit i tillfälle att se något ty- piskt exemplar af denna art, men har likväl all anledning till den förmodan, att till ifrågavarande species hör ett exem- plar, som utan något namn godhetsfullt skickades mig till påseende af hr EM. DEYROLLE i Paris. Som denna säkerli- gen är skild från alla öfriga från Ostindien beskrifna former, vill jag äfven öfver denna efter det uppgifna exemplaret här meddela en närmare beskrifning. Färgteckningen är endast något afvikande från den af BRANDT och RATZEBURG gifna be- skrifningen. Cantharis (Epicauta) violacea: Saturate coerulea, admodum nitida, antennis nigris, elytris nigro-coeruleis; capite con- vexiusculo, minus dense, sed distinete punctato; pronoto an- gusto, ad apicem sat fortiter angustato, versus basin parce profundeque punctato, longitudinaliter canaliculato et ante scutellum foveola sat profunda impresso; elytris apicem ver- sus latioribus, subtiliter ruguloso-granulafis. Longit. 13, 4 m. m.; Latit, hum, 3, 3 m. m. Lytta violacea Brandt et Ratzeburg, Mediz. Zoologie IT, p. 123, Tab. XViII, fig. 10 (verisimiliter!) Habitat in India orientali; coll. V:ri Cl:mi Em. DEYROLLE. Caput convexiusculum, saturate coeruleum, admodum nitidum, minus dense, sed profunde et distinete punetatum, in media fronte canalicula omnium subtilissima insculptum; ore protracto, mandibulis basin versus palpisque infuscatis. Antennzee subfiliformes, nigro-fuscae, articulo secundo brevis- 382 simo tertio quadruplo saltem breviore, articulis 3—11 om- nibus elongatis, penultimis leviter dilatatis et compressis, latitudine tamen triplo fere longioribus. Pronotum latitudine sua quarta fortasse parte longius, longe ante medium apicem versus fortius attenuatum et basin versus iterum levissime angustatum, leviter convexum, saturate coeruleum, nitidum, presertim posterius parce et sat profunde punetatum, versus apicem magis laevigatum, in medio longitudinaliter profunde canaliculatum et ante scutellum fovea subtriangulari profunda impressum; margine basali tenuissimo, subreetu. Scutellum minutissimum. Elytra antice pronoti basi duplo latiora et apicem versus sensim latiora, nigro-coerulea, confertim subti- liter ruguloso-granulata, apice singulatim obtuse rotundata. Corpus subtus letius ecyaneum, nitidum, pilis paucis cinereis vel nigricantibus vestitum. Pedes magis violacei, minus dense punetulati, pilis nigro-fuscis parcius vestiti. Af de tvenne arter af slägtet Cantharis, som blifvit beskrifna under tvenne skilda namn och med dessa olika benämningar både af LACORDAIRE äfvensom sedermera af GEMMINGER och HAROLD finnas upptagna såsom skilda species, vill jag till först framhålla Caztharis philemata Klug, be- skrifven under den generiska benämningen Lytta i Entomol. brasiliance spec. alt., infördt i Nova Acta Åcad. cur. Leop., Vol XILjIpåi £340(separ. Pp. 16), pl. XLI, fig. 6. — Denna art är identisk med Cantharis capitata Casteln. (Lytta capi- tata Castelnau, Hist. natur. des Ins. Coléopt., Tom. IL, p. 215 — FEpicauta capitata Dejean, Cat. 3 éd., p. 247). — Som KLuUG beskrifvit arten 1825 och grefve CASTELNAU först 1840, måste naturligtvis det af KLuG gifna namnet bibehållas, ehuru denna benämning i och för sig är nog egendomlig. Likaledes är Cantharis excavata Klug (Lytta excavata Klug, 1. e. p. 440; separ. p. 22) samma art som Cantharis suleifrons Chevrolat, beskrifven ocb afbildad i Iconographie du RBégne Animal par GUEÉERIN MÉNEVILLE, Tom. III, p. 135, pl. 35, fig. 9. a. — Den tredje tomen af GUÉRIN'S citerade arbete, som bland annat innefattar insekternas klass, är tryckt i Paris fr. 1829--1838, men som den af KLuG gifna be- 83 nämningen daterar sig från 1825, måste densamma bibe- hållas. Slutligen vill jag här ännu anmärka, att Lytta bicolor Fåhreus, Coleopt. 0 a J. A. Wahlberg coll., Heteromera (Öfvers. af K. Vel. Ak. förh. 1870, p. 353) erhållit en be- nämning, som inom slägtet Cantharis Linné icke mera torde kunna användas. I händelse nemligen Cantharis (”Lytta”) bicolor Schönh., Syn. Ins., Tom. I, pars III, p. 23 (= Can- tharis testacea Oliv., vems IT PEPS TIN från Senegal, som jag endast känner efter den i ÖOLIVIER”S arbete gifna afbildningen, möjligen äfven hör till ett skildt slägte, finnes det likväl en Cantharis bicolor Fischer (Etomogr. de la: Russie II, p. 230). — Framlidne professor BoHEMAN har åt grefve MANNERHEIM i tiden meddelat den ifrån Kafferlandet af FAnRREUS beskrifna arten under namn af thoracica Bohem., men som denna benämning icke heller kan begagnas, eme- dan ERICHSON ( Wiegm. Arch. 1843, I, p. 258) beskrifvit en art med samma namn från Angola, vill jag för ifrågava- rande species föreslå benämningen Cantharis Bohemani. 84 Om kraniologiska undersökningar i Finland. Af O. Donner. Då Gall i slutet af senaste århundrade framstälde sin bekanta lära om bildningen af menniskans hufvudskål, på hvilken han trodde sig kunna utpeka ett särskildt område för hvarje andlig egenskap, blef väl mången anslagen af det egendomliga i hans betraktelsätt, men öfverhufvud och i syn- nerhet för den efterföljande forskningen gälde hans system endast såsom en snillrik fantasi. En viss grad af sanning låg dock till grund för Galls nya lära, och det tillhör den utmärkte anatomen Anders Retzius i Stockholm att hafva varit den förste, som klädde hithörande åskådningar i veten- skaplig form. Genom noggranna mätningar af hufvudskålen, tillhörande individer ur skilda folk, fann han vissa konstanta förhållanden för de olika racerna. Han uppstälde derföre år 1840 ett system för hufvudskålens bildning, hvilket han se- nare utvecklade och som derefter allt fortfarande blifvit be- stående inom kraniologin. Den vigtigaste indelningen är den i dolichokephale och brachykephalce, folk, hvilkas hufvud- skålar hafva den bildning, att tvärgenomskärningen från pan- nan till bakhufvudet för de förra är vida större i förhållande till skallens bredd än för de senare, som hafva en mera kort och rund form. Man skiljer äfven emellan orthognathee, hos hvilka käkarne stå rätt öfver hvarandra, och prognathee, hos hvilka underkäken skjuter betydligt fram. Hvad som i ethnografiskt afseende förlänar den förra indelningen ett sär- skildt intresse är den omständighet, att Europas och Asiens folk genom densamma fördelas ungefärligen i samma grup- per, som den jämförande språkforskningen under senaste de- cennier infört. Sålunda hänföres språkforskningens turanska eller ural-altaiska stam, d. v. s. finnar, lappar, ester, ungrare, turkar, mongoler m. fl. af kraniologerne till de brachykepha- 85 liska eller med korta hufvuden försedda folken, då deremot de ariska: indier, perser, romare, tyskar, engelsmän, skandi- naver räknas till dolichokephaler eller långskalliga. Den mest betydande afvikelsen i denna klassifikation gjorde sla- verna, hvilka Retzius sammanstälde med de finska folken, då de åter i språkligt afseende höra till den indogermaniska gruppen. Men man tog härvid ej i betraktande den starka uppblandning med finska folk, som försiggått med de sla- viska stammarne i Ryssland. Nyare och mera noggranna undersökningar hafva derföre äfven ådagalagt, att ryssarne böra hänföras till doliehokephalerna. Man har visserligen och i synnerhet för längre tid till- baka uttalat starka tvifvelsmål, huruvida kraniologin öfver- hufvud borde betraktas såsom föremål för vetenskaplig forsk- ning. Då en del forskare, utgående från den satsen, att de skilda menniskoracerna genom stigande bildning till sin fy- siska beskaffenhet förändras, äfven antager en gradvis skeen- de omformning af hufvudskålens bildning, under det andra förfäkta kraniets oföränderlighet, så framt ej raceblandning äger rum, har man häri trott sig finna ett bevis för otillför- litligheten af de konklusioner som grundas på kraniemätnin- gar. Men huru än denna principiella fråga må afgöras, så har dock forskningen redan nu ovedersägligen ådalagt, att en olikhet i kraniets bildning hos skilda folk förefinnes, hvil- ken under århundradens förlopp ger sig tillkänna såsom kon- stant typ. Det tillhör derföre den vetenskapliga forskningen att utreda och förklara orsakerna till dessa typiska åtskilna- der. På samma sätt, då C. von Haartman i ett bekant före- drag inför finska Vetenskapssocieteten för 30 år sedan!), vid en kraniologisk jämförelse mellan karelare, savolaksare och tavastländingar, trodde sig böra förklara de sistsnämde för de enda representanterne af den rena finska typen, så kan blott en fortgående vetenskaplig undersökning utreda de tre ') Carl v. Haartman, Försök att bestämma den genuina racen af de i Finland boende folk som tala finska. Acta soc. scient. Fen- nice II 845. 86 stammarnes anatomiska förhållande till hvarandra och gifva tillfredsställande förklaring öfver den stora olikhet som skiljer tavastländingen från de begge andra grenarne af vårt folk. Första steget till en dylik undersökning är materialets sam- lande och noggranna bestämning. Då hvarje anatom, som egnat sin uppmärksamhet åt hithörande ämnen, försäkrar Oss, att lapparnes hufvudskålsbildning så väsentligen skiljer sig från finnarnes, att man ej gerna kan hänföra dem till samma folkstam, under det att språket vittnar om den mest inner- liga och genomgående öfverensstämmelse, så stå vi äfven här inför ett faktum, som sannolikt endast af den jämförande anatomin och kraniologin kan utredas. Kasta vi en blick på de resultater denva nya forsk- ningsgren vunnit med afseende å Europas urbefolkning, så äro dessa ganska lärorika. Det är bekant, att man på språk- liga och antikvariska grunder velat tillerkänna finska folk rollen af att ha varit Europas förste innebyggare, icke blott i Skandinavien, Finland och Ryssland, utan äfven i Italien, Sydvestra Frankrike, Spavien och en del af Britannien. Man har i Ibererna och dessas efterkommande Baskerna trott sig finna en kvarlefva af denna finska eller turanska folkstam, hvilken skulle utbredt sig öfver södra Europa såsom lapparne i norden. Denna mening omfatta bland andra forskare Arndt, Rask, Keyser m. fl. Nu ha visserligen de språkliga bevisen för ett dylikt antagande alltmera förlorat sin kraft, och hvar- ken Lucien Bonapartes sammanställning af Baskerna med de ugriska folken eller några engelsmäns försök att tyda etruskiskan ur finska språket och mytologin kunna tillerkän- nas vitsord. Men äfven utan att direkt beröra oss, har dock frågan ett stort historiskt intresse, och för vetenskapen är det af allmännare betydelse, att den språkliga skiljaktighe- ten motsvaras af genomgripande olikhet äfven i fysisk bild- ning. Franska lärde såsom Broca, de Belloguet o. a. hän- visa på den bestämda raceskilnad som äger rum mellan be- folkningen i sydvestra Frankrike, det forna Aquitanien, och öfriga departementer. Denna skilmad är så stor, att bland 1000 militärpligtige i nämda landsdel 189 förkastas såsom 87 odugliga till krigstjenst på grund af fysisk underlägsen- het, då åter i norra och östra delarne af Frankrike endast 23 af 1.000 röna samma öde. Befolkningeni det förra Aqui- tanien är i allmänhet kort, med svart hår och mörka ögon, då deremot öfriga delar af landet, der en stark uppbland- ning med kelter och germaner ägt rum, hafva en kraftigare, mera högvext befolkning, som utmärker sig genom blondt hår och ljusa ögon. Dessa egendomligheter motsvaras äfven af skiljaktigheter hvad hufvudskålsbildningen beträffar. Ända ifrån de gamla ligurerna i Italien, hvilkas efterkommande i de liguriska bergen ännu 1 dag i afseende å hufvudskålsbild- ning skilja sig från öfriga italienare, genom södra Frankrike och till Baskerna, framträder en brachykephalisk race, skild från en doliehokephalisk. '”Thurnam anser sina forskningar i sydvestra England gifva vid handen, att i det gamla Britan- nien funnits två särskilda racer: en dolichokephalisk förbun- den hufvudsakligast med stenperioden och begagnandet af aflånga grafvar, samt den andra en brachykephalisk, som betjenat sig af bronsredskaper och begrafvat sina döda i runda grafvar. !) Som bekant har Nilsson i Sverige förbun- dit stenåldern med ett brachykephaliskt finskt folk. Senare forskare ha icke gjort så bestämd skilnad mellan den s. k. sten- och bronsåldern i Sverige och England, utan låta dem småningom öfvergå i hvarandra, äfven inom samma folk. Dock tillskrifver Barnard Davis de kortskalliga kranierne i England och Irland den gaeliska stammen, ehuru han der- jämte anser en inflyttning af Iberer till sydvestra England för högst sannolik. I hvilken mån kunna vi nu i vårt land bidraga till lösningen af dessa frågor, som för närvarande sysselsätter den förhistoriska forskningen i Europa? Universitetets anato- miska museum har genom prof. von Bonsdorffs förtjenstfulla bemödanden erhållit en värdefull samling af 140 finska kra- nier, som redan uppmärksammats och uppmätts af tvenne ') Memoirs of the Anthropological society I, jf. Barnard Davis Crania Britannica I s. 230. 6 88 utländske forskare; tillsammans med främmande kranier och gipsaftryck stiger antalet numror till ungefär 200. Med den utveckling kraniologin numera vunnit är detta material dock att betraktas endast såsom en början, isynnerhet då bland "de befintliga kranierna ingen med säkerhet kan tillskrifvas någon äkta karelare och blott en enda med bestämdhet an- gifves såsom lapsk. Samlingen är i detta hänseende vida sämre lottad än mången enskild forskare i utlandet, att ej tala om de rikhaltiga samlingarna i våra grannländer, i Stockholm och Petersburg. Petersburgska Vetenskapsakade- mins museum förvarar bland annat äfven en stor mängd kra- nier och fornsaker, anträffade i tsehudgrafvar på Rysslands och Sibiriens slätter och derifrån hemförda af Castrén. Äfven en flyktig bekantskap med den hithörande litte- raturen ger en liflig föreställning om det allvar och den flit, hvarmed de kraniologiska studierna numera bedrifvas. Så har R. Owen beskrifvit 266 kranier (Catalogue of the osteolo- gical series of the museum of the royal college of surgeons of England 1853), S. G. Morton och Aitken Meigs (Cata- gue of the Philadelphia collection of skulls. 1857) 1035, G- Williamson (Observations on skulls; i Dublin Quarterly jour- nal of medical science. 1857) 600, K. E. von Baer (Nachrich- ten uber die ethnographiseh-eraniologische sammlung der Aka- demie der wissenschaften zu S:t Petersburg; i Mélanges bio- logiques, Tome III 1858) 355, J. van der Hoeven (Catalo- gus eraniorum diversarum gentium. Leiden 1860) 171, C. G-. Luce (Verzeiehniss ethnogr. und. anthropologiseher gegen- stände. Wien 1860) 96, A. Weisbach (Beiträge zur kennt- niss der schädelform österreichischer völker. Wien 1867) mera än 600 skallar i Wiener samlingen, A. Bogdanoff i Moskva (1867) öfver 400 kranier i det museum som tillhör société des amis de la nature, Prunerbey (Résultats de Cra- niométrie, i andra bandet af Mémoires de la soc. d'anthro- pologie i Paris) 500, Sir J. Barnard Davis (Thesaurus era- niorum, London 1870) 1540 0. s. v. Detta gör redan mellan 5 och 6 tusen kranier, som i dessa arbeten beskrifvits, hvar- till komma sådana sammelverk som de af Blumenbach (De- 89 cades craniorum), af CO. G. Carus (Atlas der cranioscopie, 1845; neuer Allas, 1864), af Barnard Davis & John Thur- nam (Crania Britannica, 2 voll.), af Kriegll (Verzeiehniss der in dem museum der Senckenbergschen naturgeselschaft auf- gestelten sammlungen etbnographisher gegenstände. Frank- furt 1853), af Welcker (Uber wachsthum und bau des mensch- lichen sehädels. Wien 1862.) Musée Vrolik (Catalogue de la eollection d'anat. hum. comp. et pathol. de MM. Ger. et W. Vrolik. Amsterdam 1865) m. fl., samt otaliga specialafhand- lingar, dels införda i tidskrifter, dels särskildt utkomna. För att med någon framgång kunna deltaga i det vetenskapliga arbetet på detta område, synes det derföre oundvikligt att i betydlig grad öka samlingen af kranier i universitetets ana- tomiska museum, ej blott med kranier som tillhört finnar och lappar, hvilka ligga oss närmast, utan äfven med dylika från ryska Karelen, Estland och öfverhufvud de finska folken i Ryssland. Då likväl en insamling af kranier för museets räkning sannolikt kommer att medtaga en längre tid, i synnerhet om man önskar erhålla hvarjehanda upplysningar angående här- komst, ålder m. m. för de personer, hvilka de i lifstiden till- hört, torde det vara skäl att under tiden äfven på annat sätt hos oss deltaga i den kraniologiska forskningen. En af de mest brännande frågorna inom denna utgör som bekant för närvarande den om nordtyskarnes möjliga uppblandning med finska elementer. På detta vis har vetenskapen satts i nöd- vändighet att bestämma, hurudan den finska typen öfverhuf- vudtaget är, och det synes sjelffallet, att ingen väl borde vara närmare än vi sjelfva att lemna svar på en sådan fråga. På den kongress för förhistorisk forskning, hvilken samman- träder i Budapest sommaren 1876, kommer utan allt tvifvel detta spörjsmål att ställas till den nordiska forskningen, så mycket mera som enskilda vetenskapsmän i utlandet genom samlande af uppgifter från vårt land bereda sig på en all- varlig belysning af ämnet. Lyckligtvis ha de af Virchow sistlidne sommar anstälda mätningar på lefvande personer i vårt land ådagalagt, att det allmänna resultatet af dylika i 90 det allra närmaste öfverensstämmer med kraniemätningarnes. Genom en omsorgsfull mätning af ett större antal personer, hvilka bevisligen tillhöra de särskilda finska stammarne i vårt land, kan sålunda den allmänna typen för en hvar af dem bestämmas och resultatet senare kontrolleras genom mätningar på kranier. Redan den folkliga och allmänt gängse föreställningen skiljer mellan tavaster, savolaksare och karelare såsom till språk, seder, lefnadssätt, utseende och äfven härstamning skilda från hvarandra, ehuru de alla inbegripas under be- nämningen suomalaiset. En hvar af dessa tre grupper bör derföre särskildt undersökas på de orter, der språket och öfriga förhållanden antyda att befolkningen trognast bibehål- lit sin egendomlighet. Då kusttrakterna mest varit under- kastade främmande inflytelse, och de forna landskapsgrän- serna icke mera motsvara folk- och språkgränserna, torde man böra söka de mest oblandade tavastländingar i nej- derna från Vesijärvi och södra Päijäne inemot Tammela, Urdiala, Tammerfors och Ruovesi. De rena savolaksarne torde förekomma från sydligaste delen af Saima vatten- draget öfver S:t Michel och Nyslott till Kuopio och Iden- salmi. BSavolaksisk dialekt talas väl både vester och öster om detta område, men man torde icke böra lemna den gamia landskapsindelningen utan allt afseende, då denna utan tvif- vel har sitt historiska berättigande. För att bestämma de rena karelarne blir det, åtmistone då man utgår från språk- lig synpunkt, nödigt att hufvudsakligen söka dem på östra sidan om Finlands gränser. Blott i Salmis, Impilaks och Suis- tamo möter oss sydkarelska, från Suojärvi norrut vidtar den nordkarelska dialekten. En hvar af ofvan nämnda tre huf- vudgrupper torde böra bestämmas genom mätningar af 2 å 3 hundra individer, hvarvid tillika kroppslängd, färg på hår, ögon, ansigte, öronens, läpparnes, händernas bildning m. flera uppgifter enligt särskildt schema, för en hvar med noggrann- het bör antecknas. För instundande sommar torde en uppgift af denna be- skaffenhet mer än väl taga en persons arbete i anspråk, då 91 det tillika är oundgängligt att i någon mån göra sig förtro- gen med litteraturen i ämnet. Det etnografiska materialet i vårt land för kraniologin är dermed likväl icke uttömdt. Re- dan länge har man betecknat de s. k. kaimulaiset i norra Österbotten såsom skilda från den öfriga befolkningen; språk- och historie-forskningen har gemenligen uppfattat dem såsom en gren af savo-karelare, ehuru utan att anföra till- räckliga skäl. Varelius räknar till detta område en sträcka längs den Österbottniska kusten, ungefär från Kalajoki till Tornio. Nu är förhållandet, att befolkningen särskildt i Kemi elfdal är vida resligare och kraftigare än i andra trakter, hvarjämte den utmärker sig genom ett fördelaktigt yttre. De kranier vårt museum äger från dessa nejder gifva sig också vid första anblicken tillkänna såsom väsentligen olika den finska typen för öfrigt. Det blir derföre en särskild upp- gift för den kraniologiska forskningen hos oss att bestämma denna egendomliga folkgrupp inom den finska stammen, som hittills mig veterligen icke i tryck blifvit uppmärksammad från kraniologisk synpunkt. Slutligen hafva vi den lappska gruppen, hvilken genom sin aflägsenhet är svårast tillgäng- lig. För en fullständigare undersökning af lapparnes hufvud- skålsbildning erfordras talrika mätningar både inom Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Antalet af redan samlade och undersökta skallar, isynnerhet af de många som tillhöra Ka- rolinska institutets samling i Stockholm, har dock varit så stort, att man redan trott sig med temmelig noggrannhet kunna bestämma deras allmänna typ, helst denna är i hög grad karakteristisk. ÅA andra sidan framhålles, att lapparne till stor del numera måste anses för ett blandfolk, uppkom- met genom förbindelser med deras grannar. Den etnogra- fiska och kraniologiska forskningen hos oss torde derföre bäst se vetenskapen till godo, om den riktar sin uppmärk- samhet på de lappar, hvilka bebo den rysk-lappska halfön, hvarest invånarne antagligen trognast bevarat sin ursprung- liga karakter. Huruvida en undersökning äfven i dessa nej- der kan verkställas instundande sommar, öfverlemnar jag till societeten att bedöma. 92 Sker en omsorgsfull uppmätning af några hundrade ta- vaster, savolaksare och karelare, och möjligen dertill ännu kväner, och framhållas de vunna medeltalen, bestämda sär- skilt för manliga och kvinliga individer, i deras förhållande till den kraniologiska forskningens resultater öfverhufvud, så har från finsk sida gjorts hvad man med skäl af oss kan vänta. Att föra den vetenskapliga undersökningen ännu längre ge- nom noggrannare kraniologisk betämning af de finska folken i Ryssland, är en uppgift, hvars lösning genom finska for- skares bemödanden väl icke bör anses såsom en för mycket sangvinisk förhoppning. 93 En finsk konstidkare. Johan Jakob von Bilang är väl rätteligen att räkna bland dilettanterne, på hvilka förra seklet är så rikt, men då hans konstfärdighet var af ovanligare slag och synes hafva nått en betydande utveckling, har jag trott mig böra meddela hvad jag vet om honom, under förhoppning att hans verk- samhet törhända skall fullständigare belysas af någon annan. Han föddes 1739 troligen i Österbotten, der fadren den tiden var anstäld såsom fänrik vid Österbottens regemente. Slägten kunde redan då anses som finsk, ty farfadren hade va- ritkommendant på Kastelholm, och dessutom var Johan Jakobs mor, Anna Lovisa Wendelia, en prostedotter från Christina socken. Han ingick vid militären och sökte sig, följande slägtens traditioner, i utländsk krigstjenst. Han hade haft en farbror i rysk, en i ungersk, en i tysk och en i fransk tjenst. Det var sannolikt under sin vistelse som löjtnant i fransk tjenst han lärde sig skulptera i elfenben, och måhända var det straxt efter hemkomsten han 1765 begynte den ena af de två elfenbensreliefer, som han benämnde ”Les quatre saisons et La promenade au bord de la Bellevue” samt ”Le repos du berger et du troupeau.? Att döma af koppar- stieken, som C. G. Gillberg och Heland utfört efter dessa ori- ginal, voro taflorna vidpass en half aln långa, och man kan tänka sig hvilken möda land- och vattenstycken i ett sådant material måste hafva kostat. Han afslöt sitt arbete först trettio år senare eller 1796. Hvilken teknik han dervid an- vändt är mig obekant, liksom ock hvar originalen kunna be- finna sig. Sannolikt voro de utförda icke blott i relief, utan ock sgraffito, men i alla fall måste deras förtjenst hafva varit icke ringa och förskaffat konstidkaren anseende hos samtiden, eftersom de ansågos förtjenta af att stickas ikoppar. +) +) Legenden på den förrnämnda gravyren har benäget medde- 94 För resten är samme von Bilang icke alldeles okänd i Sveriges politiska historia. Han var kapten vid Söderman- lands regemente, då han bivistade Riksdagen 1778—79 och i Riddarhuset framkom med en motion i högst liberalt syfte. Den gick ut på att fastställa en viss termin för bevillningen, på det att denna, då riksdagarne numera icke voro periodiska, ej måtte anta natur af stående skatt. Ehuru fullkomligt i den då gryende oppositionens anda, vann von Bilang ingen kredit med sitt andragande, emedan han var ansedd för en pensionerad agent hos ryske och österrikiske ministrarne, och man i hans uppträdande vädrade deras sträfvan att återställa det gamla riksdagsväsendet. Är det sant hvad Fersen i sina memoirer berättar om honom, kan man väl tro både det ena och det andra. Enligt Fersen skall von Bilang hafva er- hållit en summa penningar af konungen och dermed förmåtts att återtaga sin motion, hvarefter han afrest till hemorten. Par år senare erhöll han sitt afsked och bosatte sig i Hel- singfors, der han dog 1803. C. G. E. lats mig afhr Direktor A. F. Soldan efter ett kopparstick i glas och ram uti en bondgård i Skå socken å Drottningholm. Den har föl- jande lydelse: Les quatre saisons et La promenade au bord de ta Bellevue, gravé d'aprés le tableau original de méme grandeur, sculpté en ivoire par M.le Capitaine et chevalier Jean Jacques de Bilang natif finnois, commencé Y'année 1765 avec son Pendant ci-joint en copie et fini 1796. Gravé par C. G. Gillberg. ”Les quatre saisons” äro fyra allegoriska personager i hörnstyckena, medan bilden utgöres af en väg utmed stranden och utsigt öfver hafvet med slottbeprydda små holmar och fartyg. 95 Om bindevokalen i Finskans lånord. Af Aug. Ahlqvist. Såsom bekant kallar man 1 finska grammatiken för bin- devokal vokalen i ordstammens utljud, hvartill ändelserna omedelbart ansluta sig. I finska språket finnes ej ett enda ord, som ej skulle hafva en sådan bindevokal. Hvad nomi- nerna beträffar, förekommer den i största delen af dem redan i nominativen, såsom t. ex. i orden: musta, tyttö, tukku, risti. Från en del har den nötts bort i nominativen och kommer fram först efter det en ändelse blifvit vidfogad; sådana äro t. ex. morsian, sairas, ilves. I tvåstafviga ord öfvergår e såsom bindevokal i nominativen till z, men återkommer i sin rätta gestalt, så snart en ändelse vidfogas, såsom i or- den: sormi, tuli, tuppti. Finskan har lånat en stor mängd ord, i synnerhet sub- stantiver, ur andra språk, förnämligast ur svenskan, ryskan och litthaniskan. Men i dessa språk herrskar icke nyssbe- rörda lag om bindevokalen; tvärtom är ordets utljud i dem oftast konsonantiskt. Huru bär sig nu finskan åt, då det assimilerar ett sådant ord? Svar: detta språk måste, bland annat, dertill foga en utljudande vokal, som motsvarar binde- vokalen i dess egna, genuina ord. Hvilket är då det ljud, finskan begagnar i egenskapen af en sådan bindevokal? I nyare tid och allmännast vokalen Zz, såsom t. ex. i orden: kaali, kyökhkt, läski, lyökkti, malli, munkki, mwuri, nappi, palli, rippt, risti, tappi, tunti, tuoli, tuoppi, vouti, vuovi, yrtti; eller i de trestafviga (hvilkas originalord äro tvåstaf- viga): ankkuri, ämpäri, äyskärt, enkeli, killinki, kupari, luostari, pyöveli. Men uti många i äldre tider upptagna lånord befinnes språket såsom bindevokal hafva begagnat äfven vokalen a (ä). Sådana ord äro t. ex. aatra Il. aura, kulta, kuokka, O 96 lanta, läävä, leipä, lina, måärä, nauta, naula, nuora, pata, piispa, polsta, pura, raippa, raja, ranta, räähkä, rieska, rokka, ruoska, ruuna, sarka, sauma, siima, sika, sukka, tina, torppa, tuwma, vaaka, vina, voura. Af tvåstafviga originalord hafva förmedelst a (ä) såsom bindevokal erhål- lits t. ex. följande trestafviga: aurtua, hunaja; kasakka, simpukka, tiakka, tiärikka, vunukka; arina, akana, aluna, kumina, pakana, sarana; antura, kassara, kypärä, tappara, kattila, kynttilä, satula. Äfven vokalerna u och o anträffas i äldre lånord så- som bindevokal; den förra t. ex. uti orden: hattu, joulu, lukku (lukko), papu, satu (af ryska car), turku, välly; den sednare t. ex. i orden: airo, juusto, kukko, lukko (lukku), pelto, repo, saatto, sakko, tuhto, tullo. Det hittills sagda gäller sådana främmande ords assimi- lering, som hafva ett konsonantiskt utljud. Angående de med vokal utljudande kunna här äfven några vinkar med-. delas, men ej någon fullständig utredning lemnas, emedan de i det svenska folkspråket, "”derur finskan lånat de flesta af dem, äro underkastade långt större förändringar än de konsonantiskt utljudande. Följande äro de iakttagelser, hvil- ka från detta område nu kunna meddelas. 1) Det svenska ordets utljudande a förblir stundom oförändradt i den finska gestalten, såsom i orden: ankka, herra (fornsv. och folkspr. heerra, herra), kaura (hagra), likka, tiima (timi, tima), tupa (stufva, stöfa). 2) Det svenska ordets utljudande a öfvergår i finskan till u (y), t. ex. i följande: arkku, hamppu, kakku, kannu, katu, ketjut, kirnu, kirstu, kurkku, kärryt, lanttu, lyhty, miilu, pannu, påärly, trappu. Detta u har ursprungligen haft en deminutiv betydelse, såsom ännu tydligen framgår ur namn, sådana som: Annu, Greetu, Kaisu, Liisu, Leenu, Maiju, Biiku. 3) Det svenska ordets utljudande a öfvergår i finskan stundom ock till o, såsom i orden: ahjo, kirkko, lato, melto, viikko (vika). 4) Det svenska ordets utljudande e motsvaras i finskan 97 mången gång af i, såsom uti orden: kahvi, vouti, pesti. I trestafviga ord har finska språket i utljudet bevarat det ur- sprungliga z, som i den moderna svenskan öfvergått till e, såsom i orden: helvetti, mestari, suutari, viisari. 98 Om finska ordet pelto. ATA ur Ahlqvist. Finnarnes älsta sätt att bruka jorden var att bränna marken och den derpå växande skogen. Detta odlingssätt är ock det första, jägaren eller nomaden griper till, då han begynner att af jorden kräfva sin föda, det är det första der- för, att det erfordrar så litet arbete och lemnar frukten der- af så hastigt Svedjebruket var ännu så nära vår tid som för några generationer sedan i mellersta och nordöstra Fin-. land nästan det enda sättet att bruka jorden, och äfven i södra Finland, om ock åkerbruket der är äldre, har svedje- bruket utgjort det medel, hvarigenom menniskan kunnat af- lägsna skogen från det närmaste granskapet af sin boning och förmått jorden att bära frukt åt henne. Man kan således ej heller förundra sig deröfver, att Finnarne, hvilka jemförelsevis sednare och af grannarne i söder och vester lärde åkerbruket, af dessa äfven lånade namnen på alla till detta odlingssätt hörande redskap, såsom t. ex. aura, sahra, kuokka, sirppt. Lånadt är äfven sjelfva akerns namn. Ordet pelto ansåg redan Porthan för ett ger- maniskt lånord (Feld, fält), hvilken mening han uttryckli- gen uttalar i ett af sina arbeten (Porthans Skrifter, 1 D. s. 27), och medelbart bekräftar 1 ett annat (Skrifter, 5 D. ss. 13, 14) derigenom, att han icke anför detta ord bland de benämningar från jordbrukets område, som han trodde vara ursprungligen finska och till hvilka han hänför flera uppen- bart främmande ord. Äfven sednare forskare hafva ansett ordet pelto för ett lånord. Så mycket mera väcker det för- våning, att en vetenskapsidkare nyligen framträdt med på- 99 ståendet, att ordet pelto ej är lånadt, utan genuint finskt, hvarmed han naturligtvis haft det patriotiska syftet att åda- galägga, att Finnarne från uråldriga tider varit åkerbrukare. Detta påstående stöder han förnämligast deruppå, att finskan, enligt hans förmenande, i lånord ej begagnar o såsom binde- vokal, i hvilken egenskap denna vokal förekommer i ordet pelto, och att f£ i lånorden öfvergår uti Finskan till », ej till ps; hvaraf följer att pelto ej kan hafva uppkommit af feld. Dessa bevis hålla dock vid närmare granskning ej streck. I en uppsats, som här närmast föregår denna, har författa- ren, såsom han tror, tydligt nog ådagalagt, att vokalen o icke sällan anträffas såsom bindevokal 1 finska lånord. Bin- devokalen hindrar således ej ordet pelto att vara af främ- mande, icke-finskt ursprung. Detsamma gäller äfven om p i dess anljud. Påståendet att /£ i lånord skulle öfvergå en- dast till v, grundar sig på en ytlig iakttagelse. Tvärtom hafva vi i finskan en mängd ord, i hvilka detta främmande ljud anträffas vara öfvergånget till p. Detta är fallet t. ex. i anljudet af orden pesti, perjantat, paasto (i fall detta sist- nämnda ord ej anses komma af ryska mocTtt); 1 inljudet af orden Tapani, jumpru; i utljudet af ordet repo (af fornn. refr, vid hvars upptagande Finskan äfven, märkvärdigt nog, begagnat o såsom bindevokal); i anljudet och inljudet af ordet porstupa (af fornn. forstéfa). På samma sätt öfver- går äfven i estniskan det germaniska / ofta till p, t. ex. i orden prit (frei, fri), Prantsus (Franzose), preili (Fräu- lein), prouva (Frau), plek (Fleck), prisk (friseh, frisk), pru- kost (Frähstäck, frukost). Alldeles på samma sätt som i dessa ord har £ i ordet feld öfvergått till p, och Finnen så- lunda fått sitt ord pelto. Den forskare, som kommit fram med påståendet om ifrågavarande ords genuint finska härkomst, har äfven trott sig kunna ådagalägga dess ursprung. Enligt hans åsigt är pelto identiskt med poltto, hvilket ord på samma sätt som det till betydelsen beslägtade palo, Finnarne hade kommit att begagna såsom namn på en odlingsmark af den orsak, att deras älsta jordbruk ju ej var annat än markens brän- 100 nande eller svedjande. Denna hypotes är dock hvarken san- nolik eller sanningsenlig. För det första uppodlas en åker (pelto) ej förmedelst markens svedjande. För det andra är det svårt att förstå, hvarför icke ordet palo likaväl kunnat öfvergå till benämning för åkern, då det ju begagnades så- som namn på en genom svedjande gjord odling och då en sådan i språket ändå hade en mängd andra benämningar (kaski, huuhta, halme 0. a.), hvartill kommer att poltto icke har och sannolikt aldrig haft betydelsen sved eller svedje- land, såsom palo har det. Och för det tredje är det ur lin- guistisk synpunkt svårt att fatta, huru o i ordet poltto kun- nat förvandlas till e och det dubbla tt utan orsak förmildras till enkelt £, samt hvarför ej ordet poltto rätt och slätt kun- nat nyttjas såsom åkerns namn, utan att deraf våldsamt till- krångla gestalten pelto. Men, säger vår forskare, pelto heter i estniskan pöld; och då vårt poltan i detta språk motsvaras af pöletan, så är det klart, att såsom pöld der härledes från pöletan, på samma sätt härledes här pelto (som ju ursprungligen varit polttoy från ordet poltan. Men här förekommer åter en li ten omständighet, som nämnde forskare ej varseblifvit. Från ordet pöletan, som är trestafvigt, kan något nomen actionis med ändelsen -0 (-u) ej afledas (lika litet som man i fin- skan t. ex. ur ordet kolotan kan härleda ett substantiv ko- lottu ell. kolotto), och om äfven delta vore möjligt, vore dock förkortningen af pölett till pöld omöjlig. Det estniska substantivet pöld är sålunda lika främ- mande för det estniska verbet pöletan som det finska sub- stantivet pelto är det för det finska verbet poltan. Men, invänder en forskare af det ofvannämnda slaget, ordet pelto kan ingalunda vara identiskt med pöld, emedan det estni- ska ö i finskan motsvaras af o, till följe hvaraf den finska gestalten af pöld rätteligen vore polto. Härtill svara vi, att estniskans Öö i vårt språk ganska ofta motsvaras äfven af e, såsom t. ex. i orden: köhn kehno, kölban kelpaan, möla mela, mörd merta, nöu neuvo, öht ehtoo, pödr petra, pöhk pehku, pörand permanto, pörgel perkele, pörn perna. 101 Och sålunda är ordet pöld alldeles identiskt med or- det pelto, och båda hafva sitt gemensamma ursprung i det germaniska feld, fält, hvaraf äfven ungerska föld är en magyarisk gestalt. 102 Tabeller för reduktion af barometer- och psykro- meter-observationer. Efterföljande tabeller äro afsedda att tjena till hjelp- reda för dem af Vetenskaps-Societetens observatörer, hvilka önska sjelfva beräkna sina meteorologiska observationer, men möjligen sakna tillgång till andra utförligare tabeller i äm- net. De grunda sig på formler, som finnas anförda 1 den af direktorn för fysikaliska central-observatorium i S:t Pe- tersburg utgifna ”Instruction fär meteorologische Stationen”, I tabellerna förutsättes, att barometerhöjden är angifven i millimeter och temperaturen enligt Celsii skala. Angående deras inrättning i öfrigt och deras användning må följande upplysningar här meddelas. I. Tabell för reduktion af barometer-observationer till 02. Denna tabell anger den korrektion, som, med afseende å qvieksilfrets och messingsskalans olika utvidgning genom värme, bör fogas till den observerade barometerhöjden för att finna den mot samma lufttryck svarande barometerhöj- den vid 0? temperatur. I första kolumnen uppsökes instru- mentets temperatur, hvilken angifves af den vid barome- tern anbragta termometern; de följande kolumnerna inne- hålla motsvarande korrektioner för olika barometerstånd. Emedan barometern antages befinna sig 1 ett boningsrum, der värmen icke är alltför varierande, upptager tabellen en- dast temperaturgrader från + 8? till -F 259. Korrektionen är i dessa fall alltid negativ, d. v. s. den bör subtraheras från det observerade barometerståndet. (För köldgrader vore den tvärtom positiv.) För det här afsedda ändamålet är det nog, om temperaturen är afläst på '/, grad när, och någon interpolation behöfver vid tabellens begagnande ej användas. Exempel: Observerad barometerhöjd 755,7, instrumen- tets temperatur + 18,0. Emot denna temperatur svarar i 130 kolumnen 760 mm. talet 2,2. Alltså är det till 0? reduce- rade barometerståndet 755,1—2,2 = 753,5 mm. H. Psykrometer-tabeller. Med tillhjelp af dessa tabeller kan luftens fuktighet beräknas, då man samtidigt observerat tvenne termometrar, den ena torr, den andra fuktig. ”Tryc- ket af den i luften innehållna vattengasen, hvilket mätes af en qvicksilfverpelare af vissa millimeters höjd, benämnes absolut fuktighet, och dess förhållande till det tryck, som skulle ega rum, om luften under den för tillfället rådande temperaturen vore fullständigt mättad med vattenånga, kallas relativ fuktighet. Vid beräkning af den absoluta fuktighe- ten begagnas de å sidd. 106—109 meddelade tabel- lerna Å och B, af hvilka den förra kommer i användning, då den fuktiga termometern utvisar en temperatur under fryspunpten, och den sednare, då temperaturen enligt samma termometer är öfver fryspunkten. Venstra sidan af hvardera tabellen anger vattengasens högsta möjliga tryck (e) i milli- meter för hvarje tiondedels grad af den fuktiga termome- tern. Från detta maximitryck afdrages en qvantitet £, be- roende af temperaturskilnaden (t—7t”') emellan den torra (t) och den fuktiga termometern (£”'), till hvilken qvantitet dock dessförinnan böra fogas två små korrektioner, den ena q för : barometerståndet, den andra w för temperaturen. Högra si- dan af samma tabeller A och B upptager afdraget f£ för hvarje tiondedels grad af differensen t—1" äfvensom de båda korrektionerna q och w, hvilka sistnämnda dock i de flesta fall kunna lemnas utan afseende. Den absoluta fuktigheten (a), uttryckt i millimeter, erhålles nu genom formeln a=e—(f+t9+W): När a är funnen, kan den relativa fuktigheten r, ut- tryckt i procent, beräknas med tillbjelp af tabellen C. Då man här i den rad, som motsvarar torra termometerns af- läsning, uppsöker den gifna absoluta fuktigheten, finner man procenttalet för den relativa fuktigheten öfverst i samma kolumn. Emedan temperaturen här fortgår endast efter hela grader och procenttalet efter tiotal, erfordras vid tabellens begagnande i allmänhet interpolation och det såväl i horizontel 7 104 som vertikal rigtning, en olägenhet som ej kunnat undvikas, utan att gifva tabellen en mångfaldt större utsträckning. Tabellerna ÅA och B erfordra deremot ingen interpelation och torde derför för sitt ändamål befinnas tillräckligt be- qväma. Exempel 1. Gifna: Torra termometern t£= — 692,3 Fuktiga 3 UED, GE TTEL= HIS Barometern 767 mm. Med dessa data finnes ur tab. ÅA: C-2:0 ä=10:6 p = 0,0 WE00 i 9 + w = 0,6 hvaraf absoluta fuktigheten a = 2,6— 0,6= 2,0 mm. Med t= — 6,3 och a = 2,0 gifver nu tab. C för relativa fuktigheten Värdet. di ud 9/y Ex. 2. Observerade qvantiteter: t£—=-F 222,8, t'—-F 159,6, barom. = "742 mm.; alltså t —1' ="792,2. Tabellen B gifver ZE VUNNA 9 ===051 w = 0,1 4,3 hvaraf 0- l3,2 — 4,3 — 8,9 mm. För t=- 22,8 och a =38,9 erhålles nu ur tapp. C PEXLINNG Anm. Tabellen C kan, om man så vill, helt och hål- let undvaras och relativa fuktigheten omedelbart beräknas så- lunda, att absoluta fuktigheten divideras med det värde af vattengasens högsta tryck, som enligt tabellerna A och B motsvarar torra termometerns afläsning. I de båda sist an- io a . 0 förda exemplen finner man enligt denna metod r = = = INA bä 8,9 sd . och 7 =>; — 43"/,, öfverensstämmande med de ur tab. C härledda värdena för den relativa fuktigheten. L. Lf. 105 Tabell för reduktion af barometerobservationer till 0? temperatur. ——-—2?2 2 -- 2 2? 2- 2? 222-22" 2X?---?- "2-2 ? X = 222=so————r&— > c rr OMANARMMHININMORrtdARPPOAOMEA AN MM HH <H 10 DO BT 0MMRABROr rm ANA ENE NES (FYREN FRIES INT OSEENE VV SSA EV VEN KA GV ASIEN LINNE EE OKCES TLS ESS: La fe II SNI a EN I EN I ÖR Sen ee nn PÅ ET RU RA NE UR PH pa RR (OT GT GV GL IGTIGVIGT GT GVIGN GL GL GV GY GYLGY G) CEICD CE Om rm QR M M HIN OBOOrAMMOD AMMA MMHNNLRFAAWMARBDOAr ANA ra RV AL IR ORT BG vr RN ER REORRE RT VN NA EA ENE FEN RESTEN OR ESN I ISS OTRS ENS TSNE CV EN TEN EN JEN SINE EN SER MANA rInRMHUTnKRUEPAmRAENRNNRANRMNRNANRNNANRNANNNRNNRA MMMM Ör rm CV CUM HI HAIDTOO TTSOOIEN TO rr CULT 6 SSH OO ORTER SO ma NE EV ESS ENT FNS LENI TSE [DER (SL YR RAL a EL > VAR NL po FAL VET a FRE Vr Le Kp TK NSL 2 BT RT 2 VET SKIL VN na JR RCS CT IG SS MET I tä ar spe rn Ja pott HR IR rn RET NOV PU VPN PRE ENIRO) AFC ENE FSE OVE HAS AAA AA os rr SERNER NAWNNNRNNDNDNN VMA MA LJ TS Om QR MM HI H10 NN Orr AMOmRODOOM=- NN MM eh «Hi SBSOrrommbe ATEN SE ENS OS ER ONT SNES IGEN FNS RITATS NESSER EN! ÖRE AEA ESTELLE, CEST NI ESA FNTVINEE SS TRON FYN "(ES OÖOMAMAMMAMAÄNnNnAnnAnNHrAnAÄMUHUHARNRNRNRARARANRNAR ARN ARNA NRA NANANN MA HO rMAM ANA MH «HI 1r019 BB Or oOhmMmhOr-N AN MH HNABSrroALRARO ford LJ sn > - [a ne Land fn fa € Aa ne [a n (ad Lod KS - - rn rn - ( - - kad (a - - - ” nn LJ Observerad barometerhöjd i millimeter. TAL0) | 720 | 730 | 740 | 150 | 760 | NO | 1780 | 190 FEN FT TEN NEN ÅN NSL ENED FSE VEN PES FENDER ESS RS LIT EN Lo La SR RE rn Se Oo Am Korrektion att subtraheras från barometerhöjden. a LIN UR mn ST AT RT VET RT RET EL a RE a RR NE NESSLE FET Far VIEN TS EEE EVE OEI en For Frog FY Kra FN Fran EN VET NAR NS RER SETTING, SES SEELE IPREN ER NET ESPEN EN STARR TE SDMAN ES EN: IES MR la Svd arr Sr oo la oa a Moo möss Br ro Av NA ATA HON NE El HO OA 106 A. Tabell för beräkning af Vattengasens högsta tryck = e. ÅNS n SSR ense nn Sr nanna SR Aer naNNa RN SrRRÖRSESSONENENReEEEERENNErÖNANRENENEEENRO AA EES Fuktiga = S m [= 0,9 termom. HN NOD OrrTARA ENYEN Se Omg NER TER, ot INSE MER SLreSHSocoeScKO FHIODAN DOO RET AAA NINA REN SEN TR SR OR SSR. <h AO ADA DO DT VV VM II Car) SO ESRT G VIE SUET TVa p VIA a fett SAmoesÄrrRERSS HAN 20 AVN WD DO > 00-00 Ch CART SSR SARA NPBET SER NV NS NE TS HH 20190 DDT VV AI (> SER DER PR DS EK mn VISE r SARK pv Elg HE NN (på SOIOEESKEESEOESEIKOITRIE NE ER SS SIE NR Sr a ät Te Ira NNE SLR (ren NVS po RCA FS nn UD > VI nå MES EX LARS) MEN ÄN SN, IGN, NEN DR, ee INGA SOECEIOOOBOIOITRIE (SR SET SST a Mö Cr VÄRRE mn VR SA ART rs SNES FRA FST EN Syr FN PV SNETT SEIN 0 TEST RA: VÄNDE Gr FRÖN BAN Tä SRA mHMrrirmi mir num mm AQ Om AQ M HIN DO MO MIM NS REP TS. ER FIP BS TEN Ne VR a FR nn JR ora JR or JR on JR rn En ME nn ll nt OÖ mm CM <H10 BD VO MM ma FNCLESY TEN LAN AR FSTEEN) FUN FN VER LEEDS Lar JR aa FÖR ang JR rn JR na JR rn JE nn (mal (SAG DIRT SY JT VX NNE (ESSEN ONES, SENE TESEN ET ENSO Orm mIMNR HNORKROTTREG (YES RACE AT ro NN NA po VIE ET Eero nd Ua FÖ anna FÅR oa JR rn JR oa JR a JR nn i nn nl EV FANTET: OS DETUR LEN fe EN ERINRAN EA EN MUN ASS ER EK! MEN AE LED LITA SN TREES PAIN SE SE NN, NEN EKS Sm ban FR ana JR ar JR on JR or JR ar JR on MR nn AR ll nd UN SEEN BUS NI ALT sa Vit 7 RET NA EA FÖRLESIER ENS SIEN, SNI SRS ESV ed NER Arm Hr OM DO SNRA SMREKEN IS ER TERS PERU SRA TER PA SVEN EN RM. IGEN EN ED TITS IRONI GV EV GW CL CO NA OH OR <H DO NO rm M OO AM NIAN REN ES CEN LES RK ONT ANAL ES FS IEN RR NM MN ]AN MM MM MA <H <H eV HH WD I rm MM DO AA AN AG CRD UEL SV VR Ve NET I VA VE rn NR NRA MM MM MN <H <H SS ce HH OMM MW 00 - 1 DL ÖREN VD fs NER ra SR VAA NAS RN NAR RN Mm mm om <hH <H ESS PRESSEN TANEN, > INSE ENE PES FNS RT SS VER I KL HR Lr FR Sr LS RER Sa Pr SN DR VAR po ERA, Siv EA NN ]VN MMM MA <H —=H AS Aes Ir Ör En LEA SVARS HKS TERES OSTEN INNER ESFIFN FEGT AN KI NGE 3 vira PÅ jen 107 luftens absoluta fuktighet, då t' Afdrag för temperaturskilnaden. få 2=e| 0.0 | 0,1 | 2 0 OM DIN —-— DO -— DO KR RR VI RE ER - Öm AA CA) MA M hi HO HDDVD DD PURE FEN VINGRNS a FNS TA OMM NANA M Mm <H <H HO HD HDODWN DAM EST OSKNTE TESTEN SIF IINKITENEEN SS mir GL CRTCOSHH AN 0 MI I HI -H TAN SY EYETA EDT JIANG Sera OIAÄPSN SN LSS FIA (NA a ANAMMA YT fä TRNÅ EN SENIEN NEN EV OO mA XMN & M 0M + 0,3 | 0,t | 0,5 | 0,6 | 0,7 ÖL? Te? 00-60-00-52: 00 <H SN > JRR > EA > VA VR > SE rr ar ENG TGL GLID EL T= CCT CU TS-CNOO EA SSR ENS TEN, ENS ER IDEN Se SSh o fPe SKOG GL GCI SN rg SÅ INLINE lt rd Kr DR a FE VET JRC VR fö fe OO --ARAR AMA: =O MOr BAI ANA ENAS KENT SE ORSA SN SRA GR OVE. TI, -EN a I bi NRA DOM MN AN AM M <H (0) Om AM <H 10 DO T 00 i | Barometerkorrektion. (=) [96] D- oo [a De il) oj KL) NES :O Fek H vo|D Ye FRIES o =p Oo HI OO —- Slr Mm (==) (Se) D- (ce) NAN D- > ” DOO AMrmIr An AMN 0 FE rr TR (VA pA RS SN IC RN ER ps (EJ) (ENE ttttttt OO0O000O0OrM- HA (JE SE ER VER EE RV nl [Jä(>) (Jä) EN ua +ttttt (IE) NERE) FNL TNE KEN HUSS APLE NILEN SL STEN SE OSSsoOoSEEeEBET (JA) (ec) (ENE aa CP PIE kd Ja) NR TIFSTITEN SIOSSOCOEELEG OO0O0D0M00---— pm — CVC gr IG OEP SER nuge nn ES (ED [Em ia) BEN) Ta IH a HC) | a DOM Mm Ar nr rn ON Unleset nl EA red AR VEN NT AT SR (Ca NNE Island RE (K= ra I ram a a (NM en Ja PUERTA RIE ER TLEN SOS INE SG P5 FER Ae O = &Q MM HAI DOT MO AM Termometerkorrektion. Vv Oo Oo =) 2 = BIO 3 [=] SI Ej je 213 ÅS | NN SE 3 TEE 5 =S [AP] | INTET EVE ENS FST PVE IR GE EO EL SCA ol Pn I AE a ELENA ARV VIE TNE LES. LEN CBE a SR VG YE VET SS = CQ? MM HA DO T- VO AA 108 Tabell för beräkning af Vattengasens högsta tryck = Oe. 0,8 | 0,9 Fuktiga 021-052 1 055 TOR OO 0,0 termom. — !A 2=1=-+mm==—=====e= nr na AFIMODAAHON AA HOGG HAR — FANODOHAHARANDO - NE a Sad NE NS SR - HIN NDS OD FE VO ON OO ARAMMA HD CL na BA NE RARE ce FF ÖREN <HAIDNAD DO DOT VM Cr <H — 00 DI <«H MM) MI CX MÅ Cr, VÄRT SITE Nr rn ERT OT PT GET mn VON Ph Dm = AR M HN DO TE rm pm nn MM JM JM SRA NEO ON NGE <> VIEN DSS RNE CRIS OP a järn pla HUN SNF HIA RA HIDE re jer mem mm ORO AM HORA HÄN NANN IN M ce EA VET a RA da got PK ON OVR GNT OG CVC SHIDIS TT Mr AAA AM mn fa BIOS RR n SE SON nl FN NS "ANNAN NN NA AM 00 rm 10 II FH 00 M MOM AI FORE SIS AC RPS DR YR a KEN NR FEST SPIRE SDR ne SAST SOA LA <H 10 10 DO DO TE rr 0 30 SA fT0MARR RT NA OTEL OS TRRT NERE JA SENS a <H 10 IN AN DO MD EE rr OC 00 Pm (IR OKÄNT nt va LJ JT EPS LEVE EN TEN LENS INT EN HH 20 1 AA CO DO ET 0 00 rr OD HH NO AQ DO - Om Fä SERA SR nr SES mn SE SE <H 12010 18 DO DO Tr TE MA INN MOTNADOAS FPRTER eV SSR rd FR SE - FE NATTEN ES SEE SES ER (RN ER IE dee MSN = TT på ES) SR SEN ED SD ET EA SEEN NE Fd FIN SN NE FRI ES NES mm MIN IT MI M II DO RSA NR HAVS TÄRNAN N AAA SIE ANEE SESINR SE NERES TS SNE N PARENT ÖF) TER PSD ANAR md mm Mm MA FORSA SH EN EN CO far ÖGA NAR HAOrAO Far CV GY I CYIGVIEVIETE EVE FN TS IAEA SKEN INS SEA EN ÖSTEN ee HO DO a af SE SE WIN DO ER ER AREA AEG ANAR NA NA AMA PESTEN TIS NÄK ART TEEN TEN ÄN ONT ENN SR RAT ENE LS LEN FTAVOIG SHE VIGGIMKKSTOOIES Id Va UN FI (0 dl AN IN HT LOST) OO OM rr ODIN AD DVR Er EL a ST nn DO SETS FÖ RR ne - HAO ANNAN DO DO TT TT NA MA NEP EPSSEVE SKAF ITNE IFS PIREN PMS rm AR )MN MM SPACE br RNE gNLE UT STREET I RT no Ra må ML ARE PI HH AN DD DOE TT 2 20 (0) Om AR M HA DT VA AM + Na) dojo ONE GR RRNE TAR ANA BVS S-ÄRNRNNN AA eV 0010 OP OM Er AN kH An - ec a SKEN ENE ENL TEN Ha SM NAN DAMN mm 00 EE JENNIE MENSEN TEN TEN TES ESPEN, 109 + Afdrag för temperaturskilnaden. luftens absoluta fuktighet, då - SS (>) 1 00 <H DO SYOO HD OO MNLOO FE] Hi Tr Lr KA Ko rr Sk Na ANA S Sa LM FRIN DONrNN [0 6] NN MMA RANA 26 NR gp na TÅ a ET PN SE REL Kan [= De AN NM TT TFININONrNr = <+DONAOFTOrMTFAARN CN re EE I ST ET pA pA VASA I ft LAR ==) Om AM TH TND - = +DONOTDOMNOTDD Co VR tm VET ONE LT po bitna botar i bykan ot RISE tr DÅ nd =) SA ANA AMTTRINONNR 250 SPINN MTÄIAANM FRAN = SANNA M FN GSr = SO HANARNA MT a | a Eee a Sj SVG = = NYNAnl an Nola on SLS HD ON TDONIOT =) SOM ANAMMA tANIA CON NÅ SN MRIAANM DON | =) SOA ANMAMTFPNANDCN se RTR MRI AN AM RR pe rat Sn PE RP PS Forn SS En fd OA NNMM + HAND CN (= SONOFDONAOTDON = Sör ENATS > [0] | SANMTDOrAORPD=N - -- — +” ODD mA ANNA RAM CSE EN DET Sd SR ba VR ISP at NET ag SRA INN TONER GR PE SEE PET VER PET JET I re MET ST SET AN FE ör ar Dr ar ar Pr He”, Ber jar Va RA Barometern. LEE SSL JIE ST po EL RAA MT JOE, En SE pr CJ AP ET AR VRT Sr JE SAN ye Page Je Nys ST. VAR SR PN NES RAGE PRE SSE IRIS Oo NLA "PIANO MO ANM -— — -— — +” ” Termometerkorrektion. W OM - — — —-— AOL? NM FREE SE LE SSE JT SA, JR NAR ra tttttttttit OC En RR US Ae HN AKA GL a +ttttttttt [= [a [a [amy am I amm/ano am Kam Kam Kam Te=> I] CE SA UPS PEN RT RET OST OBE NET a SR Bis Fuktiga termometern SV ETIANTGNIR ÄTS JE FRIES SSE ve I gn) P [== Ja [amorfa Hans] amana Kom>o=oAump ==) KORTET OP [0] NM HD OrSIAOMD = NM > I -— -— -— > [renen = SS en = om = -— lad = & = oa] = -= S — SS En > (—] -— S [Ol] SS ed [a] <H (==) lo] & [<=] S jr DD [0 0) S [=] [a] & = 5 = d [D] [=] = ww mwwoaoirtgrnwnnwnwpnosBrmmmmtmamaxmu<mms:: klan — == mk 0999 110 nå ene ränta LAR OMS fe AN ART. ENL LA es - AE TR RR LISA FY Vän a VR a fen EN c (EE EEE) E]SORIT (EEE (Jia Jae) OO ESKEICESIE €öR TA - a AA Äe ee rv ce ee ANT Säkra Fer NI TR ARS SNES ET VÄL ec LJ RA ce NEO LEX RIDER för LEN ARG ENT IS FARSEN LE TÄFSN LEN FN SENSE ISNLEN ISA FAN (SEE VE fä ny Åk p CNE RENATE FÖL TEVEN FRANS FACNE: MrS, ER ESVE SRS ANTENN ES Absolut fuktighet i millimeter 3 2 ) 3 4 4 2 2 : 5) 5 6 6 i i S 8 9 0 l 2 3 4 5 6 id 9 0 2 4 6 8 = mm 00 TT MIN SHE GNT ENVISA — EE el RN kel ae B Torra termom. 111 | 60 | 50 | 40 | 30 | 20 | 10 | [MT RE JÄRN SV as (ASSR PY ALA NL a RAA SVS INS ESA ITeN UR a LSE ns ps FEN FN Sc ENE SE ENCORE SEN JRR EO SR nl FYREN EN. SEN NGE SS SN en CV RESER INSY (FR RAR CR TR TS EES FVIKSNL I EVIL TEN JRR EN VEN LINE al SIR a FNLEN NN INEEV SVA NIKE RANN) FR NIT NR LEN TG FNATIC SF ENNYGES UPS RA ee AA ONS VR JÖRN, OLA Gt, LL RR BO 2 KR 0 SER AFA ON EVA a AA ir OFTA Mr NN mm OR ER I SR RER SÖK SS ENN FER SV FI VASS Le Absolut fuktighet i millimeter. 90 | 80 | 70 luftens relativa fuktighet. rocent.| 100 | Torra termom, P. NOR OM OMNODO HRANAM MINHVH MÅ MVA 1011 - VW CELICA Ce Hit SÄSNNISNÖRSTE (SKER TOR (0IS EO EVEN OT TÖS SNS ra nm —-— rr mm mm rm me mn TONOR NOOAR MAOFIFPA NMMWAMH MÄTE MORIN YW MH HAR AMNINODODO FE VXABR ODANRAR MAÅABÖE MVWSLRA mm — — mm AR NRA TE SL OOIIOR CON EN = CUT MAR HÖ HN SO OL NGO CRV VO HH HIO ORT VORO TEE MSS OK LA MH MOR KNSG FRV MIG AAA R NNXNN AA Sj 41 4l1 411 4 5 i 9 2 d 0 5 I 3 fre VERA a JR rt mRNA 2 a OA RR 4 ST ES EE OR - ONVRESÖTEN SN LEN Oo - VE RR JE LT AP RT AR NPA AN 14 55 6 18 19 0 OT MO AM NAN ANSAN ++tttt + 23 | 20 + 24 22 + + + + + -— + + + + -- + + + 1125 + 16 |13 SET SS STI 0 42922 112 Ett sannolikhetsproblem. Af S. Levänen. I ett arbete öfver sannolikhetskalkylen med titeln: Traité du Calcul des Probabitités par H. Laurent, Paris 1873, förekommer å sidan 134 följande problem: Un bijoutier posseéde un diamant brut dont la valeur est a francs; on vient lwi annoncer que le diamant est cassé en deux morceaux; un amateur, présent & ce moment, lui propose dacheter les deux morceaux; on demande quel prix i devra les lm faire payer, avant d avoir comparé leurs volumes? Lösningen af detta problem, utsträckt äfven till den händelse, att diamanten brustit i tre stycken, utför författa- ren genom följande räsonnemang: ”On sait que le prix du diamant varie comme le carré de son poids, ou, si I'on veut, de son volume et, si le fait n'est pas trés-exact, rien ne nous empé&che de P'admettre dans le ecas actuel. Prenons pour unité le volume total du dia- mant primitif et soient x et y les volumes des morceaux, en sorte que (1) x-+y =i1. Les prix de ces morceaux seront respectivement ax” et ay? et, par suite, le prix du diamant brisé sera alx” Hy?) Or la probabilité que le volume du premier morceau sera compris entre x et x-bFdxr est dx; l'espérance mathé- matique du bijoutier dans ce cas est alx?-tFHy?”)dz. Si Pon fait la somme de toutes ces espérances pour les valeurs de x comprises entre o et 1, on aura le prix que I'on devra équitablement payer le diamant brisé, å savoir: 113 1 a fö (rFydz. En remplacant y par sa valeur tirée de la formule (1), cette expression devient 1 a [ (2x?—2x-H1) dr = — a. Ainsi un diamant cassé en deux morceaux perd un tiers de sa valeur. En réalité, il devrait perdre davantage, å cause de Vl'irrégularité de la forme des fragments. Supposons maintenant le diamant cassé en trois mor- ceaux; en raisonnant comme tout å Iheure et en désignant par x, y, 2 les volumes de ces morceaux, on trouvera, pour alv Hyra), leur prix, et I'on aura Q) a-tye=1. T”espéranee du bijoutier relative å des morceaux, dont les grosseurs seraient comprises entre x et x++Hdx, y et ytdy, sera alr”+y+H2)dxdy, et importance du prix que peut espérer le bijoutier ” 5; a HCF Teddy, j l'intégrale étant prise pour toutes les valeurs positives de xx, y et 2, satisfaisant å la formule (2); en dautres termes, il faudra caleuler VPintégrale all (2 TW —2x-2y + 2xy+1) dxdy, Jå pour les valeurs de x et y positives, telles que T-+y <1; ad sa valeur est —.” 2 Det är lätt att inse, att ofvanstående lösning af proble- met i den händelse, att diamanten brustit i tre stycken, icke 114 är rigtig.") Det minsta möjliga värde, som diamanten har, inträffar tydligen, när delarne äro lika stora. Har diaman- ten således spruckit i 2» stycken, är dess minsta värde n a 1 1 1 (+ ae ss s)iEimmsia FÖRT ee och således för tre delar 3 Nu är klart, att diamantägarens matematiska förhoppning är större än det minsta värdet och i förevarande fall således större än — ad. Antaga vi diamanten vara sprucken i » stycken och beteckna vigterna eller volymerna af dessa med x,, Ly, L3, FLna SÅ Ut (3) Zz tL TLS sso Fn =1, så kan, emedan hvarje enskildt stycke kan hafva hvilken volym som helst emellan 0 och 1, hela diamanten eller styc- kena tillsammantagne hafva hvilket värde som helst emellan — och a. Då man nu icke känner delarnes storlek, utan n dessa kunna med lika sannolikhet hafva alla möjliga vär- den, som äro förenliga med eqv. (3), så kan äfven hela dia- manten med lika sannolikhet erhålla hvilket värde som helst emellan - och a; och det är följaktligen klart, att matema- tiska värdet af den i a» stycken af obekant storlek spruckna diamanten eller diamantägarens matematiska förhoppning är aritmetiska medeltalet af alla de värden, som erhållas genom alla möjliga kombinationer af delarne. Betecknas detta me- deltal eller den i » stycken spruckna diamantens värde med P, så är enligt teorin för medeltal +) Värdet af den sistanförda dubbla integralen för alla positiva a 12 vanföre anföres och hvilket torde vara ett af förf oobserveradt tryckfel. värden af z och y, för hvilka x+y<1, är 3 och icke såsom of- ” 115 fi .s JG tb +. sc to )dride, >> dära LF | ae fd, AT, Se On a, deri integrationerna utsträckas till alla positiva värden af de variabla, för hvilka i mL ta RE I händelse af tre delar är således diamantens matema- tiska värde (CE +Fy? FH 2)dxdy Je Te EE Net ul Hdzxdy IQ + 2y? -F 2xy—2x—2y-+F1) dxdy | d, jldxdy J hvaraf efter verkställda integrationer erhålles 34 RR a Det är äfven lätt att lösa föregående problem i dess största allmänhet. Jag antager derföre att värdet af en dia- mant är proportionelt emot en viss funktion af dess vigt el- ler volym och således lika med a.q(£), då a liksom förut betecknar värdet af en diamant, som väger en vigtsenhet, och deri g(x) tydligen är en så beskaffad kontinuerlig funk- tion, att 9Y(0) =0 och (1) =1. Matematiska värdet af den i n stycken af obekant stor- lek brustna diamanten är nu enligt det föregående IE => fi er ol) + gl(2) + - >: + plan)) de, de, ... dana 7 a, j6 fån, (CI NS ERE EE NL 116 eller om Xx» elimineras (5) P— H -flole) + (23) +: tyll -2,—-.-—naa)) de, dy... dena 1 [fd if et "Idz, Ala 2 ALREA de variabla, för hvilka (6) Zz, rz, tres + oc INO Ile a deri integralerna böra utsträckas till alla positiva värden af f | VF I Fr Betrakta vi nu multipla integralen | 4=jf- > fl) dt, deg sr dlg1a deri index > efterhand kan vara 1, 2,...n—1, så finna vi att, emedan integrationsordningen är likgiltig, Å erhåller samma värde, hvilken index x än må hafva. Samma är förhållan- det om slutligen i stället för x insättes 1 —X£,—X,—. :. —Xn—1- Man kan följaktligen skrifva P i se Iylana) dz, do, adl dänA JE (Mam AN KSR SA VO n N et får, Ala sn ÅLnd och verkställa integrationerna i ordning från xx till w4,. | Enligt teorin för de Eulerska integralerna är, under vilkoret (6), i d, 1 ( Pp CT) i er 16 fenada, dice öre An = (p-FI)(p-F2)...(ptn—1) Denna formel ger 1 il ff--- far, der. -däna SN följaktligen blir (TIER Ij EN jon) FRDACKDNS ac CAR Maclaurins serie ger Sla1) = P0) 40) TR Ola 117 Integreras nu enligt formeln (7) termerna i denna se- rie n—1 gånger efter hvarandra, erhålles lo) > (0) , (0) 2 AN (9) (STAN TEE in FOA eller, emedan q(0)=0 och om 2»! multipliceras in inom pa- rentesen, blir slutligen i 9 (0) 9 (0) 9 (0) CO) pt l RR SLR (OEI GEO 90) TE GEN (n—+2) -.. (n+tm—1) UR (a Man kan äfven uttrycka P genom ett ändligt antal ter- mer. Betecknas nämligen de successiva integralerna af q(x) med gl), pall)... sy så att man har 1960) dx = pi (2) 6 HH pl(x)de? = "9i(£) (11) : Eee. SNR > oo BYGEL sn Om ' f pe ” sek J plx) dx” — pu10x), så är enligt Maclaurins serie z Xx? Pa-1(0) = Pr160) + Pa-2l07 + Pa3(0) I ST xn—2 FAROR AG nit EE Sättes i AN RR = så erhålles för parente- sen i eqv. (9) följande uttryck (DE ON 0 Fe Pr20) fs (0) p1l0) PA) ee fin (0) CIN l 1. DT VASER (n—2)! 118 och följaktligen blir Pn (0) Pr (0) (LÖR an ; pr, (1) — py, 100) — SN 2 Tr = p1(0) ") — (n—2)!$ hvilket uttryck äfven hade kunnat finnas omedelbart genom att på plXn4) i eqv. (8) verkställa de betecknade integra- tionerna. Sätta vi k (13) GENER deri & är ett positivt tal, blir 9,(0) = g92(0) = -.-- = 9, 41(0) = 0 samt NCR 1 all )= och alltså n! CS) RESTEN Är k ett helt tal, kan man äfven skrifva kl — (n41) (n+2) ..« - (n-Fe—1) Zz För k =2 ger denna formel (15) P 2 eller allmänna lösningen af problemet med det af Laurent gjorda antagandet, att värdet af en diamant växer i qvadra- tiskt förhållande af dess vigt. Formeln (17) ger för n = 2 och, 2 = 3 resp ee S (£ (OONIT = = a, det förra värdet öf- verensstämmande med det af Laurent och det senare med det af formeln (4) angifna. Uttrycket (8) för den i » styeken brustna diamantens matematiska värde kunde man också reducera till en enda integral med tillhjelp af den kända formel, enligt hvilken en multipel integral af en differential-expression, innehållande en 119 enda variabel, uttryckes genom en serie af enkla integraler. Men lösningen af i fråga varande problem sker enklast ge- nom att genast använda följande i Bertrand, Calcul Intégral p- 460 anförda integralformel: ka— ka— ky— 1 (15) He Aa, ; '&, RbSAR OA (2, tat: > txe)dr,dz, ... dz, ri, EM (ke, ). F(kn) ky Fkot co skk, 1 TF h)h Fek EE kJ dh, integralen utsträckt till alla positiva värden af de variabla. för hvilka Ly tFLat+t HF La <A. För att tillämpa denna formel på förevarande fall ut- bytes n mot n—1, bh mot x och insättes k, —=k,=...= Ifa 1, då man erhåller ( | (GI) I oe de Ke NS kn) AD dan ADR 1 TAC Fa deri ZAC, + > > Fn < 1. Formeln (19) kan ock skrifvas: I i (20) I AR j pl (CF fena) ) de, dess Anna ! hv rYVrpI—2 == (n—2)! - gq(1—X) LS dx. Enligt (8) är )E(rjänE AR: Pan! i NS J olena) de, dl, sl deri Zi bat sc: FLnoa <1. Nu kan man skrifva: (FRAN JES an! il ST | p(1—(2Z,-FZat >: Fn) de, dy... - dns. Uttryckes nu den i (21) förekommande multipla inte- gralen genom (20), erhålles såsom slutresultat: 8 120 (FA (22) P=a(n—1) nå fli —2X) xd Oo eller, om man så vill, (23) Ran Llyn i '9(2) Ad —2x)-de. Är åter g(x) =7-2k, finner man lätt genom upprepad partiel integration (n—2)! (k+1) (k+2 (kdn—1) ” eller, om k är ett helt tal, ] xe(1—2x)Y' dr = da (Gl NES sr k! Jo KEVanOT ån SUP (n—1)n .-o(nk—1) Alltså är 5 ERE TVR Van I REV (e-+T) (k+2) . :. (kFn—1N ” Ret k! (FOR (fe) Te hvilka expressioner öfverensstämma med (14) och (15). iP Medeltemperaturen i Helsingfors under året 1874. (Celsii skala). Dat. Januari, Februari. Mars. April. Maj. Juni. Ir 123 — D69 -— 00 — 10549: + 0583; + 11551 2 + 204 + 0,07 -— 7,90 — 0,49 1503 14,58 3 +I 1,62 — 3,26 — 9I,14 + 1,32 2,68 13,24 4 + 2,05 — 5,12 — 8,25 + 1,63 SD 13,52 5 + 1,84 — 2,47 — 1,13 + 2,03 1593 12559 6 + 3I,44 — 7,31 + 0,32 + 3,04 1,98 125 1 + 4,04 — 10,83 + 3,14 + 1,53 3,88 1839 8 +I— 0,84 — 77 + 1,96 + 1,54 4.30 9,82 I — 0509 — 16,88 — 3,42 + 1,09 9,04 10531 10 + 0,89 — 5,91 3,65 + 2,69 6,81 10.66 11 + 1,53 — 0,03 + 0,17 + 2.91 312 9,88 12 — 07519 — 0,56 — 4,85 + 1,00 329 I503 13 + 0,20 + 0,63 — 3,64 -- 0,55 OL Sd vr 266 —- 10529 — 1:08: — 0393 2,21 10,83 15 — 1,53 — 2,33 — 3,82 + 1,15 35 12,32 16 —H+ 2,25 + 0,82 — 2,96 + 3,33 DA 14.80 I7 + 155 ++ 0,37: + 0,20 + 2,13 4.79 12,25 18 + 1,78 +— 0,13 + 0,34 + 2,70 7,54 10,64 9 189 — 05330 — 1570 -F 3511 Hela 11535 20 — 0,56 — 0,80 — 4,32 + 3,11 9,48 11:03 21] — 1,33 — 0,22 — 3,29 + 5,06 5,16 3,96 22 + 2,55 — 1217 + 0,83 + 6,58 4,74 9,64 23 + 3,06 — 2,92 + 1,30 + 6,18 4,60 11:82 24 — 0,79 — 1,13 + 2,07 + 4,49 5,96 12,27 25 0o— 171 4,62 + 0,48 + 3,51 1,69 13031 26 — 0,22 — 6,83 — 0,41 + 1,03 9590 16,14 21 — 5,87 — 4,63 — 2,56 + 1,16 11,06 lg (Sa 28 — 6,30 — 5,45 — 5,02 + 2,09 10,55 18,31 dn lyddl. S 4,80 + 2,39 9,08 1939 30 — 0,14 — 4,03 — 1,83 9,21 ISS 31 — TIA — 4,54 20) Medack Od0-— 3,90 — Li + B2L + 5,81 + 158 122 Dat. Juli, Augusti. September. Oktober. November. December. 1 + 15,36 415,85 + 9,26 + 10,77 + 4,68 — 0,82 2 15.52 14,26 12,58 12580:=- 126 — BR 3 17,22 15,81 13,95 14,32 + 5.21 — 4,36 4 16,61 12,50 13.50 10,93 + 5,46 + 1,59 5 14,65 15,54 12,82 10;69 —+— 8.60 + 2,25 6 14,72 16,10 11.68 1,48 + 8,51 + 3,36 H 160 1569 FIDE 9:62 += GBA 103 8 1050 IDDE 10,51 11,64 + 7,00 + 0,27 Ö Il 17,30 8,51 10,42 + 6,51 + 0,43 10 IE 17.44 11,62 9,62 + 3,61 — 2,55 11 14589 16.37 12:33 1,91 — 0,45 — 7,30 12 PONG 15,68 12,55 9,02 — 1,62 — 6,01 [fd 20,40 15550 05 10595 = "Bia = Stod 14 16,53 AHN 3,23 dv — AT 80 15 THA SNS 12,48 5,89 — 5,07 — 10,14 16 15,26 16,34 9553 8,29 — 3,45 — 11,05 17 16321 659 11,49 1,18 + 0,19 — 6,72 18 16,26 16,53 12.22 9,82 — 2V44 — 2,40 19 14,76 15363 9,96 10,52 — 5,18 1,04 20 12.39 14,10 11,80 9,66 = 1,65 — 0,03 21 14,29 11.46 11559 10,28 — 3,00 — 2,53 22 16503 125 SJÄTAS) 3,53 — 4,42 — 5,94 23 16.31 0:55 10,43 6,38 — 5,22 — 14,08 24 LT ITU 10,97 d3,44 — 2,34 = 19,48 25 16,67 9,52 11.18 1,34 -— 3,11 —=16,18 26 16,44 9,48 9,09 7,35 — 5,60 — 7,59 21 15,81 9,42 6,54 9,82 — 10,64 — 6,40 28 18,02 10,59 9,22 6,53 — 4,94 — 6,57 29 skor 11.26 11,47 6,11 — 1132 —= 11639 30 18,71 11.56 12,70 4,24 — 1,40 — 18,68 31 16,43 9,65 7,63 — 9,84 Med. 4 16,29 + 13,96 + 10,88 + 8,75 -— 0,43 — 6,04 Medium för året —+— 4,82 123 Nederbörd i Helsingfors under året 1874 (Millimeter). JANUALL sia st uct ot a KONOS Februari & ss - — > 023 Mars 3) FÖR VRENA i 1 AND 300530 I Esra TE Aer Må Ua JUNI RS belek bese JD NUET Aas randiga Sod FART OJUUS (ord fostret) ftp I JIA September «vx = «a « 63,86 Oktober Sh. ang sat NövempPel en. nd oc T252 December sm ww. or 18410 Summa 353,04 H. G. Borenius. 124 Månadtliga medelhöjden af hafsytan vid Finlands kuster år 1874 i jemförelse med det årliga medeltalet i decimaltum. för 2” » 2” 2” ” »” » »” ” 2” »” » Medeltalet året Januari Februari. Mars . April Maj JU SE Jul rare Augusti . Septembe Oktober . NOvembet. . . . . December . . Epder- Porkala | Hangö- Hangö- Jungfru- Utö Lypörtö | Lökö Rönn- skärs udds ludds inre| sunds skärs fyrbåk. JOCEN ENE fyrbåk. |lotsplats. | lotsplats. lotsplats. | 1otsplats. | lotsplats. lotsplats. 39,56 57,00 42,50 44,88 38,83 32,09 49.00 50,92 29-91 + 9,81 + 11,78|-+ 13,71 + 14,51 |-+ 14,93 | 12,84 + 14.27 | 13,89 |-+- 15,79 + 3,88+ 310-+ 5,34 + 6,03 /-—- 4,32/+ 5,11'-+ 4,77/-+ 5,30/+ 5,33 — 5,55/— 247|/— 4,9381/— 5,46 5,96/— 5,21— 41891- 5535 DV — 2,01/— 2,951— 2,13/— £,27/— 2,58— 2,71/— 2,571— 2,81|-- 2,41 — 8,09/— 8,46/— 8,91/— 9,581-- 9,07/— 9,101-— 9,56 |— 10,24 1-— 11.23 — 0,32/— 0,56/— 2,26/— 4,47/— 0,991— 1,76/— 2,32/— 1,86 — 2,55 — 1,37/— 2,38— 2,79/— 1,85):-— 3,40/— 2,33/— 2,46/— 2,37/— 2,93 + 2,15-K 2,23-+ 0,91|+ 1,52-+ 0,67 + 1,02-+K 0,58/+ 0,63 '-F 0,76 + 3,87/+ 2,03/-F 2,16/+ 2,12-+ 2,56 FH 2,09/-- 1,91/-+- 2,34!-F 1,50 + 2,33+ 214/+ 1,24 1,94 — 0,07 + 0,88-+ 1,77/+ 2,18-+ 4,25 + 2,26/-- 1,48/+ 2,46-+ 3,34-+ 3,33+ 2,99-—+ 2,66 /|-+ 3,24 + 2,36 — 4,13/— 4,23/— 3,81— 3,34-— 3I,25|— I,31|— 3,70 — 419 — 5,11 125 Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Finland år 1874. Lärkan hördes i Helsingfors den 13, Kyrkslätt d. 26 Mars; i Karstula d. 4, Orimattila, Janakkala och Uleåborg d. 5, Tohmajärvi d. 6 April; i Rovaniemi d. 8 Maj. — Sva- nen syntes i Karstula d. 1, Rovaniemi d. 5, Sodankylä d. 25 April. — ÖOrren begynte leka i Karstula d. 2 April; i So- dankylä d. 5, Rovaniemi d. 10 Maj. — Bofinken observera- des i Janakkala d. 4, Karstula d. 11, Tohmajärvi d. 22, Sodankylä d. 23 April; i Rovaniemi d. 4 Maj. — Gräsan- den förmärktes i Janakkala d,. 3, Karstula d. 10 April; i Rovaniemi d. 12 Maj. — Tranan ankom till Janakkala och Karstula d. 4 April; till Sodankylä d. 3, Rovaniemi d. 8 Maj. — dSädesärlan visade sig i Karstula d. 5, Janakkala d. 9, Orimattila d. 22 April, i Tohmajärvi d. 4, Rovaniemi d. 6, Utsjoki d. 26 Maj. — Spofven inträffade i Janakkala d. 10, Karstula och Tohmajärvi d. 24 April; i Sodankylä d. 10, Rovaniemi d. 11 Maj. — HBödstjerten visade sig i Janakkala d. 10, Karstula d. 14 April; i Tohmajärvi d. 5, Uleåborg d. 22 Maj. — Sångtrasten hördes i Karstula d. 19, Janakkala d. 21 April. — Stensqvättan sågs i Karstula d. 30 April; i Orimattila och Janakkala d. 9 Maj. — Vildgåsen iakttogs i Sodankylä d. 29 April; i Rovaniemi d. 3, Utsjoki d. 6 Maj — Göken lät höra sig i Helsingfors och Kyrkslätt d. 8, Janak- kala d. 16, Orimattila d. 18, Karstula d. 19, Tohmajärvi d. 27, Rovaniemi d. 28, Sodankylä d. 31 Maj; i Utsjoki d. 19 Juni. — Ladusvalan förmärktes i Helsingfors d. 9, Karstula d. 11, Janakkala d. 20, Rovaniemi d. 26, Uleåborg d. 30 Maj. — Hussvalan anlände till Orimattila d. 9, Janakkala d. 19, Karstula d. 25, Tohmajärvi och Sodankylä d. 27, Uleå- borg den 29 Maj; till Rovaniemi d. 2 Juni. Krusbärsbuskens bladsprieckning begynte i Janakkala 126 d. 5, Salo d. 16, Orimattila d. 18, Tohmajärvi d. 26 Maj. -- Hvitsippan blommade i Janakkala d 11, Kyrkslätt och Ori- mattila d. 12 Maj — Häggens löfsprickning begynte i Ja- nakkala d. 13, Orimattila d. 18, Salo och Karstula d. 28 Maj; i Sodankylä d. 5, Tohmajärvi d. 8 Juni. — Svarta vinbärsbuskens bladsprickning började i Orimattila d. 14, Ja- nakkala d. 20, Salo d. 25, Tohmajärvi d. 27, Karstula d. 29 Maj. — Hallonbuskens d:o i Janakkala d. 18, Salo d. 29 Maj; i Karstula d. 15 Juni. — Bönnens d:o i Janakkala d. 20, Kyrkslätt d. 28, Salo d. 29, Uleåborg d. 30, Karstula och Rovaniemi d. 31 Maj; i Tohmajärvi d. 1, Sodankylä d. 5 Juni. — Björkens löfspriekning begynte i Janakkala och Orimattila d. 26, Rovaniemi d. 28, Salo d. 29, Sodankylä d. 30, Karstula d. 31 Maj; i Tohmajärvi d. I Juni. — Syre- nens d:o i Orimattila d. 25, Janakkala d. 27 Maj; i Salo d. 3, Tohmajärvi d. 8 Juni. -— Kalflekan blommade i Kyrk- slätt d. 24, Orimattila och Janakkala d. 26, Uleåborg d. 29 Maj; i Tohmajärvi d. I Juni. — Krusbärsbusken d:o i Salo d. 27, Janakkala d. 31 Maj; i Orimattila d. 8, Tobmajärvi d. 11 Juni. — Blåbär d:o i Janakkala d. 30 Maj; i Orimat- tila d. 2 Juni; i Utsjoki d. 4 Juli. — Svarta vinbärsbusken d:o i Janakkala d. 1, Salo d. 2, Tohmajärvi d. 11 Juni. — Häggen d:o i Janakkala d. 4, Orimattila d. 5, Salo och Kyrkslätt d. 6, Karstula d. 14, ”Tohmajärvi d. 15 Juni; i Rovaniemi d. 5 Juli. — Smultron d:o i Kyrkslätt, Orimat- tila och Janakkala d. 5, Tohmajärvi d. 10 Juni. — Lilje- konvaljen d:o i Orimattila d. 12, Janakkala och Tohmajärvi d. 15 Juni. — Äpleträdet d:o i Janakkala d. 13, Orimattila d. 15 Juni. — Syrenen d:o i Orimattila d. 16, Janakkala d. 18, Kyrkslätt d. 20, Tohmajärvi d. 27 Juni. — Lingon d:o i Kyrkslätt d. 18, Janakkala d. 19 Juni; i Orimattila d. 1, Utsjoki d. 17 Juli. — Bönnen d:o i Salo d. 20, Kyrkslätt d. 22, Janakkala d. 23, Orimattila d. 24, Tohmajärvi d. 26, Karstula d. 28 Juni; i Rovaniemi d. 4 Juli. — Röd väpling d:o i Janakkala d. 27, Orimattila d. 28 Juni; 1 Kyrkslätt d. 4 Juli. — Hallon ;d:o i Salo d: 29 Juni; i Janakkala dit, Orimattila d. 6 Juli. — Blåklint d:o i Orimattila d. 30 Juni; 127 i Janakkala d. 1, Kyrkslätt d. 7 Juli: — Smuitron mognade i Janakkala d. 9 Juli. Blåbär d:o i Janakkala d. 27 Juli: i Utsjoki d. 23 Augusti. -— Hallon d:o i Karstula d. 10, Janakkala d. 16 Augusti. Hafre såddes i Janakkala d. 7, Kyrkslätt och Karstula d. 13, Tohmajärvi d. 19 Maj. — Korn d:o i Kyrkslätt, Kar- stula och Uleåborg d. 27, Janakkala d. 28, Rovaniemi d. 29 Maj; i Tohmajärvi d. I Juni. — Bågen bildade ax i Janak- kala d. 5 Orimattila d. 11, Tohmajärvi d. 13, Karstula d. 14, Rovaniemi d. 30 Juni; — blommade i Janakkala d. 27, Ori- mattila d. 28, Kyrkslätt d. 29 Juni; i Karstula d. 3, Tohma- järvi d. 6 Juli; — skördades i Janakkala d. 10, Kyrkslätt d. 12, Tohmajärvi d. 17, Karstula -d. 24 Augusti. Islossningen skedde i Åbo d. 7, Salo d. 10, Helsing- fors d. 18, Tavastehus d. 19, Wasa d. 22, Janakkala d. 23, Tohmajärvi d. 20—25, Wiborg d. 29 April; i Uleåborg (elf- ven) d. 4, 5, Karstula d. 19—21, Rovaniemi (Kemi elf) d. 29 Maj; Uleåborgs redd och Sodankylä (Kittinen- och Jes- siö elfvar) d. I, Utsjoki (Tana elf) d. 5 Juni. — Isläggnin- gen inträffade i Karstula d. 3, 15, Salo och Janakkala d. 13, Rovaniemi (Kemi elf) d. 18—20, Utsjoki d. 19 November; Uleåborgs redd d. 4 December. — Sista snöfallet om våren antecknades i Orimattila och Uleåborg d. 8, Rovaniemi d. 11, Salo och Kyrkslätt d. 16, Hangöudd d. 18, Porkala d. 22, Janakkala, Karstula och Tohmajärvi d. 23 Maj: i Sodan- kylä d. 8, Utsjoki d. 21 Juni. örsta snöfallet om hös- ten i Utsjoki d. 7, Rovaniemi d. 17, Uleåborg d. 29, Kars- tula och Tohmajärvi d. 30 Oktober; i Janakkala d. 4, Salo d. "1; Kyrkslätt di 15, Porkala d; 17, Orimattila di 21 No- vember; Hangöudd d. 2 December. Nederbörden uppmättes endast i Orimattila och utgjorde i decimaltum: Jänuarnane men tt 7ensL06 Eebraari > ”Festlsnd, 10:36 Mar ss ert ACHilev. Str sv Aprilte, fo: SoNepet0;40 Mäjd te fv Boot nd; ö 128 Juni Juli Augusti September Oktober . November December 23,78 isja HÄN 4,10 4,48 2,49 1,40 1.62 A. Moberg. Vetenskaps-Societetens årshögtid. den 29 April 1875. I. Årshögtiden öppnades af ordföranden hr J. J. CHYDE- NIUS med följande ord: M. H. Bildandet af lärda sällskap under namn af Socie- teter och Akademier har på det mest väsendtliga sätt bidra- git till vetenskapernas utveckling och framåtskridande. De- ras uppkomst var en af de följder, som det nyvaknade in- tresset för fri forskning på alla vetandets områden under början af den nyare tiden framkallade, och de hafva sedan utgjort ett af de säkraste stöden för detta intresses npprätt- hållande och skyddande. Detta gäller synnerligast för na- turforskningen, hvilken just under nämnde tidskifte först i alla sina olika brancher begynte frigöra sig från sin dittills varande ställning af endast tjenarinna och fordrade att blifva erkänd såsom en sjelfständig arbetare för uppnående af all forsknings mål, sanningen. Få voro väl i början de män, som vågade bryta med de gamla traditionerna, men deras antal växte och deras förtröstan på framgång ökades sedan de slutit sig tillsamman och med gemensamma krafter arbetade för det höga målet. Bebofvet af en sådan sammanslutning gjorde sig nästan samtidigt gällande i de flesta af de stora europeiska staterna, och vi finna, att sålunda under det 17:de seklet först ; Italien bildade sig den berömda Academia del Cimento i Florens, och sedan The Royal Society i Lon- don samt vidare I/ Académie des Sciences i Paris och Acade- mia Caesareo-Leopoldina i Tyskland. Men detta behof gjorde sig äfven känbart i länder, som voro mera aflägsna . från civilisationens centra, och så uppstod t. ex. i den skan- dinaviska norden redan år 1739 i Stockholm det vetenskap- liga sällskap, som några år derefter förvandlades till Kongl. Svenska Vetenskapsakademin. Vårt eget, ännu längre från den stora verlden belägna fädernesland, som vid denna tid utgjorde en del af den svenska staten, kom således äfven redan tidigt nog att för sina vetenskapsmän äga förmånen af en institution, inför hvilken de kunde framlägga resulta- ten af sina forskningar och få dem af sina vederlikar gran- skade och bedömda samt offentliggjorda och spridda kring den öfriga vetenskapliga verlden. De af denna vetenskap- liga institution under det senast förflutna och hörjan af detta århundrade utgifna handlingar och öfriga skrifter bära äf- ven vittne om, att vårt lands forskare under denna period förstodo att begagna sig af det erbjudna tillfället, och de hafva derigenom visat att de, oaktadt sitt insolerade läge, likväl ägde håg och kraft att arbeta för lösandet af de pro- blemer, som vid hvarje tid stått på vetenskapens dagordning. Så fortgick det till år 1809, då Finlands ställning, icke alle- nast i yttre, politiskt, utan äfven 1 så många andra afseen- den, blef en helt annan än tillförene. Hvad särskildt beträf- far det vetenskapliga arbetet, så fanns visserligen sjelfva grunden för detsamma, Universitetet, qvar 1 orubbadt skick, men likasom under den föregående tiden, var det äfven nu naturligt, att icke alla frukter af detta arbete lämpligen kunde "få rum och slutligen bearbetas inom detsamma. Följden häraf blef att sådana vetenskapliga alster, som ej tilllhörde Uni- versitetslitteraturen, spriddes åt många olika håll, ocb för att få reda på finske mäns vetenskapliga forskningar från denna tid, måste man vända sig dels till svenska vetenskaps- akademins handlingar, dit en del fortfarande skickade sina redogörelser, dels till Peterburgska Vetenskaps-akademins publikationer och slutligen ännu längre bort till tidskrifter och lärda sällskaps periodiska skrifter söder om Östersjön. Så kunde det dock ej länge fortgå, och man insåg snart att, sedan Finland intagit sin plats bland nationernas antal, må- ste det äfven i vetenskapligt afseende söka skapa sig en organ, genom hvilken det på ett sjelfständigt sätt kunde medverka till de öfriga europeiska folkens stora arbete för 131 vetenskapens utveckling. Då man likväl af många skäl icke, åtminstone till en början, kunde hoppas att få denna organ så utrustad, att den skulle motsvara det man under tidernas lopp vant sig att kalla en Akademi, beslöts att antaga ett mera anspråklöst namn, — och så uppstod Fin- ska Vetenskaps-Societeten år 1838. Denna nya anstalt ut- bad sig genast från början hägnad af den Furste, under hvars regering Finland sedan skulle få den lyckan att, efter en lång mellantid, utöfva sina dyrbaraste rättigheter såsom ett folk. Under samma upplysta hägn har Societeten allt sedan denna tid fortfarande utöfvat sin verksamhet, och den går äfven nu med lugn förtröstan på framtiden att för 37:de gången fira sin årsdag på denna sin Höge Beskyddares födel- sedag. Huru Societeten under den förflutna tiden uppfyllt sitt värf, är ej här stället att vidröra. Att den lyckats tillvinna sig ett ingalunda ringa erkännande inom lanudet, bevisas deraf att landets sednast församlade ständer ansågo skäl vara för handen att genom underdånig petition anhålla, det ett betydligen förökadt anslag måtte den beviljas, på det dess verksamhet måtte kunna utvidgas. De förhoppningar, som derigenom väcktes, hafva visserligen ej denna gång blifvit förverkligade, men sjelfva det erkännande, som den omnämnde petitionen innebar, bör dock alltid med tacksam- het mottagas och ingifva hopp för framtiden. Alldeles utan verkan har denna åtgärd dock ej heller varit, såsom det re- dan i Sekreterarens berättelse vid sednaste årsdag nämndes. Socieleteus anslag har nemligen blifvit ökadt med ett årligt tillskott af 5,000 mark, och den har till följd häraf, redan under det nu förflutna året, varit i tillfälle att understöda tvenne forskningsföretag inom landet, af hvilka resultater för vetenskapen kunna vinnas. Ett närmare omnämnande af dessa företag äfvensom en redogörelse för Societetens öfriga verksamhet under det förflutua året får jag dock öfverlemna åt Soc:s ständiga sekreterare, hvilken nu kommer att med- dela årsberättelsen. — Vidare kommer Hr Malmgren att hålla ett föredrag Om mamutfyndens förekomst och ut- 132 bredning samt de sannolika vilkoren för detta djurs forn-. tida existens, äfvensom Hr Lagus kommer att uppläsa ett minnestal öfver Soc:s fordne ledamot J. J. Nordström samt Hr Krueger öfver Soc:s fordne hedersledamot F. W. Arye- lander. II. Arsberättelse. Då Finska Vetenskaps-Societeten ser tillbaka på det år, som för henne nu afslutas, och i minnet återkallar, hvad henne derunder vederfarits, framställer sig för henne främst hågkomsten af tre i den vetenskapliga verlden högt uppburne män, som hon engång haft äran räkna bland de sina, och hvilka nu hvar efter annan hunnit målet för en af trägna värf i vetenskapens och statens tjenst uppfyld lefnad. En af dem, professorn, sedermera riksarkivarien JOHAN JAKOB NORDSTRÖM, som den 17 Maj 1874 af döden bortrycktes, hade hört till Societetens stiftare, ehuru han sedermera genom tillfälliga förhållanden såg sig föranledd att utträda ur detta -: samfund, redan innan han lemnade fädernejorden för att i det gamla moderlandet öfvertaga en honom erbjuden vid- sträcktare verksamhet. Äfven till en annan af dem, profes- sorn och geheime regeringsrådet FREDRIK WILHELM AUGUST ARGELANDER, som med döden afgått den 17 Febr. d. å., står Societeten på visst sätt i en liknande förbindelse, om han ock vid tidpunkten för dess stiftelse icke mer tillhörde vårt land och universitet: ty de storartade forskningar Argelan- der härstädes utfört och som gjort vårt astronomiska obser- vatorium vida kändt och ansedt, hade utan tvifvel i sin mon bidragit till uppkomsten af det vetenskapliga lif, som för- spordes vid universitetet efter dess flyttning till denna ort, och hvarur behofvet af en särskild vetenskaplig förening närmast framgick. Sedan Societetens verksamhet tagit den 133 utsträckning, att bon ansåg sig kunna tillämpa den i stad- garne medgifna rättigheten att invälja hedersledamöter, dröjde hon också icke länge att vid sig fästa Argelanders namn ; och att denna hedersbevisning af honom med välvilja emot- togs, derom vittnar det lifliga intresse, hvarmed han städse följde Societetens sträfvanden. Då särskilda minnestal öfver dessa båda frejdade vetenskapsmän vid detta tillfälle komma att hållas, vore det öfverflödigt att här nämna något vi- dare om deras lefnadsöden. Den tredje af de män, på hvilka i början häntyddes, var professor emeritus vid universitetet i Lund JOHAN WiIL- HELM ZETTERSTEDT, som den 23 December sistlidet år afled i sitt 90:de åldersår. Personligen var han känd af endast högst få i vårt land; men det namn han förvärfvat sig så- som en ihärdig och samvetsgrann forskare, isynnerhet inom den deskriptiva entomologin, föranledde hans inkallande till hedersledamot i Finska Vetenskaps-Societeten den 8 April 1861. Han hade vid redan framskriden ålder — han var då 55 år -— blifvit utvämnd till professor i botaniken i Lund, vid hvilken befattning han qvarstod i 13 år; men sin mesta tid egnade han då, likasom förut, åt entomologin, hvilken fortfarande utgjorde hans älsklingsstudium. Från sina vid- sträckta resor inom Sverige och Lappland hade han hem- fört rika samlingar af naturhistoriska föremål. Hans för- nämsta arbete, med hvars utgifvande han sysselsatt sig i 20 års tid, var en beskrifning öfver Skandinaviens tvåvingade insekter, ett digert verk om 6,600 sidor, hvilket grundlade hans rykte biand entomologer. Han hörde icke till de ska- pande snillen, som genom nya idéer föra vetenskapen framåt, och i de naturvetenskapliga teoriernas nyare utveckliug del- tog han föga; men han kunde, såsom en biograf om honom yttrat, med godt samvete hänvisa till ett långvarigt arbete i vetenskapens tjenst efter de anspråk, som gällde i haus ungdom, och de själsgåfvor, som fallit på hans lott. Han visade genom sitt exempel, hvad med träget arbete kau ut- rättas, och det material han samlat och lemnat i arf åt kom- 134 mande forskare, utgör en vacker minnesvård öfver den ihär- dige och anspråkslöse vetenskapsmannen. Inom Societetens personal har för öfrigt ingen annan förändring inträffat än det sedvanliga ombytet af ordförande, hvilken befattning under året innehafts af hr CHYDENIUS och nu öfvergår till den vordne vice-ordföranden hr MALMGREN. Af Societetens skrifter hafva efter sednaste årsdag ut- kommit Öfversigt af Societetens Förhandlingar 1813 —1874, XVI, äfvensom 21:sta häftet af Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk, innehållande afhandlingar af hrr F, J. Wir, F. W. WoLnpstEDT och A. M. JErRnstRÖM. Tryck- ningen af Akternas 10:de tom har derunder jemväl fortgått och numera framskridit så långt, att utgifvandet af denna tom inom någon månad kan emotses. Vid Societetens sammanträden hafva följande arbeten blifvit anmälda till införande i akterna: Försök till en på atomvigten grundad gruppering af de kemiska elementerna, af F. J. Wik; Några betraktelser öfver konstruktionen af reguliera månghörningar, af BE. BOnsporFF; - Hepaticae in Hibernia mense Julii 1873 lectae, af 5. 0. LINDBERG; Om isvattnets inverkan på berggruuden under glacial- perioden, af J. A. FSTLANDER; 1) Neue Mordelliden, 2) Neue Statira-Arten und einige mit der genannten Gattung verwandte Formen, 3) Neue Can- thariden och 4) Neue Cisteliden, af F. W. MÄKLIN; samt Varianten zum Profeten Hosea, gesammelt aus den der Firkowitsehen HSS-Sammlung 1 S:t Petersburg gehörigen Bibel-HSS, af K. A. R. TÖTTERMAN ; hvarjemte till införande i Bidragen följande afhandlin- gar emottagits: Några geologiska iakttagelser vid en vandring långsmed Hyvinge-- Hangö jernvägsanläggning, med 4 plancher, af K. P. SOLITANDER; Material till Finska Lappmarkens geologi, II, Kitinen- dalen i Sodankylä socken, med profil, af A. M. JERNSTRÖM; 135 Bidrag till Uleåborgs läns geognosi, med en geolo: gisk karta, af I. J. INGBERG; Om Finnarnes forna boningsplatser i Ryssland, af O. DONNER, samt Upplysningar om Rågö- och Wichterpalmålet i Estland, af A. O. FREUDENTHAL. Härtill komma ännu, utom smärre notiser och referater, följande uppsatser, afsedda att publiceras i Öfversigten: 1) En sats angående krökningsradierna till en konisk sektion, 2) En utveckling af f(y)—J(x) och fy) +Ff(x) ef- ter digniteterna af y—Zx och 3) Ett bevis att polaren till en punkt i anseende till en konisk sektion är tangentkordan till de ifrån punkten till koniska sektionen dragna tangen- terna, af S. LEVÄNEN;: 1) Om bindvokalen i finska lånord och 2) Om finska ordet ”pelto”, af A. AHLQVIST; Mineralogiska och petrografiska meddelanden, IV, af BAJENS Om kraniologiska undersökningar i Finland, af O. Don- NER, samt Redogörelse för en i Kejs. Alexanders-Universitetets uppdrag utförd vetenskaplig expedition till Persien, af W. FABRITIUS. Några af de nu uppräknade arbetena hafva redan blif- vit genom trycket utgifna. Sedan Vetenskaps-Societeten medelst nådigt reskript af den 17 April 1874 blifvit hugnad med ett tillskott af 5,000 mark för året till det statsanslag af 8,000 mark hon derin- tills åtnjutit, har Societeten. som ansett detta tillskott i främ- sta rummet böra användas till befordrande af de meteorolo- giska forskningarne, för hvilka ett rikt, till stor del ännu obe- gagnadt material finnes förhanden, vidtagit åtgärd om bear- betningen och utgifvandet af de årligen inkommande termo- meter- och barometer-observationerna. För att med minsta kostnad bringa saken i gång. öfvertogo tvenne af Societetens ledamöter till en början bearbetningen af 1873 års observa- 9 136 tioner, hvilkas tryckning numera är i det närmaste afslutad:; hvarjemte början är gjord med redigering af observations- materialet för år 1874. Tillika har Societeten fogat anstalt derom, att de telegrafiska underrättelser om annalkande stor- mar, som Fysiska Central-Observatorium i S:t Petersburg lofvat hitsända i utbyte mot de väderleksdepescher, som ge- nom BSocietetens förmedling sedan någon tid dagligen afsändas från vissa stationer i Finland till nämnde observatorium, ome- delbart efter ankomsten blifva, medelst anslag å en för ända- målet uppsatt tafla, meddelade till allmänhetens kännedom, hvarutom till Stadsfullmäktiges härstädes pröfning hemställts, huruvida skäl vore att i sammanhang dermed inrätta en ap- parat för signalering af omförmälda stormvarningar. För att i någon mon tillgodose äfven de geologiska undersökningar, hvartill de nu pågående jernvägsarbetena i vårt land erbjuda ett godt tillfälle, som ej borde lemnas obe- gagnadt, uppdrog BSocieteten åt biblioteksamanuensen A. M. JERNSTRÖM under sistlidne höst att i antydt hänseende under- söka den nyligen verkstälda genomgräfningen af Kerälä åsen i Hattula socken, hvarjemte Societeten beviljat ett anslag af 500 mark för dylika undersökningars fortsättande under nä- sta sommar längs den nya jernvägslinien Åbo — Tavastehus. Med tacksamhet bör omnämnas, att Societeten äfven under detta år fått emottaga anteckningar om meteorologi- ska och klimatologiska förhållanden af åtskillige för saken intresserade landsmän, hvilka sålunda med uppoffring af tid och möda gått Societetens önskningar till mötes. Det åter- står att i korthet redogöra för det observationsmaterial, som härigenom tillkommit. Meteorologiska observationer för år 1874 hafva hittills inkommit från nedannämnde 13 stationer: från Mariehamn af rektor K. M. Kandolin, = Åbo af professor J. F. Elfving, Salo af fröken G. Renvail, Niirala egendom i Tohmajärvi socken af bruksegaren N. E. Arppe, Wärtsilä bruk af vicelandtmätaren A. O. Nordlund, ” ?” LIT från Kexholm af provincialläkaren J. M. af Tengström, » Sordavala of apotekaren O. Relander, » Lampis af löjtnanten N. Etholén, » Tammerfors af apotekaren K. Molin, Brahestad af doktor C. Ehrström jemte sjökaptenen J. H. Leufstadius, Uleåborg af kollegiassessorn HE. Westerlund, Kittilä af provincialläkaren J. Edgren. Klimatologiska anteckningar hafva blifvit insända från Salo, Karstula, Tohmajärvi och Uleåborg af Societetens der- varande redan nämnde observatörer, äfvensom af vicepastor E. A. Bredenberg i Janakkala, vicepastor I. Smedberg i Kyrkslätt, proten J. Granholm i Orimattila, nämndemannen J. Hoikka i Rovaniemi och kronolänsmannen K. KE. Lund- bohm i Utsjoki, hvarutom sjökaptenen F. W. Alcenius med- delat väderleks anteekningar gjorda i Lappo socken af Wasa län under åren 1854 — 1856 samt 1858—1862. De sedan längre tid pågående observationerna öfver vattenståndet vid Finlands kuster hafva på Societetens be- kostnad fortsatts å samma stationer som förut, nemligen vid härvarande skeppsdocka samt vid Porkala, Hangöudds, Jung- frusunds, Utö, Lypörtö, Lökö och Rönnskärs lotsplatser, och skola de ur dem härledda månadtliga medeltalen efter van- ligheten i Öfversigten meddelas. Derjemte har BSocieteten af hr Elmgren fått emottaga observationer öfver vattenhöjd och vindar anstälda under sistlidne sommar vid Munkholm i Esbo skär. Societetens utländska förbindelser hafva äfven under detta år vunnit en tillökning, i det öfverenskommelse om skriftutbyte träffats med nedannämnde institutioner: La Fondation de Teyler van der Hulst i Harlem, L'Institut Royal météorologique des Pays-Bas i Utrecht, Die Schweitzeriscehe Meteorologische Commission i Zu- rich, samt Meteorologiska observatorium i Tiflis. Öfver tillvexten af Societetens bibliotek kommer sär- skildt att redogöras i en af dess bibliotekarie hr MOBERG 2” 138 uppgjord förteckning, hvilken bifogas nästutkommande Öf- versigt öfver Societetens förhandlingar, L. Lindelöf. 139 III. Om mammut-fyndens förekomst och utbredning samt om vilkoren för detta djurs forntida existens. Föredrag vid Vetenskaps-Societetens årshögtid af A. J. Malmgren. Bland djurslag af högre ordning, som efterhand dött ut gifves det knapt något som i högre grad skulle hafva tagit naturforskares intresse i anspråk, eller vara deraf mera för- tjent, än mammutdjuret, Elephas primigenius Blum. De tal- rika lemningar af detta djur, som sedan lång tid tillbaka anträffas inbäddade uti de lösa, posttertiära jordlagren i Eu- ropas, Norra Asiens och Nord Amerikas tempererade och kal- lare nejder, äfvensom de egendomliga förhållanden, under hvilka dessa rester påträffas, hafva ådragit sig icke blott zoologens och geologens, utan ock i senaste tid arkeologens synnerliga uppmärksamhet. Mammutdjuret hör nemligen till de ingalunda få utdöda djurslag, hvilkas coöxistens med men- niskan genom den moderna geologiska arkeologin blifvit ställd utom allt tvifvel. Jag har derföre ansett en kort fram- ställning af mammut-fyndens förekomst och utbredning samt de nödiga vilkoren för detta djurs tillvaro, såvidt dessa kun- na anses genom nyaste tidens forskningar utredda, icke sakna allmännare intresse. Samtlige forskare, som gjort den sibiriska naturen till föremål för detaljundersökningar, såsom Pallas, Wrangell, A. v. Middendorff, K. v. Baer; J. F. Brandt, L. v. Schrenck, Fr. Schmidt o. fl. a., anföra, att mammutben af alla slag finnas gömda nästan öfverallt i Sibiriens alluviala bildningar. Så- dana förekomma från Altai ända till kusterna af norra Is- hafvet och från Ural till Behringsund, men de tilltaga i mängd mot norden och finnas ingenstädes hopade i större mängd, än på Nya Sibiriens och Ljäkows öar, hvilka ögrupper fram- hållas såsom synnerligen rika på sammanhopade benrester 140 icke blott af mammutdjuret, utan äfven af andra, tyvärr än- nu icke närmare undersökta eller vetenskapligt bestämda större djurarter. Af dessa benrester hafva mammutens betar redan länge varit af betydelse för industrin, emedan de lemna ett förträffligt elfenben, och utgöra derföre sedan längre ti- der tilibaka föremål för handel. Mammutbetars uppsökande har, isynnerhet efter Ryssarnes eröfring af Sibirien, blifvit en lönande sysselsättning för norra BSibiriens folkstammar, hvilka redan långt före den ryska eröfringen skola hafva afsatt detta fossila elfenben till China. Chinesiska skriftstäl- lare, från tiden före Christus, sägas nemligen innehålla an- tydningar derom, att man redan då hade sig derstädes be- kant, att mammut-kadaver anträffas i den frusna jorden uti Sibirien. Det fossila elfenbenet har likaledes länge varit kändt och bearbetadt i China, ehuru ingen kunskap derom synes hafva kommit till de grekiska eller romerska aukto- rerna, hos hvilka man hittills förgäfves sökt notiser om detta slags elfenben eller om mammuten öfverhufvud. Den be- römde Middendorff uppskattar qvantiteten af de mammutbe- tar, som under förra hälften af innevarande sekel kommit från Sibirien till den europeiska handelsmarknaden i medel- tal till 40,000 H årligen. Då medelvigten af de nordsibi- riska betarne icke kan anslås högre, än 120 &, ehuru betar af 200 å 250 B:unds vigt och derutöfver skola förekomma, måste den angifna qvantiteten af den årliga exporten här- stamma från minst 150 mammutdjur. Akademikern K. von Baer anser dock denna siffra för liten och tror sig kunna uppskatta antalet af de mammutdjur, hvilkas uppgräfda be- tar årligen kommit den sibiriska elfenbenshandeln till godo, till åtminstone 200 individer. Att handeln med denna vara ännu fortgår i temligen stor skala, bevisas äfven deraf, att för två år sedan en hel skeppsladdning sibiriska mammutbe- tar, värd flere tiotal tusen Pd St., öfverfördes från Reval till London. Besinnar man att endast en mindre del af de ut- döda mammut-generationernas betar kunnat undgå förgängel- sens allmänna lag och bevaras till vår tid i sådant skick, att elfenbenet kan tillgodogöras, häpnar man vid tanken på den 141 ofantliga mängd mammutdjur, som under tidernas lopp må- ste hafva lefvat och funnit sin graf uti Sibiriens ödemarker. Ännu större uppseende och förvåning, än de stora för- råd af väl bibehållna mammutbetar, som finnas förvarade i norra BSibiriens ständigt frusna, lösa jordlager, har den om- ständigheten väckt, att man i Sibiriens frusna jord funnit mer eller mindre sönderfallna kroppar eller kroppsdelar, med påsittande kött, senor, hud och hår, utaf mammutdjur, som säkerligen redan för åtskilliga tusen år tillbaka upphört att lefva. Men dessa tillfällen äro dock ytterst sällsynta och hafva ingalunda förekommit så ofta som man vanligen anta- ger. Inom en tidrymd af 200 år, räknadt från 1666, då Holländaren Witsen upphöll sig i Moskva, intill närvaraude tid, har den hithörande litteraturen förvarat uppgifter om endast 20 dylika fynd, men största delen af dessa uppgifter grundar sig på hörsägner och härleder sig i bästa fall från andra eller tredje hand. De tidigaste hithörande uppgifter härröra från nyssnämnde Witsen, som i sitt arbete Noord en Oost Tatarye 1694 vet omtala, att i den sibiriska jorden påträffas, förutom fossilt elfenben, äfven hela kroppar af mammutdjur, hvilka äro af dunkelbrun färg och utbreda en elak lukt, samt från hans samtida Ysbrandt Ides, dender emellan åren 1692—1695 gjorde en resa genom BSibirien från Moskva till Peking. I den beskrifning Ysbrandt Ides utgif- vit öfver denna resa nämner han, att han derunder träffat en person, hvilken sjelf sett och uppgräft ett hufvud med påsittande betar tillika med en fot, som var skäligen väl bi- behållen och af en mans tjocklek, utaf mammutdjuret. Ys- brandt Ides har dervid tillika ganska riktigt anmärkt, att fynd af denna beskaffenhet göras endast vid flodbräddarne efter stark isgång eller eljest inträffande jordras, samt uttalat den åsigt, att dessa djurkroppar vore dithemtade af syndafloden från syd- ligare nejder, hvilken åsigt anmärkningsvärdt nog återfinnes, ehuru i något modifierad form, uti nyare hypoteser om våld- samma katastrofer, hvilka bort förorsaka hela mammutslägtets undergång på en gång. -—- Att häri detalj redogöra för alla de uppgifter om mer eller mindre fullständigt bibehållna mammut- 142 kroppar, som efter Witsen's och Ysbrandt Ides' tider före- komma i litteraturen skulle vara ändamålslöst. Jag vill en- dast nämna, att af de tillsammans 20 särskilda fall då mer eller mindre bibehållna mammut-kadaver uppgifvas vara fun- na, endast 10 kunna föras till väl konstaterade fakta, under det att de öfriga 10 grunda sig endast på hörsägner. Men af de 10 med säkerhet kända fallen afse tvänne blott fuil- ständiga skeletter, utan mjukare delar, under det att ett af dem hänför sig till det af Pallas tillvaratagna Rhinoceros- fyndet och de återstående sju, som varit föremål för närma- re undersökning, hafva afseende på mer eller mindre talrika fragmenter af styckade eller sönderfallna och i förruttnelse stad- da kadaver. Uti intet enda fall har mammut-kroppen blifvit an- träffad hel och fullständig, eller uti fullkomligt bibehållet och friskt tillstånd, hvilket dock så allmänt antagits och äf- ven i allvarligt vetenskapliga verk så ofta påstådt blifvit. Till och med det redan år 1799 af Tungushöfdingen ÖOssip Schumachow först påträffade och sedermera af Adams till S:t Petersburg hemtade mammut-kadavret spridde, då ryske köpmannen Boltunow 1803 besåg detsamma, en betydlig stank, samt hade buken sönderrifven och var äfven eljest mycket illafaret. När Adams sedermera år 1806, eller på sjunde året efter kadavrets upptäckt, kom till stället, fann han ej annat, än större delen af skelettet, samt ett stycke af huden och en mängd hår. De anträffade skelettdelarne ha- de visserligen en del ligamenter och ledkapslar i behåll, men den ena framfoten saknades; likaså saknades svansen med tillhörande kotor, hela snabeln, deraf dock Boltunow torde hafva sett ett spår, samt nästan alla. öfriga mjukare delar. Och dock är detta fynd det fullständigaste hittills kända, af sådana nemligen dervid några mjukare kroppsdelar ännu funnits i behåll, samt har mera, än något annat sådant, bi- dragit till spridningen af den så allmänt gängse föreställnin- gen om mammut-kadavrens fullständiga konservering. Vid de öfriga sex till denna kategori hörande mammut-fynden äro endast enskilda kroppsdelar, företrädesvis fötter, med påsit- tande mjukare delar, delar af huden äfvensom hår påträffade. 143 Akademikerne A. von Middendorfj och Fr. Schmidt, hvilka hvar för sig varit i tillfälle att omsorgsfullt undersöka dylika fynd in loco, äro af den bestämda åsigt, att kadavren varit sönderfallna och styckade samt stadda i hög grad af upplös- ning innan de af strandaflagringar blifvit inbäddade på de ställen der de sedermera, efter årtusendens förlopp, hittats och blifvit föremål för vetenskapsmännens undersökningar. De af G. von Maydel!l år 1870 undersökta tvenne mammut- fynden vid åaruva Schandran och Kowschetschja, hvilka utfalla i Ishafvet emellan Indigirka och Aleseja, bekräfta fullstän- digt en sådan uppfattning. Den belysning K. von Baer gif- vit af det Adamska fyndet gör det ej heller osannolikt, att detta kadaver redan var stadt i upplösning, då detsamma blef inbäddadt uti jorden på halfön Tamut vid Lena flo- dens mynning, hvarest detsamma år 1799 af Sehumakow påträffades uti den genom denudation blottade, hårdt frusna strandvallen, deri lager af ren is synes hafva förekom- mit. Enligt Hedenström, Wrangell, v. Middendorjf och May- dell förekomma nemligen horizontala lager af ren is af om- vexlande mäktighet mångenstädes i Sibiriens ständigt frusna jord . Förutom i hela norra Asien hafva talrika fynd af mam- mutben blifvit gjorda icke allenast i Nordamerika, utan äf- ven i större delen af norra och mellersta Europa. De Ame- rikanska fynden hänföra sig dock till en varietet af det egent- liga mammutdjuret, eller kanske hellre till en sjelfständig art, hvilken af Leidy och Falconer benämnes Elephas ame- rieanus, hvarföre jag nu lemnar dem helt och hållet å sido. Uti Petsehora-landet, emellan floden Dwina i vester och Ural i öster samt Ishafvet i norr hafva enligt Pallas och Alex. Schrenck betar och andra lemningar af mammutdjuret blifvit särskilda gånger anträffade, öfverhufvud under enahanda förhållanden som i Sibirien, ehuru på långt när icke i samma mängd. I mellersta, södra och vestra delarne af Europei- ska Ryssland, i Tyskland, Frankrike, Belgien och England äro mångfalldiga gånger fynd af mammutrester gjorda, be- stående företrädesvis af kindtänder eller fragmenter af dem; 144 äfven andra skelettdelar äro dock rätt ofta i dessa länder påträffade, men endast tvenne fullständiga skeletter af det äkta sibiriska mammutdjuret synas vara funna inom Europa, nemligen ett är 1846 nära Moskva, som fanns i stående ställ- ning inbäddadt i jorden, och ett annat år 1860 vid Antwerpen. I Frankrike och England synas resterna af det egentliga mam- mutdjuret vanligen förekomma uti pleistocena, postglaciala jord- lager. De elefantrester deremot, som i dessa länder anträf- fats i preeglaciala bildningar, tyckas höra till andra utdöda elefantarter, Elephas antiquus eller Elephas meridionalis. Äfven i Sehweiz förekomma mammutlemningarna, enligt hvad det uppgifves af O. Heer, mest uti äldre postglaciala lager. Gränsen för mammutdjurets sydliga utbredning 1 Europa lå- ter sig för närvarande icke ännu med säkerhet angifva, emedan i södra delarne af Europa rester af särskilda utdöda elefantar- ter anträffats, arter, som man först 1 senare tid begynt sär- skilja. Genom arkeologers och paleontologers förenande be- mödanden är det numera tydligen ådagalagdt, att menniskan redan fanns, åtminstone i vestra och mellersta Europa, sam- tidigt med mammutdjuret. Man har i de franska bengrot- torna påträffat tillochmed bearbetadt elfenben, deribland en märkvärdig elfenbensskifva, hvarpå en ganska tydlig afbild- ning af mammutdjuret blifvit ingraverad af en konstnär utaf stenålderns folk. Det är alldeles påtagligt, att mammu- ten jagades af den förhistoriska menniskan och att detta djur såväl i Europa som i Asien till god del genom menni- skans tillgörande blef slutligen helt och hållet utrotadt. Uti ingen trakt af Europa äro mammut-fynden så talri- ka som i England. FB. Owen uppger i ett arbete, A Histo- ry of the British fossil Animals and Birds 1846, att han haft till sin granskning icke mindre än 3,000 i England funna kindtänder af mammuten Det är icke blott i Englands jord talrika skelettdelar af detta djur anträffats, de hafva före- kommit i stor mängd äfven på bottnen af det haf, som sköl- jer Englands södra och sydöstra kuster, eller Engelska ka- naien och Nordsjön. Owen anför, enligt Woodwards beräk- 145 ning, att på en ostronbank nära Happisburgh i Norfolk un- der de 13 första åren efter bankens upptäckt omkring 2,000 kindtänder förutom andra skelettdelar blifvit uppdraggade tillika med ostron. På Doggers bank i Nordsjön äfvensom annorstädes af detta innanhaf hafva rester af mammuten upp- fiskats till stort antal, ända från 25 famnars djup, deribland förutom kindtänder i mängd, äfven lårben, hela underkäkar och betar. Dessa fynd vidhandengifva, hvad som redan ge- nom andra geologiska bevis är stäldt utom allt tvifvel, att under den vesteuropeiska mammut-perioden England stod i landfast förbindelse med kontinenten öfver Nordsjön och Kanalen. I samtliga kring Östersjön liggande länder äfvensom på hela Skandinaviska halfön äro lemningar af mammutdju- ret anmärkningsvärdt sällsynta. Ifrån Danmark äro enligt J. Steenstrup +) endast tre mammut-fynd kända, och dessa äro följande: 1) Vid gräfningen af Schleswig-Holsteinska ka- nalen fann man 1783 ett stycke af en bete, som nu förva- ras i Köpenhamns museum. 2) I ett mergellager vid Sönder- omme midt i Nörrejylland, omkring 7 mil NV från Kolding, har på 6 alnars djup ett stycke af mammutens os ilii blif- vit tillvarataget, men vid anstäld gräfning kunde inga andra ben anträffas derstädes. Slutligen har 3) en öfverkäks kind- tand funnits i ett mergellager, 7 alnar under jordytan, vid gården Fristed nära Haderslev. Men detta är också allt. I Sverige saknas spåreu af mammuten väl icke helt och hål- let, ehuru sådant likväl blifvit af förbiseende påstått af D:r G. Retzius uti hans äfven i Finland vidt spridda arbete ”Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord” (n:o 5 af Prof. A. Key's och D:r Betzius” tidskrift ”Ur vår tids forsk- ning”) p. 28, men antalet af de i Sverige hittills gjorda mam- mut-fynden är icke större, än i Danmark. Enligt A. Erd- mann, Sveriges Quartära bildningår, p. 159, påträffades år 1865 eller 1866 fragmenter af en mammutbete på Tittente ") Oversigt over Kgl. Danske Vid. Selsk. Forh. 1851 n. 1 & 2 p. 32—34. 146 gårds egor i Svedala socken uti Skåne, på 7 fots djup un- der jordytan. Ett stycke af denna bete förvaras uti Riks- museum i Stockholm, jemte en af Borgmästar S. Trägårdh skänkt, annorstädes i Skåne funnen kindtand af mammuten. (Handledning vid beseendet af Paleontologiska Samlingarna uti Riksmuseum 1 Stockkolm, 1867, p. 28—29). Det tredje sven- ska mammutfyndet finnes beskrifvet 1 Acta Akad. Leop., tom. V., 1740, af dåvarande medicine professorn i Lund von Doebeln samt hänför sig till några större ben, som vid gräf- ning blifvit funna vid staden Falkenberg i Halland och i hvilka Cuvier igenkänt ben af mammuten. I hela öfriga Sverige äfvensom i Norge hafva rester af detta djur veterli- gen icke förekommit. Medan skelettdelar af mammuten äro ganska vanliga i mellersta och vestra Ryssland samt i Lit- hauen och Polen hafva endast två mammut-fynd blifvit kända från Östersjöprovinserna, nemligen ett från Endenhof nära Mitau i Kurland, der ett stycke af en bete blifvit funnet, och ett annat från Liffland, hvarest en mjölkkindtand anträffats vid floden Oger, en liten biflod till Däna. Men uti Estland och Ingermanland synas inga dylika fynd ännu hafva före- kommit. Med den erfarenhet man egde om mammut-fyndens ytterliga sällsynthet i Skandinavien och Östersjöprovinserna, der såbeskaffade fynd gjorts endast uti sådana trakter, hvil- ka antagligen tidigast undandragits påverkan af den skandi- uaviska inlandsisen under istiden, hade man föga eller ingen anledning vänta, att enahanda fynd någonsin skulle komma att göras i Finland, som under den nordeuropeiska istiden tydligen haft samma klimatförhållanden som nordliga Skan- dinavien. Detta har dock inträffat. I slutet af Oktober må- nad 1873 hittade en bondgosse, vid namn Putkonen, på stran- den af Syväri sjö 1 Nilsiä socken af Kuopio län en särdeles vacker öfverkäks mammutmolar af normal storlek, som ge- nom Studeranden Ludvig Kiljander's upplysta intresse för saken och Landthandlaren Pantsar's medverkan blef räddad för vetenskapen. Detta fynd af mammutrester är dock icke det enda från Finland kända. Professor Quensel har i ett är 1804 utgifvet litet arbete ”Elephantens naturalhistoria” 147 afbildat en kindtand af mammuten, som, enligt förklaringen till figuren, blifvit funnen uti en sandbacke vid Ijo elf i Finland och redan år 1751 af Biskop Mennander skänkt till Kungl. Vetenskaps-Akademien i Stockholm. Denna tand för- varades ännu på Quensels tid i bemälde akademies museum, men det vill synas som om densamma derefter fått förkom- ma. Förutom dessa båda, skall, enligt benäget meddelande af Societetens ledamöter Herrar Arppe och Moberg ännu ett tredje mammutfynd, äfvenledes bestående af en kindtand, hafva förekommit i Finland, men jag har icke lyckats ännu få utredt, när eller hvarest det gjorts. Denna tand skall län- ge hafva förvarats i Finska Universitetets samling af finska mineralier, men synes numera antingen hafva förkommit eller blifvit indragen uti Universitetets allmänna samling af mam- mutrester. Vi ha sålunda kunskap om tre tillfällen, då lem- ningar af mammuten blifvit i finsk jord påträffade. Mam- mutens invandring i Finland försiggick påtagligen långt ef- ter den skandinaviska inlandsisens tillbakagång och först se- dan vattenförbindelsen emellan Östersjön och Ishafvet upp- hört samt en landförbindelse emellan Finland och Ryssland norrom Ladoga uppstått. Enär denna landförbindelse ur geologisk synpunkt icke är gammal, kan: mammutdjurets fö- rekomst i Finland följaktligen icke heller ligga långt tillba- ka i tiden. De finska mammut-fynden vidhandengifva såle- des, att mammutdjurets utdöende eller utrotande ligger när- mare den historiska tidens början, än man vanligen antager, och de äro sålunda för vetenskapen långtifrån utan all be- tydelse. Mammutdjurets yttre beskaffenhet är, tack vare de af Vet.-Akad. i S:t Petersburg verksamt understödda s. k. mam- mut-expeditionerna samt flere framstående forskares särde- les J. Fr. Brandts undersökningar, temligen väl utredd. Det liknade i allmänhet elefanten, men var vida kraftigare och starkare bygdt, än någon af de nu lefvande tre eller fyra elefantarterna samt om möjligt af en ännu plumpare kropps- form, än dessa. Två ofantliga framåt rigtade,i spetsen starkt uppåt böjda betar af ända till 13 fots längd och derutöfver 148 prydde dess öfverkäk. Hvad som isynnerhet skiljde det från nu lefvande elefantarter var dess täta hårbeklädnad. Så- som bekant hafva dessa sednare en naken och slät hud samt äro sålunda hänvisade till ett tropiskt klimat, men förhållan- det var helt annat med mammutdjuret. Dess hela kropp var nemligen öfverallt betäckt med en tät fäll af brunfärgadt kortare ullhår närmast huden, hvarpå följde en annan fäll af styfvare, glesare stående men längre konturhår, som utgjor- de den egentliga pelsen och till hvilka kring bogen samt på ryggsidan sällade sig grofva svartaktiga hår af ett tagel- likt utseende och en längd af ända till 1'/, fot, bildande så- lunda en slags man. De relativt små öronen voro hårbekläd- da och i spetsen försedda med en hårtoffs; en dylik prydde sannolikt äfven svausen, som var af medellängd. Genom sin varma hudbeteckning var mammutdjuret väl utrustadt för det hårda luftstreck, hvari det lefde, och dess fötter voro äfven afpassade derefter. Fotens fem tår voro nemligen än- da till spetsen förenade med hvarandra till ett odeladt fot- blad af rund omkrets, vid hvars periferi de fem nagellika hornbildningar eller hofvar, som antydde stället hvar de yt- tersta tåfalangerna slutade, voro fästade. Kindtänderna voro af den hos elefantslägtet vanliga typen samt af sådan form och styrka, att de särdeles väl egnade sig att mala sönder örtväxter af alla slag äfvensom qvistar och finare grenar af träd- eller buskväxter. Om mammutens snabel känner man ännu intet med visshet, men otvifvelaktigt var djuret utru- stadt med en sådan af den hos elefantslägtet vanliga form. Enär mammuten genom sin benbyggnad och öfriga or- ganisation tillhör elefantslägtet, som enligt Falconer's under- sökningar består af åtminstone tre lefvande och 25 utdöda arter, torde man icke misstaga sig, om man antager, att dess lefnadsvanor i mycket liknade de nu lefvande elefanternas. Att detta djur lefde i sällskap, antydes af de på vissa stäl- len talrikt förekommande lemningarne, och att det liksom elefanterna gärna uppehöll sig vid sjöar och vattendrag, icke blott för att dricka beh bada, utan emedan det vid dessa hade tillgång på rikligare och mera omvexlande vegetation 149 att lefva utaf, kan man sluta deraf, att de talrikaste mam- mut-fynden blifvit gjorda just vid stränderna af sjöar och floder, såsom i norra Sibirien, eller uti gamla flodbäddar, så- som uti Frankrike. Att mammuten med sin uteslutande för ett kallt klimat afpassade hudbeklädnad icke var bestämd att lefva under tropiska eller subtropiska klimatförhållanden, in- ses lätt af enhvar. Och att detta djur icke heller saknade tillgång på lämpliga födoämnen så långt norrut träd och bu- skar växte, bevisas i min tanke fullkomligt af flere faktiska förhållanden. Det är allmänt bekant, med hvilken lätthet den ståtliga elgen slår sig ut i norra Europas skogar ända fram mot poleirkeln, eller åtminstone till 64? n. Lat. Ej mindre kändt är, att renen, som liksom elgen lefver uteslu- tande af vegetabilisk föda, är fullkomligt hemmastadd i de högst belägna delarne af Lappmarkerna. ja, till och med på de ytterst mot norden liggande ögrupperna i norra ishafvet, under 75?2—81? n. Lat. Myskoxen, Ovibos moschatus, ett växtätande, i hjordar lefvande djur, nästan af våra tama boskaps storlek, lefver och förekommer veterligen endast på öarne och kusten af arktiska Amerika samt på Grönlands östra kust, således högt mot norden och i länder, der ingen trä- vegation finnes. Man vet om den med mammuten samtida och dermed nära förvandta nordamerikanska mastodonten, att detta djur hemtade sin föda af barrträd. J. Fr. Brandt har redan för längre tid tillbaka med mikroskopets tillhjelp ådagalagt, att de små rester af födoämnen, som funnos i tandspringorna och tandihåligheterna på det i Sibiriens frusna jord vid floden Wiljui funna samt år 1772 af Pallas tillvaratagna och till Petersburg hemtade hufvudet af Rhino- ceros tichorhinus, till god del bestodo af barrträdslemningar. Om nu den sibiriska Rhinoceros, som tillhört ett tropiskt slägte, sålunda kunde hemta sin föda, åtminstone delvis af barrträd, är det ganska möjligt och antagligt, att dess stora samtida mammutdjuret gjort likaledes, alldeles såsom den nordamerikanska mastodonten. Vid ett tillfälle i S:t Peters- burg såg Professor Mercklin, att man åt en asiatisk elefant bjöd qvistar af vår vanliga gran, hvilka elefanten med god 150 aptit äfven förtärde. Det ligger sålunda ingenting otroligt i antagandet, att vissa harrträds grenar, med på dem ofta i ymnig- het sittande stärkelserika lafvar samt frörika kottar, ingick bland mammutens regelbundna födoämnen. Men de nordi- ska länderna erbjuda förutom åtskilliga slag af barrträd och riklig örtvegetation äfven flere slag af löfträd af slägtena Salix, Betula, Alnus, Populus, Sorbus, 0. fl. andra, hvilka del- vis gå ännu längre mot norden, än barrträden, och som i sina löf och finare qvistar erbjuda en god, af växtätande djur omtyckt, till och med af vår tama boskap eftersökt föda. Det stöter sålunda på ingen svårighet att förklara, huru ett så kolossalt växtätande djur som mammuten kunnat slå sig ut och förekomma 1 så stort antal, som fallet synes hafva varit, till och med uti de nordligast liggande skogs- trakterna af Europa och Asien. Trädgränsen 1 Sibirien går 1i allmänhet emellan den 602 och 65? breddgraden, men ryckes upp i de stora flo- dernas dalar några grader nordligare. Så upphör trädvege- tationen t. ex. i Jenisej floddalen, enligt Fr. Schmidt, först under 70 breddgraden och Middendorff fann till och med en sötvattens mollusk, Physa hypnorum, på Taimur-tundran ännu under 73'/,? n. Lat. Nu hafva de talrikaste mammut- resterna förekommit i den ofvanom trädgränsen liggande delen af Sibirien ända upp till 75? n. Lat., och då mam- mutdjuret icke kunde lifnära sig i en på träd och buskar alldeles blottad nejd, stöter man på en svårighet vid förkla- ringen af dessa resters förekomst så högt mot norden. BSan- nolikt synes vara, såsom ock Middendorff antager, att en del af dem blifvit af floderna nedförda till ishafskusten från den närmast söderut liggande skogsregionen, men å andra sidan vidhandengifva de undersökningar Akademikern Fr. Sehmidt och Baron Maydell hvar för sig på stället anställt å tre i fru- sen jord öfver trädgränsen funna qvarlefvor af mammut, der- vid äfven lösare delar, stycken af huden och en stor myc- kenhet hår påträffades, ganska bestämdt, att dessa rester icke kunnat ditföras af de söderifrån rinnnande floderna. De af Maydell upptäckta och undersökta fynden, bestående af 151 några skelettdelar, fötter med ännu påsittande mjukare delar och hoflameller, äfvensom hudflisor och hår, funnos nemli- gen på nordliga sidan om en fyratusen fot hög bergskedja, som från Indigirka floden sträcker sig i ostlig rigtning mot floden Aleseja, under ce. 70'/,? n. Lat. och ungefär på 10 mils afstånd från ishafvets kust. Maydell anser det alldeles otänk- bart, att dessa rester kunnat dit transporteras medelst vatt- nets tillhjelp från sydligare nejder, och antager derföre, att djuren måste hafva lefvat och omkommit i den trakt. der qvarlefvorna af honom påträffades och uppgräfdes. Detsam- ma anser Schmidt hafva varit fallet med det af honom på Gyda tundran, vester om Jenisej flodens utlopp under 70!/,2 n. Lat. noggrant undersökta fyndet, hvilket också bestod af en mängd olika skelettdelar, hudflikar samt en stor mängd hår. Schmidt tror icke heller, att dessa lemningar kunnat ditspolas från sydligare orter, utan anser tvärtom, att det djur de i tiden tillhört dött i den trakt, der de funnos. För denna sin uppfattning gifver han flere ganska goda skäl, desto mera förtjenta af förtroende, som han är en praktisk geolog af stor erfarenhet. Så anför han åtskilliga fakta, som synas ådagalägga, att trädgränsen i norra BSibirien i ti- den för mammutens förekomst derstädes gått ansenligt nord- ligare, än 1 våra dagar, och möjligen långsmed de stora flo- derna ända till nordgränsen för mammutresters förekomst, eller 752-76? n. Lat. Det mildare klimat, som skulle hafva möjliggjort mammutdjurets tillvaro långt ofvanom den nuvarande trädgränsen, möjligen ända bort på Nya Sibiriens öar, anser Schmidt hafva stått i samband med Aralo-Caspi- ska bäckenets forntida förbindelse med norra ishafvet. Åsig- ten om ett blidare klimat i norra HNibirien, än det närva- rande, under mammutdjurets förekomst i norra Asien är icke ny, jag finner den redan för 30—40 år sedan uttalad af Ch. Lyell och BR. Owen, men först i senaste tid har man, huf- vudsakligen genom Fr. Schmidt, fått faktiska stöd för en så- dan. De svenska expeditionerna till Spetsbergen hafva också att uppvisa märkliga fakta, som ovedersägligen tyda på att 10 152 Spetsbergens nuvarande klimat är strängare, än för relativt kort tid tillbaka. Många med menniskan samtida djurslag af högre ord- ning hafva blifvit, antagligen genom hennes förvållande, efterhand utplånade från jorden, andra hålla på att utdö, t. ex. Bison europeus, och ett och annat djur, som förut varit allmänt i mera tempererade nejder, har under kampen för sin tillvaro nödgats draga sig till den yttersta norden, så- som t. ex. myskoxen, Ovibos moschatus, och renen, Cervus tarandus. Sistnämnde hjortart är numera spårlöst försvun- nen ifrån England, Frankrike och Tyskland. ehuru han varit allmän i dessa länder och utbredd söderut ända ned till Py- reneerna och Schweiz, under stenåldern, samt ännu i 12 år- hundradet skall hafva förekommit i Skottland och på Ceesar's tid uti Germanien, i den Herkyniska skogen. I mellersta och vestra Finland förekommer renen ingenstädes numera, men träffas ännu i vildt tillstånd i de skogiga trakterna på båda sidor om Finlands östra gräns, ända ned till 61? n. Lat., äf- vensom på några holmar i Ladoga. I mellersta Ryssland går renen ännu till Twer'ska och Nowgorod'ska guverne- menterna, 56? 52' n. Lat., enligt J. Fr. Brandt, och i östra Rysslands föga befolkade nejder ända ned till 519?--52? n. Lat. enligt Eversmann och J. Fr. Brandt, men under en tidigare period har renen i Ryssland haft en vida sydligare utbredning, måhända ända till Kaukasus, ehuru detta djur äfven der blifvit undanträngdtaf den påträngande menskliga odlingen. ") Ungefär sålunda har det gått äfven med mam- +) Såsom bekant antaga Lartet m. fl. franska paleontologer, att Frankrike under den s. k. rentiden haft ett kallt klimat (climat gla- ciere), men detta antagande kan jag på zoogeografiska skäl icke obe- tingadt biträda, ty renen är ett polykliniskt djur, som icke blott fördrager polar-ländernas klimat, utan ock de tempererade. I Amur- landet lefver renen under Paris” latitud tillsammans med den benga- liska tigern, Det är troligt, att om renen icke hade blifvit af menriskor utrotad i Frankrike och Tyskland detta djur ännu skulle finnas i dessa länders bergstrakter. Föröfrigt förefinnes en betydande skilnad i Frankrikes odling nu och under renperioden eller stenåldern, och denna skilnad betingar eo ipso en väsendtlig olikhet i klimatförhål- landena äfvensom i faunan. 153 muten och andra dess samtida. I vestra Europa blef han af den förhistoriska menniskan utrotad, och uti nordöstra Eu- ropa äfvensom i Asien först successivt undanträngd emot is- hafskusten samt sedermera efterhand, liksom Rhinoceros, Ovibos moschatus, Bos primigenius, Bison europeus, o. fl. a. äfven der utdöd, antagligen genom menniskans tillgöranden. Såsnart mammutdjuret blef trängdt emot ishafskusten, är det sannolikt, att detsamma i likhet med renen och myskoxen, företog regelbundna vandringar, allt efter årstiderna, till och från den yttersta gränsen för dess nordliga utbredning, isyn- nerhet långsmed floddalarna, i hvilka en yppigare och mera omvexlande vegetation alltid var rådande. Man kan mycket väl tänka sig, att dessa vandringar om sommaren utsträck- tes så långt norrut som möjligt, till och med utöfver träd- gränsen till buskregionen. Att det klumpiga mammutdjuret under dessa ströftåg oftare, än eljest, var utsatt att antingen ömkligen omkomma, t. ex. uti försumpningarna på sjöarnes eller flodernas stränder, eller att falla offer för den jagande menniskans försåt, än rimligt. De sedimentera lager, som de stora floderna och vårflodvattnet plägade afsätta, med i dem tilläfventyrs inbäddade rester af antingen på stället om- komna eller af strömmen ditspolade mamrnutrester, fröso under den starka vinterkölden till hela sitt djup och öfver- täcktes, innan de hunnit upptina, följande vår af nya aflag- ringar. Då insolationens verkan under 709—752 n. Lat. i allmänhet icke är stark och luftvärmen på skuggrika ställen eller på nordliga bergsluttningar ännu i dag är så svag i norra Sibirien, att den icke alltid förmår smälta i klyftor hopade snömassor eller is, ja, icke ens upptina jordskorpan på betydligare djup, är det klart, att äfven mjukare djurre- ster, hvilka en gång råkat blifva inbäddade i denna jord, som ständigt är frusen och till och med innehåller lager af ren is, undgå förmultning så länge de äro deri förvarade, allde- les som om de vöre omgifna af en fast isskorpa, men såsnart det isiga omhöljet bortfaller, hvilket i Sibirien ofta inträffar genom jordras eller vattnets erosion, äro de lösare de- larne snart hemfallna åt förgängelsen. — Sålunda synes mig 154 förekomsten af mer eller mindre bibehållna fragmenter af mammut-kadaver uti nordligaste Sibiriens jord kunna enklast och naturenligast förklaras. Hela och välbibehållna mammut- kroppar äro, såsom redan ofvan anmärkt blifvit, ännu aldrig funna och skulle sådana någonsin förekomma, så utgöra dessa fall rent tillfälliga undantag från den allmänna regeln. I hvarje händelse är det ingen nödvändighet, att tillgripa hy- potheser om plötsliga temperaturförändringar, rullstensfloder eller dylikt för förklaringen af den Sibiriska mammutfrågan, som endast genom missförstånd och öfverdrift blifvit mera invecklad, än den i sjelfva verket befinnes vara. FEV VASS ESA Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Vetenskaps-Societeten förärade från den 1 Juni 1874 till den 4 Juni 1875. Finska Läkaresällskapet. Handlingar B. XVI 1--4. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Toimituksia: XXI H. G. Porthan opera selecta P. V. — XXXIV Kertomuksia ihmiskunnan historiasta A. W. Gruben mukaan 7:s osa. — XLI Historiallinen Arkisto IV. — L Suomalainen ja Ruotsalainen Sanakirja VIII vihko. Sällskapet pro Fauna et Flora Fenmica. Notiser. Ny serie häft. 10. Juridiska Föreningen i Finland. Tidskrift år 1874 2—4. Statistiska Byrån i Finland. Bidrag till Finlands officiela Statistik. VI. 2:dra serien: Be- folkningsstatistik, Folkräkningen i Mars 1370 i Helsing- fors, Abo, Wiborg och Uleåborg. — VII Öfversigt af sparbankerna i Finland 1870—1872. — II 2:dra serien: Öfversigt af Finlands ekonomiska tillstånd åren 1866 — 1870. LT Académie imp. des sciences de S:t Petersbourg. Bulletin T. XIX 5, XX 1-3. Mémoires VII:me BSérie T. XXI 6—12, XXII 1—3. 3amacka T. XXIII 2, XXIV 1, 2, XXV 1. Mélanges asiatiques T. VII 1—3. Mélanges physiques et ehimiques T. IX 1, 2. Mélanges biologiques T. IX 3. 156 Mélanges greco-romains T. III 5. Mélanges mathematiques et astronomiques T. V I. Sanskrit-Wörterbueh von O. Böhtlingk u. R. Roth T. VY 53 —56. Oruett o 16:oM5 mpucyxgeHin Harpare fpaca YBapoBa. A. v. Middendorffs Sibirisehe Reise B. IV Th. 2 Lief. 2. Histoire des Mogols et des Tatares par Aboul-ghazi Beha- dour-khan, publiée, traduite et annotée par Desmai- sons T..IL Description des étoiles fixes composée au milieu du 10:me sigele de notre ere par l'astronome persan Abd-al-rahman al Safi, traduction avec des notes par H. C. F. C. Sch jel- Kerup. D'historiens armeniens Th. Ardzrouni, Arakel de Tauriz, Jo- hannés de Dzar, traduits par M. Brosset Das Kais. Nicolai-Central- Observatorium zu Pulkowa. Jahresbericht dem Comité abgestattet vom Director der Stern- warte 1874. Die Polhöhe von Pulkowa von D:r M. Nyrén. Die Zeitbestimmung vermittelst des tragbaren Durchgangs- instruments im Verticale des Polarsterns von W. Döllen. II Abhandl. O6r ompexbaeHin BpeMeHU TO COOTBECTBYIOINUMT BbICOTAMb pasmyunet 3Bt3a0r, H. lutnrepa. Das physikalische Central-Observatorium in Bussland. Annalen herausgegeben von H. Wild 1869, 1873. Repertorium fär Meteorologie redig. von H. Wild B. IV 1. La Commission imp. archeologique. Compte-rendu avec Atlas pour les années 1870, 1871. Umn Pycckoe Feorpafuueckoe Oburecmeo. OruetBe 3a 1872 r. Umn. C. MemepOypickit bBomanuueckit Cads. Tpyset IT; H-2. 157 Die kaiserl. Universität zu Dorpat. Verzeiehniss der Vorlesungen 1874 1, 2. Personal der kais. Universität 1874, 1, 2. Akademiska dissertationer 1873 (3 st.), 1874 (13 st.) Festrede zur Jahresfeier der Stiftung der Universität Dorpat 12 Dec. 1873 (Ueber die Bedeutung der semitiscehen Philologie fär die alttestamentliehe Exegese von W. Volck). Ad solemnia Ceec. Univ. Dorpat. 1873 (Eug. Petersenii de vita Thucydidis disputatio). Ein Beitrag zur Kenntniss der Milch von Al. Schmidt. Ueber die formelle Unterscheidung der Redetheile im Grie- chisehen u. Lateinisehen von L. Schroeder. La Société imp. des Naturalistes de;Moscou. Bulletin 1873 4, 1874 1—3. Nouveaux Mémoires T, XIII 4. Mockoeckoe mamemamuueckoe Obuwecmeo. Marematuyaeckin COopHure T. VII. 3. Umn. O6wecmeo mo6umeset Ecmecmeosnania, Anmponosoiu u Imnorpadiu 65 Mockem. Morpemnag ni Vvill2; AX 15525 XLS, CV. EX Vill Re Kongl. Carolinska Universttetet i Lund. Årsskrift 1872. Universitets-bibliothekets accessions-katalog 1873. Byrån för Sveriges geologiska undersökning. Sveriges geologiska undersökning BI. 30—53 jemte upplys- ningar till bl. 46—53. Ueber die Geognosie der schwedischen Hochgebirge von A. E. Törnebohm. Om några försteningar från Sveriges och Norges primordial- zon af J. G. O. Linnarson, 158 Öfversigt af de geologiska förhållandena vid Hallands ås af D. Hum m el. Bidrag till kännedomen om Sveriges erratiska bildningar samlade å kartbladet Örebro, af O. Gumeelius. Beskrifning öfver Besier- Ecksteins kromolithografi och litho- typografi, af AA. Börtzell. Om rullstensbildningar af D. Hummel. Om mellersta Sveriges glaciala bildningar, af O. Gum elius. Die Ausstellung der geologisehen Landesuntersuchung Schwe- dens auf der Welt-austellung in Wien 1873. Iakttagelser öfver moränbildningar i Skåne af Edv. Erd- måänn. Description de la formation carbonifere de la Sceanie (avec charte) par E. Erdmann. Statistiska Central-Byrån i Sverige. Bidrag till Sveriges officiela statistik. K) Helso- och sjuk- vården II 1872. Götheborgs kongl. Vetenskaps och Witterhets Samhälle. Handlingar. Ny tidsföljd H. 1—13. Det kongel. Danske Videnskabernes Selskab it Kiöbenhavn. Skrifter. Femte Rekke. Naturvidenskab. og mathem. Afdel. B. X 3—6. Histor. o. philos. Afdel. B. IV 10. Oversigt over BSelskabets Forhandlinger i aar 1873 1—3, TSAR: Die königl. Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Abhandlungen 1873. Monatsbericht 1874 Apr.—Dec., 1875 Jan., Febr. Verzeiehniss der Bibliothek der Kön. Akad. der Wissensch. 1874. Register fär die Monatsberiehte 1859—1873. Die kön. Gesellschaft der Wissenschajten zu Göttingen. Abhandlungen B. XIX. Nachrichten 1874. 159 Die kön. plysikal.-ökonomische Gesellschaft zu Königsberg. Schriften B. XIII 2. Der naturhistorische Verein der preussischen Rheinlandes und Westphalens. Verhandlungen Jahry. XXX 2 (1872), XXXI 1 (1873). Die oberlausitzische Gesellschaft der Wissenschaften. Neues Lausitzisehes Magazin B. L 2, LI. Der naturwissenschaftliche Verein zu Bremen. Abhandlungen B. III 4, IV 1. — Beilage N:o 3. Die astronomische Gesellschaft zu Leipzig. Vierteljahrsschrift Jahrg. IX 1—4. Publicationen XIII. Beobachtungen der Sonnenflecken von G. Spörer. Der Freiberger Alterthumsverein. Mittheilungen H. XI. Die medicin.-naturwissenschaftliche Gesellschaft zu Jena. Jenaische Zeitschrift. B. VIII (I) 2—4, IX (II) 1. Die kön. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-physikal. Classe B. XI 3. — Philos.- pbilol. Classe B. XII 2. — Hist. Classe B. XII 2. Sitzungsberichte. Math.-phys. Cl. 1873 3, 1874 1, 2. — Phi- los.-philol. u. histor. Cl. 1873 6, 1874 1—4. Catalogus codicum mss. Bibliothecae reg. Monacensis. T. III SN Verzeichniss der Mitglieder der kön. Bayer. Akad. der Wis- senschaften 1873. Gedächtnissrede auf König Johann von Sachsen, von J. v. Döllinger. 160 Justus Freih. v. Liebig zum Gedächtniss. Rede von M. v. Pettenkofer. Justus Freih. v. Liebig als Begränder der Agrikultur-Chemi, Denkschrift von A. Vogel. Ueber den Einfluss des Freih. J. v. Liebig auf die Entwick- lung der reinen Chemie. Denkschrift von Em. Erlen- meyer. Ueber den Einfluss des Freih. J. v. Liebig auf die Entwick- lung der Physiologie. Denkschrift von Th. L. W. von BiseNoff: Ueber Deutschlands Weltstellung. Rede von F. v. Löher. Pollichia, ein naturwissenschaftl. Verein der Bheinpfalz. 30—32:er Jahresbericht 1871—-1873. Newton und das Gesetz der Schwere, Vortrag v. D:r Koch. Der Verein fir Kunst u. Alterthum in Ulm u. Oberschwaben. Verhandlungen. Neue Reihe H. 6 (ohne Kunstblatt). Ulmisches Urkundenbuch herausgeg. von F. Pressel. B. I. Die kaiserl. Akademie der Wissenschaften in Wien. Denkschriften. Philos.-historische Classe B. XXII. — Mathem.- naturwissenschaftlicehe Classe B. X XXIII. Sitzungsberiehte. Philos.-historisehe Cl. B. LXXIV 1—3, LXXV 1—-3. LXXVI1--3. — Math.-naturwissensch. Cl. I Abth. B. LXVIII 1—5. LXIX 1—3. II Abth. B. LXVII 4, 5, LX VII += 55 UNIX 1 3 Abt: BEIEXVIRGetS PSV TIA RES Almanach Jahrg. XXIV 1874. Die k. k. zoologisch-botanische Gesellschaft in Wien. Verhandlungen. B. XXIII. Die k. k. geograplhische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen. Neue Folge Jahrg. VI 1874, Die k. k geologische Reichsanstalt in Wien. Abhandlungen B. VII 1, 2. Verhandlungen Jahrg. 1874 7—13, 16—18. Jahrbuch Jahrg. XXIV 2—4. Die anthropologiseche Gesellschaft in Wien. Mittheilungen. B. IV 3—10. Die kön. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften in Prag. Abhandlungen. Sechster Folge B. VI. Sitzungsberichte 1872 2, 1873. Der naturforschende Verein in Brinn. Verhandlungen B. XII 1873. A Magyar Tudomanyos Akademia Pesten. Evkönyvei köt. XIII 9, 10, XIV 1. Értesitoje --- szerk. A. Fötitkar. Evfolyam VI 9 —17, VII 1—7. Nyelvtudomånyi Közlemények -- szerk. Hunfalvy P. köt. Ertekezések a tarsadalmi tudomånyok körebol, szerk. Ronay JAKO IKON Ertekezések a nyelv es széptudomånyi osztåly körebol, szerk. Göran P:oköt. INSZam. 12, köt rENe Ertekezések a mathematikai tudomånyok osztåly körebol szerk. Szabo J. köt. II Sz. 2. Ertekezések a termeszettudomånyok osztaly köreboi, szerk. braia bio J; köt IPAEETANTV IT: 2 Eriekezések a történeti tudomånyok osztåly körebol, szerk. EtanklIVItCk.: bi2;03-—=9, Ertekezések a bolesészeti tudomånyok osztåly körebol, szerk. Erankl. Mia köt: 3: Török-Magyarkori törtenelmi Emlékek. I Osztaly: Okmånytår köt. VIII. Magyar törtenelmi Emlékek, II Osztaly: Irök köt. VIII, XXIV, ? 162 Magyarorszåg helyrajzi törtenete, irta Rupp J köt. II. Magyarorszågi regészeti Emlékek köt. II 1. Archeeologiai Közlemények köt. IX 1. Archivum Rakoezianum. II Rakoczi Fer. Levéltåra I Osztaly 1. Mathematikai es termeszettudomånyi Közlemenyek, szerk. Szabo J. Köt. VI. A Hazai es Kälföldi iskolåzås a XVI szazadban, irta Frankl. V. A Helyes Magyarsåg Elvei, irta Ponori Thewrewk BE. A régi Pest, irta Rö mer Fl. Icones selectac Hymenomycetum Hungariac, cura C. Kalch- brenner. I. Der Verein fir Naturkunde zu Presburg. Verhandlungen. Neue Folge H. 2 1871, 1872. Der historische Verein fir Steiermark. Mittheilungen. H. XXIII. Beiträge zur Kunde steiermärkischer Geschichtsquellen Jahrg. XI 1874. Nachtrag zu den Vereins-Statuten. Uebersicht aller in den Nchriften des Vereins bisher veröf- fentlichten Aufsätze, von Luschin. Die naturforschende Gesellschaft in Zirich. Vierteljahrsschrift Jahrg. XVII 1873. La Société de Physique et d Histoire naturelle de Genéve. Memoires T. XXIII 2. LT Accademia reale delle scienze di Torino. Atti Vol. IX 1—3. Bolletino meteorologieo ed astronomico anni IV-—VII 1869— 1872. IT Académie des sciences de Paris. Comptes rendus hebdomadaires T. LXXVIII 21—26,L XXIX 1—26, LXXX 1— 20. La Société mathematique de France. Bulletin T.: I 3, 5, 6, II 1—5, HT 1. La Société des sciences physiques et naturelles de Bordeaux. Mémoires T. XI. La Société malacologique de Belgique. Annales (Memoires et Bulletins) T. VIII 1873. Procés-verbaux des séances 1874 Janv.—Nov. La Société entomologique de Belgique. Comptes rendus 1874 N:o 100, Sér. II 1875 1—11. La Société royale des sciences de Liege. Memoires. Serie 2:me T. III, V. Le Musée Teyler Haarlem. Archives du Musée Teyler Vol. 12 — III 4. Kon. Nederlandsch meteorologisch Instituut. Nederlandsch meteorologiseh Jaarboek vor 1870 2, 1873 1. The Committee of the meteorological office of London. Contributions to our knowledge of the meteorology of the antarctic regions. Report on weather telegraphy and storm warnings to the met. congress at Vienna. Report of the proceedings of the conference on maritime meteorology held in London 1874. Protocols and ap- pendices. Stonyhurst observatory hourly values October 1874. The 200logical Society of London. Proceedings of the scieutifie meetings year 1861 — 1870 (with Index), 1871—1874 1. 164 The literary and philosophical Society of Manchester. Memoirs 3:d series Vol. IV. Proceedings Voll. VIII --XII 1868--1873. The Smithsonian Institution. Annual report 1872. Smithsonian miscellaneous collections Vol. X. i Transactions of the Wisconsin state agricultural Society Voll. X, XI 1871-1873. Annual report of the Chief Signal Officer for 1872. Meteorology in Russia by A. Woeikoff. First, second, third and sixth annual report of the U. 8. geological survey of the territories by F. V. Hayden. Report of the U. 5. geological survey of the territories, by F. VIA den Molt EV Mot Builetin of the United States geological and geographical survey of the territories N:is 1, 2. United States geologieal survey of the territories, by FE. V. Hayden. Miscellaneous publications N:is 1, 2. 4, 5. The Academy of natural sciences of Pluladelphia. Proceedings 1873. The 2z00ological Society of Philadelphia. The second annual report 1874. The Boston Society of natural history. Proceedings Vol. XIV 15—27, XV, XVI 1, 2. Memoirs Vol. II p. 2 n:is 2—4, p. 3 n:is 1, 2. The Lyceum of naturalhistory of New- York. Annals Vol. X 8-—-11. Proceedings Vol. I 16—19, II:d series 1873 Jan.— March. The Museum of comparative zoology in Cambridge. Annual report of the Trustees 1871. 165 The Connecticut Academy of arts and sciences. Transactions Vol. IT 2. Enskilda. Drag ur våra kulturförhållanden och tänkesätt nuförtiden åter- gifna af Fr. Cygnaeus. — Af författaren. Hymenomycetes Europaei sive Epicriseos systematis mycolo- gici editio altera. Seripsit El. Fries 1874. -- Af för- fattaren. Integration af vissa i störingstheorien förekommande diffe- rentialformler, af H. Gyldén. — Af författaren. Bulletin meteorologique du Nord publié par les Instituts me- teorologiques de Norvége. de Danemark et de Suede année 1874. — Beretning fra det danske meteorolo- giske Institut for aaret 1873. — Veiledning till benyt- telsen af det meteorol. Instituts daglige Vejrmedelelser udarbejdet af N. Hoffmeyer. — Väderlekskartor för Dec. 1873. — Instruktion för (svenska) Statens meteo- rologiska anstalt 1873, jemte cirkulärer. — Väderleks- bulletiner 1 Jul.—26 Sept. 1874. — Af Lektor K. Nor- denskiöld. Fjerenes land. Bemerkninger til nogle steder i Herodots 4:de bog af F. Schiern. — Af författaren. Karta öfver riksgränsen emellan Storfurstendömet Finland och Konungarikena Sverige och Norge uppgången 1826. — Åf öfversten Tammelander. ÅA. Moberg. & da SS i Z ES Vs Ryds oe ra Ser ÖS oron err rr UNDRAR snsbregå a PA RV trave IR rr FR BYAR BR. = vores Or A -. rr — NE - förr sasoyep>r Rs bergen Viper Ae PAA Resan et RE